I dessa dagar har jag skrivit över min första scenpjäs, Mirrimo sirrimo, som jag vann en tävling för hundrasjuttioåtta år sedan på Dramaten med. Den sattes upp på Lejonkulan av Göran Graffman och senare på Folkteatern i Göteborg av Peter Schildt. Då hade Peter och jag just fått vårt andra barn och bodde i andra hand i en lägenhet i Haga som teatern ordnat, under repetitionstiden, med en vidrig groda som skulle ha levande äckliga maskar att äta. Min son som var lite över två tyckte det var kul med den där grodan, men han var den enda. Fy det luktade illa där också, minns jag, jättekonstigt stank det ur en tillbommad kakelugn och en vägg var full av knivhål. Läskigt ställe! Det var så skönt att komma därifrån när premiären var klar. Till friheten, havet.
Hur som helst, så är det ett teaterkompani i Frankrike som ska sätta upp min pjäs Erling ( som varit särskilt populär på platser som Jönköping, Bautzen i före detta Östtyskland och i Sydamerika) och nu vill de läsa fler pjäser av mig. Av denna anledning får jag börja titta på de få verk jag skrivit. Jag har bara skrivit tre scenpjäser som har satts upp – den fjärde som jag älskar och som vissa andra också älskar har ingen satt upp än. Den heter Marsvinsnätter. Poesi! Den är tycker jag själv… jättescenisk!
Vad jag nu ser, när jag läser denna pjäs, Mirrimo Sirrimo, som jag skrev som 28-åring efter att ha läst Erich Fromms ” Flykten från friheten” och en del andra böcker av honom – han talar mycket om självständigt tänkande – är att i alla mina pjäser är det något LADDAT med DÖRRAR!
Det gör mig lite nervös.
Att det hela tiden handlar om att GE SIG AV eller INTE. Å andra sidan kan man nog koncentrera hela livets alla frågor i det: att gå vidare eller inte., Att öppna en laddad dörr eller inte.
Rent symboliskt är kanske en DÖRR lite av essensen i vad det är att leva och att välja? Jag kanske inte behöver vara nervös för att det ska betyda något särskilt för mig som jag inte ens begriper.
Så är det något med oskuld också. Den oskulden som kommer av att man helt enkelt inte vet någonting alls! Oskuld och dörrar!
I den ospelade pjäsen, Marsvinsnätter är dörren så laddad att den glödande glider omkring hela tiden. Man får absolut inte öppna den. Alla är rädda för den. Men när den öppnas visar det sig att det är huvudpersonen som liten flicka som är bakom dörren. Det är hennes sunda flickjag som alla varit så rädda för, inte minst huvudpersonen själv.
Hm.
I den pjäs jag fick pris av Bergman ”Mirrimo Sirrimo” eller ” En underbar utsikt” är det en dörr som alltid är låst. Den enda som kommer in genom den är BUDET. Den dörren står still men väggarna glider omkring istället och upplöses. Dörren finns kvar.
I ERLING kommer alla förändringar in genom en dörr. Inte minst ett mirakel.
Min komedi ”Midsommarkvartetten”, om fyra kvinnor i medelåldern, slutar med att alla går ut genom dörren för att plocka sju blommor och hålla tyst fast alla just konstaterat att den traditionella idén om kärleken på många sätt är en nitlott för kvinnan i ett patriarkalt samhälle. Trots det! Sju blommor och schhhhh, vi får inte prata om vi ska kunna drömma om prinsen….! Ja, herregud.
Ingemar Bergman ringde mig två gånger för att tala om för mig att jag absolut måste skriva mer för scen, efter min första pjäs. Men jag var gravid. ”Jaha, vi ses om tjugo år ” , sa han. Så kunde det väl inte vara, tänkte jag. Men faktum är att jag inte precis- som om jag vore man- har ägnat mig åt karriären. Jag valde barnen istället och det ångrar jag inte, men jag önskar att båda hade varit möjligt. Sextimmars arbetsdag är det bästa som kan hända familjerna! Hoppas det sker!
Teater, hur som helst, kan vara så väldigt tråkigt att titta på. Men det kan också vara en upplevelse som är alldeles otroligt annorlunda i sin närhet. Spott, kroppsvärme. teaterdamm i spotlightljuset. Det sker NU! Det kan vara väldigt STARKT. Visserligen är allt skrivet och regisserat och repeterat men med tanke på hur oerhört tillrättalagt och putsat och polerat allt där människor förekommer är i vår värld idag – och till och med helt konstgjort – så kan man känna en genuin längtan till att vara i samma luft som där skådespelet sker- i det nuet där trots ramarna allt hela tiden förändras. Jag som lätt blir rastlös av att se teater känner i detta nu en fysisk längtan till att vara i det fysiska rummet med fysiska levande människor som gestaltar en berättelse!
Precis som en bok är en bok och doftar bok! Häromdagen gick jag genom en bokhandel bara för att känna av böckerna. Gud vad det luktade gott av alla nya böcker!
Kulturen är viktig. Den gör oss mänskliga. Så är det bara. Så är det något väldigt gåtfullt över den med. Och vad som kommer ut ur människorna. Ur alla olika bottnar och skikt i deras själar. Men för att något ska komma ut krävs en del långsamhet! Lååååångsaaaaaaamheeeeeeeeeeeeeet. Det brukade Bergman också säga. Tristess är mycket fruktbart.
