Godheten är något att reflektera över vid juletid, även om vi har glömt det och tänker mer på godiset.
För min del tvingas jag reflektera över godheten och vad det är varje dag. Skälet är att jag alltid varit naivt godtrogen och nu offrats in på mina avgnagda ben.
Jag har alltid trott det bästa om människor. Trots att jag vet hur brutal världen är. Jag vet mycket väl att det är människor som skapar brutaliteten, det är ur människor grymhet och hänsynslöshet härrör. Som ung jag funderade mycket och djupt över godhet och ondska och läste allt jag kom över av bland andra Erich Fromm.
Trots mitt liv har jag fortsatt vara naivt godtrogen.
Redan på mellanstadiet borde jag ha lärt mig att människor ofta är opålitliga och listiga och beredda att offra varandra för sin egen skull.
Somliga är helt enkelt mer envisa än andra och vägrat lära sina läxor och jag har envist hållit fast vid tilliten, idén om godhetens källa och kraft i de människor jag själv har mött längs vägen. Envist.
Jag har aldrig förstått att det finns djupt beräknande människor, drivna av en hänsynslöshet utan gränser. Jag trodde att jag i så fall skulle känna igen en sådan människa. Förmodligen var det det jag trodde. En sådan person skulle jag känna igen eftersom jag har god intuition. Så naivt.
Jag visste inte och kunde inte tro att jag skulle kunna bli totalt förledd, manipulerad och ljugen för. Dag ut och dag in. Jag visste inte att det finns människor som sätter i system att spela teater för andra.
Jag hade aldrig i mitt liv kunnat tro att en människa kan be, vädja, gråta inför mig, ljuga om allt allt allt från minut ett, helt på det klara med vad hen vill ha ut av mig, helt på det klara med vilka mina svaga punkter är, och med syftet att slutligen ta allt – allt – som är mitt.
Det visste inte jag. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig det.
Jag visste inte att jag skulle kunna tappa min riktning, förvillad, utmattad och förledd, och att jag, som alltid klarat mig bra på egen hand genom en hel del svåra utmaningar, skulle kunna bli så missbrukad som jag har blivit. Att någon människa metodiskt ville förleda mig och mitt goda hjärta, dag ut och dag in, för att kort och gott ta allt – allt ifrån mig, allt jag ägde, allt som var jag, medan jag hjälpte hen med allt jag kunde bistå.
Det visste jag inte.
Jag trodde på godheten. Jag trodde på kraften i det goda. Jag hade tillit.
Jag visste inte att jag skulle förlora närheten till mina mest älskade människor som följd av de grymma manipulationer jag utsatts för. Att jag som alltid vill vara riktigt riktigt nära och alldeles öppen, skulle tvingas bära en växande katastrof inom mig som isolerade mig från allt levande i mig, som isolerade mig från allt och alla som skulle ha kunnat rädda mig.
Godheten tvingade mig att hålla ut. Min egen styrka lät mig falla, för den tvingade mig att utstå, att ha tålamod, att vänta, att tro.
Jag har fostrats till något slags ängel. Minsta barnet, enda dottern. De flesta familjer har problem av olika slag och som minsta barnet blir man ofta betraktare. Man ser de andras tillkortakommanden. Man blir utskickad som ängel. Man har barnets lust och glädje i sig och därför blir man försonande. Med tiden får man bära för mycket. Man får bära de vuxnas oförmåga att leva, deras brist på mod, deras kärlekslängtan och deras vrede. Man tror att man har som kall att med sina ungflickshänder och med sin outsinliga ungkvinnskraft hjälpa andra att leva, övertyga dem om ljuset, om kärleken, om livets glädje. Det blir ett mönster.
Och egentligen, hur ska man orka leva om man inte tror på godheten?
Hur ska man kunna se på nuet och dagen och livet utan att se den genom kärlekens ögon? Allt dör vid motsatsen.
Kvinnor fostras i största allmänhet till att missbrukas emotionellt.
Min godhet, min goda vilja, mitt alldeles för ömma goda hjärta, och min fostran som kvinna gjorde mig till en enda stor härligt stekt sparv för den som gapade över allt hen såg som hen kunde ta ifrån mig. Jag har flugit in i ett monsters gap.
Där har jag vistats i flera år.
Med min tillit. Med fortsatt tro på det goda. Utan att kunna se vad jag utsatts för.
Världen krymper i ett monsters gap. En isolering tar vid och lägger bit efter bit inom en under sig. När man börjar förstå att man förmodligen är grymt offrad har man bara monstret kvar, så man vänder sig till det och ber om hjälp eftersom man fortfarande tror på lojalitet, godhet och har tillit.
I det ögonblick man märker att monstret inte längre liknar sig själv, utan är kallt, känslolöst och utan all den godhet och hederlighet, lojalitet och kärleksfullhet man trodde att det bars av, ja det är då man inser att man har att göra med ett fasansfullt monster. Då är det försent.
Och man förstår att ens egen lojalitet, ens egen uthållighet och styrka, ens egen djupa tro på det goda har berett vägen för ens egen undergång.
Hur hänger det ihop?
Att ens goda tro, en kärleksfulla tillit till mänskligheten och de goda krafterna har varit en stekt sparv i ett overkligt grymt monsters gap?
Hur får man rätsida på en sådan erfarenhet?
Det vet inte jag.
Jag är därför väldigt tacksam för min kärleks tålamod. Om inte mannen under stjärnorna hade tagit sig in på min stig i ett obevakat ögonblick och faktiskt räddat mig, som en sagornas prins på en vit häst, så hade jag nog varit inlagd idag på något psyke och det hade alla som jag älskar varit ledsna för. Så det är tur att det inte är så, för man vill inte att någon ska vara ledsen för ens skull. För att man har ställt till det. Även om man har ställt till det för att man var för god i sitt oanvändbara hjärta.
Häromdagen drogs jag till något och kunde inte motstå det med mitt förnuft, så jag lät det ske. Jag har prytt mina fingrar med ringar som smyckas av små kors. De kostade inte mer än ungefär 40 kronor på HM. Jag kunde knappt bärga mig att få på mig dem. Kanske Gud, tänker jag. Kanske Gud?
Jag har aldrig vänt mig till gud eftersom kyrkans gud inte tilltalat mig. Men nu vidgar jag begreppet och låter det som jag tror på omfattas av ordet Gud. Och då får korsen vara symbolen för idén om att man trots allt kan finna kraft, att det finns en god kraft som på nytt kan genomströmma ens varelse och hjärta och göra en stark igen och att det är godheten. Tron på godheten. Jag ser på mina fingrar och påminns: Du ska klara detta!
Så trots allt… så har jag uppenbarligen inte lämnat idén om godheten. Men om jag förlorar den förstår jag faktiskt inte hur jag ska leva.
Monstret har tagit ifrån mig inte bara min tillvaro och allt jag trodde var trygghet för mig, men också de ord som bär kraft av människans djupaste längtan till det goda, det vackra, det högst mänskliga och kärleksfulla, alltså det sätt vi har att kommunicera den kärleksfulla viljan och tilliten har hen tagit ifrån mig och kanske är det en av de svårare sakerna. På ett sätt mer förödande än att förlora sitt hem för monstret har på så sätt urholkat min egen inre tillit. Och min tillit till mig själv. Hur ska jag kunna tro på någons goda ord nu? Hur ska jag kunna använda ord som låter exakt som monstrets ord nu, fast jag menar de? Deras mening har förvrängts i mig för det var genom dem som hen lyckades förleda mig och ta ifrån mig allt.
Hur kunde jag bli så förledd?
Men de som kan det här, sådana som vet mer om människans psyke än jag, kort sagt till exempel herr underbara överläkare på psykiatriska mottagningen som jag sökte upp för att klara ut allt detta säger:
”Det har inte med godtrogenhet att göra. En människa av det här slaget lyckas alltid snärja sina offer. De finner alltid sårbarheten hos sina planerade offer och var och en av oss har en väv av sårbarheter och var och en av oss har perioder då vi är mer sårbara än annars. Människor av det slaget är gränslösa och i avsaknad av skamkänslor. Ingen går säker.”
Det första han sa var: ”Du är i gott sällskap. Det finns så många där ute som utsatts för sådant här. Men de talar inte om det. De skäms och tiger.”
Så jag tänker tala om det. För jag måste återerövra bland annat orden, annars kommer den död hen orsakat i mitt förut levande inre, breda ut sig inom mig och göra mig till en bruten människa.
Och språket, orden, är min väg att förstå mitt liv.
Men nu är det snart jul. För mig en bättre jul än förra året då jag så smått började ana att monstret som jag ännu inte förstod var ett monster, kanske övergivit mig i den misär det lönat min godhet med. Det skulle ta några månader till innan jag med kraft insåg det hela, men det fanns ett par korta ögonblick förra julen då insikten slog ner i mig, ett par skarpa panikslagna ögonblick.
Vad ska man säga om godheten i denna julens tid?
Jag ser så mycket spelad godhet. Så mycket oengagerad godhet. Så mycket artig godhet. Så mycket egennyttig godhet. Jag märker det rent bokstavligt i den situation jag nu är. Jag har nyligen börjat berätta lite – lite – om vad som skett eftersom folk undrar var jag bor, hur jag lever mitt liv, vad jag håller på med egentligen. Det är lätt för mig att se vem som är min vän på riktigt idag och vem som inte är det. För min egen del, men jag är kanske galen, väcker orättvisa mot människor jag känner (och andra) en passion av vrede och vilja att hjälpa till, att rätta till, att läka. Endast till en obehaglig främling skulle jag säga ” Vad tråkigt. Men lycka till med allt” och inget mer, då den andra delat sitt svåra. Nej, jag hade nog inte sagt så ens till en främling! Idag, om jag öppnar mig och berättar för någon jag anser är min vän och jag får det svaret, då vet jag. Ok, det var var puts, bara puts.
Godhet är något som sätts på prov.
Vi som har goda hjärtan – låt oss på riktigt önska varandra gott. Med mina ord här idag försöker jag delvis återvinna kraften och kraften i orden om godhet. Och nu har jag lyckats skriva mig till insikten att jag trots det jag utsatts för, har tillit. Då kan jag leva. Och jag skriver faktiskt för er. Så det är tack vare detta tysta samspel jag ändå nu känner viss förtröstan.
Och jag önskar er godhet och kärlek och förmågan att hantera det och låta det växa. Men tänk, tänk på godheten och vad det är, i jul. Och var snälla mot varandra. Men bli inte stekta sparvar i den förkläddes mun!
