Åh kära liv! DENZEL, jag håller dig i handen nu!

Åh kära Liv!

Vad jag önskar att detta foto på mig taget den 7 april av Alexander Mahmoud, ute i vårkylan på Sergels Torg, min stad, mitt city, mitt hemma, där jag är uppriktigt glad och livad ska vara som ett tecken på att allting nu snart blir bra igen!

Fotot tas ju av en anledning, för att jag har välsignelsen och förbannelsen att skriva. Jag kunde ha ägnat min tid, min energi, min kapacitet till någonting vettigare, något som inte gjorde att jag var i händerna på andra i hela mitt liv. Jag är i händerna på förlag – vill de ha mig eller inte – jag är i händerna på teaterchefer och producenter. Jag skriver ändå, oavsett, men om jag får mat på bordet, pengar till hyra – det har andra makt över. Jag är också i händerna på mina läsare. Finns de? Kommer de att köpa min bok så att jag får motsvarande en kopp kaffe per bok ? Kommer de att låna den på biblioteket så att jag får lite mer än en krona per lån? Eller inte?

Jag kunde ha gjort något vettigare av mitt liv, något som gav mig en inkomst, en trygghet varje månad, som gav mig pension, möjligheten att ha semester och allt det andra som de flesta har. Det är mitt eget val. Jag klandrar ingen. Men särskilt klokt var det inte.

Ändå är glädjen lyckan saligheten och ruset så stor när någonting faktiskt blir producerat! Att det återigen var dags att plåtas för något jag har åstadkommit, att det återigen är dags att titta på ett omslag, att diskutera med de andra inblandade, att föreställa sig att människor kommer ha boken i sina händer och läsa den! Uppleva den, beröras av den, älska den, sakna den, förvånas över den. Tänk om det är så. Tänk om det blir så!

Det är tio år sedan jag gav ut en bok nu. Då hade jag gett ut en roman 2004( Leontines längtan / Piratförlaget) och en 2005  ( Den hungriga prinsessan/ Piratförlaget) och ungdomsboken Tusen gånger starkare 2006 ( Bonnier Carlsen) som dessutom blev Augustnominerad. Men sedan hände något som har varit mig övermäktigt.

Jag fick cancer och det hände ett par år efter min svåra skilsmässa. Den var svår. Det mest smärtsamma. Cancern var ingenting mot den, men cancern var något annat. Den kunde ta mitt liv. Och jag fick göra nio operationer, varav den sista gjordes för tre år sedan. Och mitt i allt kom Psykopaten. Han tog fyra år och mitt hem och framtida ekonomiska trygghet i form av min bostadsrätt ifrån mig. Han gjorde mig hemlös och mycket mycket fattig.  I mina mörkaste stunder trodde jag att allt var förbi. Att jag aldrig skulle kunna komma tillbaka. Och om jag gjorde det… vem skulle bry sig om det?

Denna roman som Alexander Mahmoud nu tog författarporträtt för heter DENZEL och den kommer i september på Atlas förlag. Jag skrev den redan 2006. Jag hade hela berättelsen klar då. Och jag minns hur jag satt på min sängkant tidigt den sommaren, innan jag visste att jag var sjuk, med den man som delvis är förebild och inspiration för mannen i boken Denzel och frågade honom ifall han tyckte att det var ok att jag berättar en del av hans historia en fiktiv roman. Det tyckte han. Absolut. Det märkliga i den stunden var att jag då inte visste – inte alls – ingen som helst aning hade jag – att en av de viktigaste scenerna i boken, som jag hade diktat ihop mellan huvudpersonerna – ett par månader senare skulle realiseras mellan honom och mig.  Idag kan jag förstås inte avslöja något om det, men det är svindlade och skrämmande. Sådant kan göra att man ibland drar sig för att skriva saker. Tänk om man kan skriva fram händelser?

Från den hösten 2006 var jag  i behandling ett år och förmådde varken läsa eller skriva, men något år efter att jag börjat komma över chocken skrev jag klart romanen. Den var överlastad av stora känslor och av existentiella funderingar och jag behövde ett bollplank, någon som såg historien och älskade den. Jag behövde få hjälp att lirka fram den, mejsla ut den, frilägga den. Men den hade sin magi och det vissste jag. Tyvärr ville inte mitt förlag ha den. För mig har den varit fortsatt viktig. Dels fick jag en känsla för att jag närmade mig ett slags skrivande som jag tycker om – annars har jag känt mig mest hemma i att skriva dramatik – och dels har den bara känts extra viktig för mig på ett sätt jag inte kan förklara.

En av mina väninnor, Lena Andersson, har varit min krigare längs vägen. Jag hade gett upp den  men hon tog hela tiden upp den igen och sa ”Fortsätt!”. Också Malik som visste hur svår kampen är att få igenom det man brinner för med Searching for Sugarman var en ivrig tillskyndade. Deras stöd har betytt så mycket.

Och till slut hamnade boken rätt. Den hamnade hos Atlas förlag. Och mitt skrivande – just i den boken – känner sig tryggt, som en fladdrande fågel som får vila en stund.

Jag vet vad jag behöver för att klara mig framåt. Det är en väg tillbaka nu. Och det går genom mitt arbete. Därför kan jag nästan säga att jag vädjar till alla som vill att jag ska orka, att köpa min bok. Och inte låna ut den när någon annan vill läsa utan säga ” köp den själv eller låna den på biblioteket!”. Det är bara läsarna som kan bära en författare vidare – om man kommit så långt att ens verk ens publiceras, vilket är förläggarens makt. Och jag har mer, mer att skriva och jag önskar så djupt, så innerligt, så ödmjukt, sorgesamt och vädjande att det vänder nu. Att jag ska, med hjälp av det jag skriver, kunna kravla mig vidare ur all den förödelse som de senaste tio åren bringat i mitt liv.

Den glädje och den stolthet jag känner när jag ser att jag är så glad, på riktigt, och stolt på den här bilden tagen för romanen DENZEL, av Alexander Mahmoud den 7 april 2013, är innerlig och hoppfull.