Upprinnelsen till att jag skrev boken Tusen gånger starkare var ett utvecklingssamtal jag hade när min dotter just hade börjat sexan. Vi hade flyttat från några år i Göteborg, tillbaka till Stockholm och vi hade valt bostad utifrån skolorna – alltså utifrån vad skolorna påstod sig vara.
Vår dotter hade gått på Göteborgs Samskola, en skola med Montessoripedagogiken ( en fantastisk pedagogik med stor respekt för barnens inneboende vilja och kraft att erövra kunskap, en pedagogik som helt har kommit i skymundan de senaste decennierna, kanske för att den skapar starka, självständiga vuxna?) som grund och där rektorn varje morgon tog varenda elev i hand och mötte hans/ hennes blick. God morgon Sebastian, god morgon Emelie. Han kunde alla elevernas namn, och han ansåg att han skulle finnas där för att hälsa dem välkomna till skolan precis varje dag, något som vi alla uppskattade innerligt. Tror ni att sådant påverkar stämningen på skolan? Det tror jag.
Hon var elva år, när vi flyttade upp till Stockholm, ett par veckor före sommarlovet efter femman. Innan flyttlasset gick hade hon varit på besök i skolan och presenterat sig för de två klasser som var aktuella att bli placerad i. Vi förväntade oss att den nya skolan, Katarina norra, eller Knorra kallad, skulle leva upp till det som de påstod sig värna starkt om. Sådant självklart som att alla ska visa varandra respekt. Och att man värnade om arbetsro och vars och ens möjlighet till växande genom och i skolan. Att varje elev hade lika stor rätt att vara där, det vill säga att ingen hade rätt att sätta sig på någon annan. Skolan slog sig för bröstet. Det hängde banderoller i korridorerna med de fina orden. Jag talade flera gånger med rektorn innan vi flyttade dit. Vi trodde att det skulle bli en god fortsättning på den fina skolgång hon dittills upplevt.
Sådant som så vackert stod på Knorras banderoller och hemsida och som säkerligen en stor del av personalen trodde att de exekverade kan de facto fungera. Om man inte nöjer sig med att förblindas av fina ord man stolt upprepar som ett mantra. Om man är villig att rannsaka sitt eget beteende. Om man har en genomarbetad hållning och en konstruktiv pedagogik som utgår från och respekterar barnen. Det kan fungera om alla vuxna i sammanhanget är medvetna om maktstrukturer och könsrelaterade beteendemönster både bland eleverna och som man själv för vidare, vilka hämmar och begränsar barnens frihet att utvecklas. Det kan fungera väldigt bra ifall vuxna människor sätter gränser, erbjuder intresseväckande alternativ, har kunskapen att väcka och bevara elevernas motivation och intresse för att vara i skolan. Barnens kickar i skolan ska inte bestå av att utmana andras integritet och förstöra andras skolgång. Om man vägrar se obalansen mellan barnen vad det gäller utrymme och integritet kan man inte påstå att man värnar om vars och ens rätt. Detta slags laissez – faire rimmar skriande illa med påståendet ” vi värnar om jämställdhet”.
Tyvärr var det detta glapp som avslöjades under utvecklingssamtalet med mentorn/ läraren och den elvaåriga flickan och hennes mor.
Mentorn hade ett budskap att framföra. Ett mycket positivt sådant. Min dotter var ett föredöme. Ingen gav sig på henne. För hon markerade, tydligt och bestämt. Hon hade hög integritet. Mentorn jublade. De vuxna som hade med klassen att göra var imponerade av flickan. Förutom att hon hade hög integritet och inte var rädd att säga ifrån och markera var hon en mycket trevlig liten person, som spred glädje omkring sig, därtill både duktig och ambitiös. Men det allra bästa, ur de vuxnas synvinkel, var att hon var, vad de kallade ” en stark flicka ”. Och tänk, det var precis vad de hade önskat sig. Nu var hon äntligen här!
Jag lyssnade och kände mig förstås stolt över min dotter. Det är klart att jag tänkte att jag kanske lyckats hjälpa henne att bevara sin integritet och styrka, på det sätt jag hade hoppats. Självklart, med tanke på vad jag tidigare har skrivit, har jag alltid funderat mycket på könsrollerna och hur flickor fostras bort från sin inneboende, naturligt medfödda styrka.
Men samtidigt ringde ett stilla larm i bakhuvudet. Och jag tänkte också, att inget av det som mentorn orerade om, var något som min flicka var medveten om, inget som hon själv betraktade som speciellt eller märkvärdigt. Tvärtom, det var ju självklart att man markerade. Det var självklart att man sa till om någon försökte provocera en, eller var taskig mot en kompis eller störde lektionen. Var det alltså något unikt? Gjorde det henne till något extra utöver de andra, till en ” stark” flicka? Om man istället alltså låter andra hunsa en, förstöra ens arbetsro, vara taskig, är man då det ”normala”? Stark borde vara något utöver det som är självklart, för att betraktas som ”starkt”.
Mentorn sa till min dotter att alla lärarna ville att hon skulle, som det goda föredöme hon var, tänka på att stärka de andra tjejerna i klassen till att våga säga ifrån och markera, så som hon själv så tveklöst gjorde. Alltså våga säga ifrån mot killarna.
Jag såg att min dotters späda axlar sjönk och att en viss förvirring skönjdes i hennes blick.
Mentorn berättade också för mig att personalen på skolan hade blivit så imponerade av hennes självklara, lugna och fullkomligt orädda sätt att presentera sig för vilt främmande ungar i de två klasserna hon hade besökt på våren inför flytten. De hade förväntat sig att hon blygt skulle sitta där hon satt och mumla fram något om vad hon hette och var hon flyttade ifrån och när hon skulle komma, men istället reste hon sig och gick självklart fram till tavlan, tog in alla i klassrummet och berättade frimodigt och utan konstigheter, eftersom hon var väl grundad i sig själv och van att respekteras. Personalen hade blivit så lycklig, för här var deras räddare. De bestämde sig för att sätta henne i den väldigt stökiga klassen istället för i den snälla och trevliga klassen som hade varit bättre för henne. För personalen var det mycket bättre att ha henne i den obalanserade klassen där det med åren blivit ett allt större problem med killarna, som betedde sig illa och gränslöst både mot personal och tjejerna. Där skulle hon med sin höga integritet kunna fungera som kraftstation för flickorna som hade vant sig vid att utstå integritetskränkande beteende under de sex – sju år som den vuxna personalen hade haft med klassen att göra, från att de var sex år gamla små människor.
Vi gick därifrån, hand i hand min dotter och jag, i höstmörkret och jag minns att jag var fylld av delade känslor, jag hade ännu inte riktigt fått koll på vad som sagts och vad det innebar. Vi var tysta, vilket inte var naturligt för någon av oss, vi var tankfulla. Jag minns att jag sa efter en stund, så där uppmuntrande och snällt som mammor gör, att vad fint det var att du fick sådant beröm. Men sedan var det svårt att fortsätta. Vad skulle jag säga? Vad fint det var att du fick sådant beröm för att du är precis som du är och att de andra har blivit tilltufsade under sina sex år i skolan och rädda för pojkarna och tydligen var även de vuxna rädda för pojkarna, och ingen säger något och ingen vuxen har tagit sitt ansvar fast de är ett helt team som jobbar ihop och det nu förväntas att du , lilla flicka snart tolv år, ska rätta till allt genom det du gör helt naturligt vilket tydligen är exceptionellt, unikt och kolossalt annorlunda. Vad fint att du utsetts att ta ansvar för en sådan obegriplig och utbredd situation och vad fint att de säger att du ska vara stolt över att du är en ” stark flicka ” som nu bör sprida din styrka till dina små medsystrar medan det vuxna teamet tyst applåderar i bakgrunden – tyst, för att de inte vill stöta sig med någon.
Boken växte fram under mina kvällspromenader med vår hund, berättelsen blev till varje gång jag passerade den vägg där jag och min dotter hade gått efter utvecklingssamtalet, med hennes lilla hand i min. Min flicka gick tyst vid min sida, det ljusa håret vippade under mössan, de smala benen, den späda handen, den rosiga kinden, den nedslagna tankfulla blicken, på väg hem från utvecklingssamtalet som var menat som ett enda stort superberöm. Varje gång jag passerade samma vägg som då jag hade sagt de där lite vilsna uppmuntrande orden utan att någon av oss hade kunnat fortsätta tanken, klarnade nu istället sörjan till en redig soppa.
Idag, när Tusen gånger starkare har funnits som bok i arton år och som film i fjorton år, och jag vet att det är enormt många unga människor som har läst/ sett berättelsen om Signe och Saga, är det lite svindlande att minnas var elden startade. Berättelsen har gjort mycket nytta och precis som det mesta annat i livet är det en rad tillfälligheter som sammanstrålat och blivit katalysatorn för dess tillblivelse. Men i boken och filmen är flickan 16 år istället för strax under 12.
Och jag tyngde aldrig vid det som hon hade utsetts till att vara och till att göra. Vi pratade om det lite. Hur knäppt det var. Och att det inte alls var hennes ansva. Det var de vuxnas. Glöm det! Ja, det tänkte hon definitivt göra. Eftersom hon var en stark flicka, och därför grundad i sig själv blev hon inte beroende av berömmet, utan kunde hon vara obekymrad och låta det rinna av sig. Om hon hade varit för mån om att bli älskad och uppskattad av auktoriteten hade hon kanske gjort vad hon kunnat för att balansera sina tjugoåtta andra klasskamrater, vilket definitivt inte hade gagnat henne. Tvärtom, det hade lärt henne ett mönster som skulle varit mycket destruktivt för henne själv i förlängningen. Ett mycket kvinnligt mönster för övrigt. Idén om att man har ansvar för alla. Att för andras skull offra sig. För helhetens och framtidens skull. Det brukar vara just det som mogna kvinnor inser att de har gjort i alldeles för hög grad när de utmattade betraktar det kortaste strået i sin hand.
Det gjorde hon inte. Och de andra tjejerna blev också rätt tuffa, för den delen.
Men Knorra blev enligt vad jag har fått höra putt på mig och köpte inte, som många andra skolor, in boken Tusen gånger starkare.
