Så här är det,
jag har med åren blivit nästan allergisk mot det mesta av svensk TV- dramatik, eftersom det ytterst sällan känns som om det verkligen är gjort för levande tittare. Dialogerna är för det mesta så tråkiga att reklamdialoger är bättre, tonfallet är monotont och det finns en fadd känsla över det hela, känslan av att man försöker låta som i ” verkligheten” vilket för det första inte är konstens uppgift, och för det andra en obegåvat desillusionerad tolkning av hur ” verkligheten ” låter, som har blivit något slags generell ton i TV- serie efter TV- serie. Urtrist tycker jag. jaj, jag generaliserar en aning men inte så väldigt mycket. Även i den populära serien ” Vår tid är nu” lade sig denna monotona ton över dialogerna, som endast ibland spratt till med lite liv.
Vad det gäller dramatik för unga ( alla kategorier utom kanske för de allra minsta ) så är tonläget ofta hetsigt, repliker skriks ut på hög volym och för snabbt, dialogerna fulla med referenser som för de flesta barn är obegripliga men som deras hjärnor ändå måste harva sig igenom för att söka efter mening och logik i det som levereras. ( inte minst i animerade serier – why?) Jobbigt helt enkelt och uppstressande, som om man tror att barn ska bemötas med högt tempo, hög volym och skrik bara för att de ibland själva beter sig så. Tror man att det är ” roligt” och ” fångande” – hur mycket vet folk som skapar tv för barn egentligen OM BARN?
Jag brukar alltid kolla några avsnitt av julkalendern varje år för att se om det möjligen kan vara något som förtrollar, lockar, och som möter de unga tittarna med självklar respekt, och inte är skitnödigt inställsamt på det hopplösa sätt jag ovan beskrivit. I år har jag – och så många med mig – verkligen överraskats positivt! Kronprinsen som försvann är välskriven och välregisserad! Scenerna är Bra, roliga, intressanta , lockande att se, lyssna till och att följa framåt -. man häpnar! Som dramatiker ser man att detta är väl genomarbetat, det är skrivet med lust och glädje, och intelligens, med en vilja att kommunicera, nå sina tittare, lyssnare. Skådespeleriet är bra på alla fronter och barnen är väldigt bra – vilket är absolut ovanligt eftersom många produktioner tycks hålla till godo med att de som levererar repliker helt enkelt är barn.
Den här regissören vet vad han gör! Här får vi se mycket levande spel, med integritet och respekt, och värme och humor. Jag sitter och jublar i morgonsoffan av glädje och förvåning : tänk att detta slags tv kan göras idag? Att man för en gångs skull verkar ha förstått värdet av ett bra manus, av bra regi och klippning? Hur kommer det sig att man plötsligt lyckas tilltala publiken på detta sätt, när det annars ofta levereras något slags mummel – för barns del skrikande – som man måste bemöda sig en hel del för att lyckas uppamma intresse för , eftersom man inte ens känner sig inbjuden.
Jag är alltså i princip ALLTID utled på den ton som ska vara ” verklighet” , tonen, snacket, attityderna som ska likna ” verkligheten ” och som svensk tV- dramatik verkar ha gjort till sitt signum, en stil som gör skådespeleriet så fruktansvärt ointressant, tillika dialogerna och alltså
DET HELE.
Men nu! JULKALENDERN. Tjoho!
Det är ett gott tecken på många sätt. Framförallt roligt för barnen att äntligen erbjudas något riktigt bra och tilltalande och roligt och välgjort och spännande. Dessutom, om deras vuxna också är nyfikna och vill följa historien av eget intresse, har vi genast något att dela – vilket går utmärkt utan att komma med ” lustigheter” som ska tilltala den vuxna publiken ( löjligt!) – det räcker med att det är välgjort, att det är genomsyrat av en genuin lust att BERÄTTA så bra som som möjligt.
Men tänk om det kunde svänga nu, tråktontrenden i svensk TV- dramatik?
Jag skriver aldrig mer för TV. Många frågar, de önskar att jag ska skriva något sådant som Ebba och Didrik, eller Glappet. Men det går inte, eftersom alla idéer dör så fort man har börjat prata om dem. De ska infogas i olika mallar för att de ska presenteras i dessa tvångströjemallar för att kunna pitchas för högsta makten och manglas mellan olika instanser och nivåer och skikt innan det ens kan komma till en eventuell beställning och hela tiden ska man ha andra petande i ens skapande – detta när man själv är PÅ VÄG IN i den värld ens skapande hjärna har levererat och som man ännu inte vet allt om , eftersom det är själva skapelseprocessen som lär en det – och det kommer pekpinnar, formler, punkter och krav…jag har i alla fall fullkomligt tappat lusten att vara med i en sådan lustmörtdande sörja. Allt blir utslätat och ängsligt, även om det kläs i ” verklighetens ” desillusionerade kärvhet för att vara ” igenkännbart” eller ” i tiden”. Friheten för en dramatiker ( manusförfattare som vi oftare benämns – ett ord som låter som bruksförfattare och som saknar esprit!) att skriva våra unika berättelser utan pekpinnar och regler är enligt mitt och många andras intryck BORTA. ( vi är några stycken som skrev stora succéer för TV som ännu lever kvar i publikens hjärtan, men ingen av oss pallar att skriva TV enligt dagens ängsliga brukspremisser. )
Men här, här har det lyckats på alla plan! Och det gör mig verkligen GLAD. Som sagt, främst för de förväntansfulla barnens skull, som hungrar efter att få sin längtan efter kvalitet ( ett samlingsord för mycket, i grunden respekt för sin publik) tillfredsställd. Med det menar jag:
Exempelvis: Man kan tro att man ser varandra. Men det är en ENORM skillnad i att titta på en annans ögon, eller att titta in i en annans ögon. Ett enkelt sätt för mig att beskriva ”kvalitet”…
Förresten, och nu svingar jag mig till filmduken, men Ruben Östlunds TRIANGLE of SADNESS….. var också en underbar överraskning! Bra scener, underbara! – dialog, spel, en virvlande känsla av att bli tagen i handen av berättaren, kom, kom följ med på en resa in i den här historien. Det vill säga där finns en VILJA att kommunicera, fånga, locka, och dimpa ner med något glödande korn i något levande och nyfiket och avsomnat skick inom tittaren.
Tro det eller ej, om bra skådespelare får bra dialog blir de VÄLDIGT BRA, ibland OEMOTSTÅNDLIGT BRA och historien FÅR GNISTRANDE och MÅNGFACETTERAT LIV- vilket borde vara meningen och viljan med det hela ( det är inte precis gratis heller)
Kort sagt: nu går jag upp på morgnarna för att med förväntan se fortsättningen på årets julkalender och gläder mig åt tanken på alla barn som gör detsamma. Även lucköppningen är kul! Så skönt slippa flåsstress, inställsamma hetsskrikstilen. Varför tror man att barn gillar det? i så fall skulle alla barn vara superharmoniska i för stora barngrupper.
Tord Danielsson har regisserat KRONPRINSEN SOM FÖRSVANN och Mattias Grosin, Linn Mannheimer och Isabelle Riddez har skrivit manus. ROLIGT att det lät sig göras på detta vis!
