Hem och hemlöshet

För ett år sedan visste jag inte var jag skulle få fortsätta mitt liv. Jag visste bara att jag tvingades sälja min bostadsrätt i Söder Torn på Medborgarplatsen, Stockholm, för att täcka de skulder som psykopat/mytoman/sadistmannen orsakat i mitt liv.

Jag ställde mig i kö för ett magasin där jag skulle placera mitt bohag men själv visste jag inte var jag skulle vara.  Kan ni tänka er den känslan? Det fanns inga alternativ. Jag hade gått ur bostadskön för länge sedan eftersom jag sedan länge ägde en stor bostadsrätt på 100 kvadrat. Nu skulle jag inte få ett öre kvar att leva för så jag skulle aldrig kunna köpa något. Jag hade inga inkomster för första gången i livet eftersom jag var deprimerad på grund av förövarens brott mot mig och åren innan jag insåg att jag var offer för en brottsling gjorde han allt för att utarma mig – genom att störa mitt liv på alla sätt, varje dag, varje natt, så att jag helt enkelt inte kunde arbeta.  Är man författare får man inte pengar om man inte arbetar varje dag, och långsamt envist tar sig framåt.  Man får inte lön medan man tar kaffepaus. Så jag hade inga som helst resurser. Dessutom var min själ urlakad.

I alla år i innerstan hade jag aldrig sett förbi den växande skaran svenska hemlösa som vistas kring Medborgarplatsen.  Mina tankar hade sysslat med dem. Hur blir man hemlös som svensk, tänkte jag, i ett samhälle som vårt? Jag tänkte att det var på grund av droger och följande kriminalitet. Jag tänkte inte att en del av dessa vandrande trasor kunde ha varit som jag? Haft ett väl fungerande liv. Haft familj, karriär, sparpengar, bostad och varit skötsamma, roliga och levande, uppskattade, åtrådda. Hur var det möjligt att förlora allt och hamna på gatan?

Nu vet jag. Jag vet hur det kan gå till. Och jag vet att utan hem är det extremt svårt att ha ork att forma en dröm. Och man måste forma en dröm för att alstra energi. Man måste forma en dröm för att ta sig ifrån nuet, än mer om man trampar kvicksand.

Under två år bodde jag lite här och där. Det var ett par nätter hos min familj, mina vänner så visst, jag bodde inte på gatan, men ändå var det så att jag inte hade min egen plats, mitt hem utan faktiskt drog runt med min rullväska och packade upp mina små saker på olika ställen. Även fast det rörde sig om mina nära blev jag mer och mer tacksam, mer och mer undergiven, mer och mer inpyrd av min egen känsla av otillräcklighet och misslyckande. Ingen gav mig dessa känslor, men att inte kunna dra sig undan på sin egen plats, skapar det. Att inte ha det grundläggande.

I tunnelbanan och på gatorna såg jag skillnaden i främlingars attityd, där jag kom släpande med mina saker. Det blev efter ett tag tydligt att jag inte var på väg att resa på semester, eller arbetsresa. Det syntes på själva packningen och på min uppenbarelse. Förmodligen såg jag inte lika stolt ut som jag brukar. Jag brukar vara stolt över att jag lever, eftersom jag för några år sedan hade en dödlig sjukdom. Då blir man stolt och glad över att man lever när man kommit ut på andra sidan.

Nu var jag inte längre en medelålders attraktiv kvinna med viss air av skimmer och lust och fart kring mig.  Jag var sliten, släpade mina kläder i en rullväska, och min katt på ryggen, och blev inte längre sedd. Tvärtom. Man såg förbi mig. Det är sant. Jag tror inte jag inbillar mig det. Mer och mer monterades ner i mig. Självklart. Och det syns. Det syns att man inte tror att man får ta plats. Det händer just för att man inte har en egen plats, ett bo, ett eget rike om än så litet där man laddar, drömmer, planerar, vilar, skapar, dit man kan bjuda sina vänner, sin familj om än på endast en kopp te och en havrekaka.

Att tvingas lämna sitt land, sitt språk och sin kultur, hela sitt vardagliga sammanhang och ge sig ut på vandring efter nytt hem, nytt land, nytt liv måste vara något av det mest nedbrytande människosjälen kan vara med om. Att förlora sin identitet, sitt värde, sin röst.

Det är mycket lättare att förlora sin identitet än vad de som alltid har en borg att trona i, kan föreställa sig.  Man tror att ens identitet är något bergfast. Att ens betydelse och rätt att bli bemött som en värdig medmänniska automatiskt hänger med en genom livet för att jag är jag. Man tror att rätten att vara någon är obestridlig och självklar. Man är, oftast, ganska övertygad om att man inte skulle förlora sig, oavsett vad man utsätts för. Inte just jag. Det är nog sant också, det tar lång tid innan man förlorar sig på djupet, djupet av det man är och anser att man ska få vara. Men det är en oändlig massa nivåer som ska fungera innan man når det som kanske är vår innersta kärna. Och om alla dessa nivåer förloras blir till slut den innersta kärnans storhet snarare ett lidande, än en möjlighet.

För ett år sedan vid den här tiden planerade jag att magasinera allt jag ägde eftersom jag inte skulle ha tillgång till väggar, golv, fönster och en egen ytterdörr mer. Vilka pengar jag skulle betala lagerhyran för visste jag inte. Det är dyrt att magasinera och det verkade absurt att betala för mina tings trygghet men inte ha någon själv. Var det verkligen värt det när jag inte ens visste om jag någonsin skulle få ett hem igen att återföra mina böcker, fotalbum, möbler, minnen till? Det vore en bättre lösning att slänga det mesta och sälja resten. Allt skulle i så fall vara borta. Min historia. I den finns mina drömmar. Allt borta.

Detta, att ha ett hem- är för mig, som för alla tror jag –  grunden. Barn, familj, vänner och alla som man älskar är den absoluta grunden förstås, men man kan inte leva på dem. Att leva på dem urlakar det starka, sunda, goda i alla relationer, alltid. Det ena dåliga drar med sig det andra. Det är därför man måste vara så medveten om att man befinner sig i något destruktivt när man gör det, så att man inte låter sig dras med i något annat som kan skapa ännu mer elände. Man måste vara så oerhört stark när man är utsatt för att ta sikte på att ta sig igenom det.

Och jag har ett hem igen. Snart är det ett år sedan jag flyttade dit. Jag är så tacksam, så lycklig för dessa väggar, dessa fönster, dessa golv, denna dörr. Jag skulle inte ha överlevt psykiskt om jag inte hade kunnat få fortsätta bo i ett eget hem. Nej. Det hade jag inte klarat. Jag hade inte orkat mer än överge mig själv i ett så övergivet läge.

Det är så ledsamt att se alla övergivna människor. Jag har aldrig klarat att se den övergivna ensamma. Jag måste stänga av för att inte bli alldeles förtvivlad och tappa min kraft, handling och riktning. Vi är så känsliga, vi människovarelser. Kanske är det på grund av vår känslighet och sårbarhet som vi måste göra oss så okänsliga, så stumma, så dumma. Jag vet inte.

Människan med den rikedom som egentligen är nedlagd i oss, av empati och  uppfinningsrikedom,  borde kunna ha alla möjligheter att skapa en annan slags, en bättre värld. Tänk om det är så att mänskligheten lär sig nu, av misstag och övermod och förtryck, av alla de låga impulser som mänskligheten först låtit sig styras av, att det inte är en hållbar väg. Att vi måste alla få förutsättningarna från barnsben till att bli lyckliga, jämställda, utbildade, demokratiska, för att jorden med dess natur ska hålla, för att mänskligheten ska hålla, för att den enda vettiga lösningen för var och en är att var och en ska kunna leva i god balans. Tänk om man kunde riva upp och slänga bort alla dåliga system, all destruktiv kommersialism och förstenade religioner, alla strukturer byggda och bevarade av människosjälens simplaste impulser som gjorts till  sanningar och börja om. Människan är rik i sitt inre. Varje barn som föds bär på skatter. De flestas skatter blir aldrig speglade, får aldrig ljus och näring men om så vore skulle människan kunna utvecklas till sitt bättre jag. Och ta ansvar för och förstå livets storhet. Det hade varit bra. Istället är vi jagade av varandra. Jagade jagade jagade.

 

 

 

Om Christina Herrström

Författare, dramatiker och Officiant Ebba & Didrik Glappet Tusen gånger starkare Tionde våningen Leontines längtan Den hungriga prinsessan Denzel Öderläggaren Mirrimo Sirrimo En underbar utsikt Mitt namn är Erling Midsommarkvartetten Marsvinsnätter Gäst i Djupa Salar Suxxess Skimrande vingar
Det här inlägget postades i Blogg. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.