Detta är inte ett inlägg om den växande likgiltigheten inför flyktingarna. Det handlar fortfarande mest om mig själv, men jag är ingalunda unik, så främst handlar det om iakttagelser av mänskligt beteende.
Angående flyktingfrågan, klimatet, terrordåden… jag skriver inte om det. Andra skriver om det. Jag har inte min blog för att bevisa att jag håller mig underrättad och kan dra slutsatser. Jag har för tillfället inte plats för att engagera mig så djupt i annat än min väg framåt så att jag kan säga något infallsrikt.
Likgiltighet: Det slog mig alldeles nyss att jag har lärt mig likgiltighet. Att det är något man lärs. Det är inte ett normaltillstånd för någon, och jag har bara på senare år stiftat bekantskap med den. Förövaren, psykopatmänniskan, tränade mig i det. Han utmattade min hjärna så mycket att han nådde målet: min likgiltighet. Då kunde han komma med sina galna förslag och jag skulle inte orka mer än att säga ja, bara jag får vara ifred, bara jag får ro. Någonting ditåt. När jag blev likgiltig dämpades min oro, mina tankar slätades ut, jag förenklade min värld så att jag skulle stå ut med den och lät honom styra. Likgiltighet.
Jag har börjat märka att jag ännu lider av sviterna. Jag hade faktiskt ingen aning om det. Men man märker väl sviterna efterhand. Det uppdagades mig på ett mycket banalt sätt, men livet är ju banalt så det verkar logiskt. Jag märkte det i och med att jag blir helt förundrad över att människor planerar väldigt noga när de ska flytta bilen då det är städdag. Så att de efter städningen kommer över de bästa platserna. Och att det kan vara så viktigt för människor att komma över de bästa platserna att man planerar sina övriga handlingar kring denna tidpunkt en gång i veckan. När alla platser är tagna åker jag runt runt runt och letar. Det gör mig inte sur, eller rasande, eller irriterad. Jag känner likgiltighet då med. Vad spelar det för roll?
Vid många olika små tillfällen inser jag att jag är likgiltig. Också inför saker som förut fick mig att brinna. Som att jag måste ha barnen hem på rostbiff och helstekta lökar på juldagen. Det skulle kännas ledsamt att inte göra det men jag orkar inte strida för att kunna genomföra det. Enkla bagatellartade exempel, men tillvaron består av många sådana små saker som känns viktiga och som ger något slags riktning och ramar in och stagar upp.
Detta med likgiltighet som ett mål för en förövare är viktigt. Jag trodde aldrig att någon skulle kunna slå av mina toppar. Eller mitt djup. Nu är det inte så farligt tänker jag, eftersom jag har iakttagit detta. Så nu måste jag träna med mig själv som jag tränade mina barn när de hamnade i den tråkiga ålder då de helt plötsligt säger ”jag vet inte.”
De vet mycket väl! De har alltid vetat mycket väl! Alla barn har en bra kompass med sig från början och vet vad de vill och inte vill. Det är denna vilja de ska hävda mot världen, för att bli till. Den är en av människans djupaste drivkrafter, alldeles avgörande! Men så hamnar de i ett skede då de svarar ” jag vet inte, spelar ingen roll” när man frågar vad de vill ha för glass. Det accepterade aldrig jag. De måste tänka efter vad de faktiskt ville och säga det. Jag gav mig ytterst sällan på den punkten.
Nu är jag inne på mina sista decennier i livet, det kan man ju vara alldeles säker på, och jag vill inte ha förlorat. Jag vill inte känna ” jag vet inte, spelar ingen roll”. Det ska spela roll. Och det spelar roll om jag är sist med att försöka hitta en plats för min skrotbil vars försäkring är lika stor som inköpssumman. Man måste påminna sig om det, när man har armats ut. (Undrar varför det heter utarma? Man armas ut! kanske att handlingskraften finns i armarna! Man kan inte använda dem längre! ) Man måste påminna sig om att det är viktigt! Många av bagatellerna, är viktiga för de handlar ofta om ens väl och ve.
Så vid senaste städdagen frågade jag mig om jag hellre vill dricka te än att köra runt med bilen och leta efter en kvarglömd parkeringsplats i mörkret. Och kom på att jag inte var likgiltig. Och insåg att jag då måste handla. Sluta vara utarmad.
Sedan gled jag in på den allra bästa platsen med fröken Silverpil, madame skrotbil, och var först av alla.
Se upp för likgiltigheten i det stora och i det lilla! Det är i alla förövares och förtryckares intresse att man ska vistas just i likgiltigheten. Då är det fritt fram att röva, underkasta sig och allmänt berserka!
