Små steg tas. Jag har varit ute och minglat.
Inte för att jag någonsin varit en storminglare, men att återigen kunna tacka ja till invitationer och ge mig iväg…. är underbart. Få nya intryck, träffa bekanta och goda själar, bli glad av att se andra människor. Av att märka att jag finns väldigt mycket. Och att de finns väldigt mycket. Att vi på något sätt finns tillsammans. Att jag inte är en isolerad enhet i en stor rymd. Att vara en del av allt igen.
Jag har bestämt mig för att säga ja till allt jag kan för att min nyfikenhet på allt är obändig och ivrig igen och för att bryta den vana Ödeläggaren planterade att säga nej. Nej nej nej för ingenting var viktigt. Eller om jag sa ja, gjorde han ofta allt vad han kunde så jag skulle komma försent. Till och med till flyg kunde han försöka få mig att missa, om jag skulle iväg och prata någonstans.
Under de där åren när allt var så svårt att förstå kände jag att min enda väg var att bara jobba. Jag sa nej till allt också helt frivilligt. So to say. För att inte orsaka oro. Tänk om jag träffade någon som jag blev förtjust i? Eller tänk om någon skulle börja fråga mig om mitt liv och jag brista i gråt? Och ingen skulle ändå kunna hjälpa mig och ingen skulle kunna förstå. Jag förstod ju inte själv. Min oro var säkert bara något destruktivt traditionellt, som han påstod. Och om jag delade mina tankar med någon skulle allt bli värre. Det hade han sagt. Om och om igen. Värre. Åt helvete mycket värre.
Om jag jobbade den lilla tid som blev över efter att först ha tagit hand om Ödeläggaren och hans tankar och oro och bekymmer i många timmar så att han skulle fungera, så skulle jag uppnå två ting: kanske få något producerat igen OCH inte ha tid att röra vid den växande ångesten. Inte ha tid att reflektera mer.
Men att vara isolerad och bara jobba är inte konstruktivt. Det blir ingenting. Det var redan ingenting för ingenting kunde komma in i mina tankar. Så nästan ingenting kom ut. Och ingenting kunde komma från djupet för jag måste stänga igen mitt djup och kasta grus i mina egna svindlande raviner. Som om inget inre fanns.
Jag har haft kontakt med andra offer för Ödeläggaren på senare tid. Jag har hört värre historier än min. Men det är skönt att vara flera. Att veta ”du förstår, du vet” och inte behöva förklara så mycket. Andra intelligenta människor, med ömma hjärtan, som han manglat ner totalt. Sårbara. De har rest sig. Jag är på väg.
Ödeläggare är svåra att genomskåda för de tar ett litet litet steg i taget, är mycket tålmodiga med att bygga upp förtroendet, är uppmärksamma på alla små möjliga skärvor att kunna bygga med. Ber en att se på dem, se mig i ögonen, se hur jag hjälper dig att bygga. Se hur just jag är din förtrogne. Och sedan kan de börja snärja, om det är pengar, ”kärlek” eller sex de vill ha… vad det än är… snärja snärja hota hota. Ju mer utsatt desto bättre. Mm, en massa härligt att suga musten ur. Sedan kasta bort.
Ödeläggaren som jag först tyckte var superlöjlig och som inte på något sätt tilltalade mig, fick mig att tro nästan allt han sa. Jag hade skrattat åt honom länge. Han var fjantig!
Men han lyckades. Det tog ett antal månader, närmare bestämts ett halvår, och krävdes min pappas död innan jag började lyssna. Då var jag tillräckligt uppmjukad. Men han var envis och hade dessutom övat som fan i många år innan jag kom in i bilden. Mest på män. Ingen hade anmält. Det krävdes en kvinna att göra det. Jag. Jag är så nöjd över att han vet att det är jag. Ha! Vi får se hur det går. Jag är beredd på att ingenting händer eftersom samhället är ganska tandlöst när det handlar om kriminalitet.
Men oavsett utgång ska jag skriva min bok ”Han vet inte vem han stunget haver”.
Idag det nya fina steget: att vara ute bland de vänliga, bland vänner och bekanta, bland dem man känner samhörighet och sympati med, och vara sig själv igen. Så konstigt att sådana stunder, bara för några år sedan, endast var tillfälliga andningshål. Och att jag i dessa stunder av tillfällig andning inte kunna berätta någonting om hur livet var. Så det var mest att kippa efter andan med sprängande huvudvärk av emotionell anspänning i den tillfälliga andningen. Så olikt mig att inte vara mig själv. Jag trodde aLDRIG att jag skulle kunna offra friheten att vara mig själv. Men plötsligt var det så. Jag trodde ALDRIG i mitt liv att det GICK att offra det. Jag trodde att min integritet var så hög att det helt enkelt ALDRIG skulle gå att inte vara mig själv för ända sedan jag var barn har jag hävdat min rätt att vara mig själv. Mitt motto är som Kaj Husells i DIDRIK ” Anpassa dig aldrig!”
Det ekar en aning tomt nu, efter att ha blivit hjärntvättad av tok.
”Tänk att du som är så stark och klok har råkat ut för detta! ” säger många. Hm. Jaja.
Idag när jag var ute och minglade var jag det för att Ingrid Bergmans 100 årsdag firades på Filmininstitutet. Det var det första stora evenemang jag har gått på sedan jag börjat kravla mig ur chocken. Det var roligt!
Sju – åtta stycken i publiken hade personligen mött Ingrid Bergman. Och vi fick se en film från 1938! Då hade ljudfilmen funnits i 8 år i Sverige! ”Kvinnan utan ansikte” i regi av Gustav Molander. Publiken satt totalt fokuserad. Vilket foto! Vilka bra scenerier! Bra tempo, snyggt spel. Jag var helt fascinerad av hur fotografen och eller regissören använt skuggor, liksom en passant, utan att basunera ut sitt konstnärskap. Det var SÅ roligt.
Filminstitutet gör ett FANTASTISKT jobb med att restaurera och digitalisera gamla svenska filmer. FANTASTISKT.
Jag mötte Björn Granath i vimlet, som en gång för mycket länge sedan läste en novell jag skrivit( när jag var strax över 20) i en radioserie ”Kalla kårar”. Han var imponerad av den, sa han när vi några år senare möttes på Dramaten då jag hade skrivit min första pjäs som sattes upp av Göran Graffman. Och jag var så stolt. Björn Granath imponerad av min novell! Sedan har vi mötts i andra sammanhang förstås men idag när jag såg honom fick jag en idé. Jag träffade Lia Boysen, Annika Jankell, Meg Westergren och mindes ett sammanhang som jag är del av. Jag pratade med Marie Serner om Tusen gånger starkare som hon som nytillträdd VD för Filminsitutet alltid gav som exempel på bra svensk film. Hon berättade att bland många andra ställen den visades på hade hon sett till att den visades i Zambia där den hade fått sådant enormt positivt gehör. Roligt. Överallt har den mött sådant gensvar. Det är mycket jag inte får veta om filmen jag skrivit. Den försvinner från en och om jag har tur får jag höra något sådant där. Skulle behöva höra mer sådant faktiskt så man vet hur det man skrivit landar.
Men att möta folk i ens eget sammanhang ger näring, energi, idéer. Det hade jag glömt. GLÖMT! TOTALT!
Jag är författare, dramatiker. Jag har massor av idéer. Så fort jag kommit över den här hjärntröttheten som dröjer kvar efter all den press jag varit utsatt för, så hoppas jag sätta igång igen. Jag har en del att göra! En del ska jag väl hinna med om jag ska leva till 100?
Allt det, mitt arbete, min kreativitet, styrkan i min professionella identitet fick Ödeläggaren mig att glömma. Att totalt nedprioritera. Tills situationen var sådan att jag inte kunde tänka överhuvudtaget. Den var bara panik.
Att ta ifrån en människa hennes yrkesidentitet är effektivt. Man blir en ingen. Att isolera henne från vänner och familj gör en också till en ingen. Man blir isolerad om man har för mycket kaos och för mycket obegripligt att försvara. Och om man är rädd att göra något som skulle kunna göra Ödeläggaren arg. Så att allt blir värre. Man försöker bara leva. Ta det lilla man kan få att bli glad av, så att man orkar lite till. Och man förklarar alla uppoffringar för sig själv på ett sätt, så man kan uthärda.
(Människans psyke är STARKT! TÅLIGT! Med massor av kraft att läka och komma igen!)
En annan av Ödeläggarens offer sa att hen kände sig som INGEN vid hans sida till slut. Sådant som varit oerhört viktigt för mig förut, som foton av min familj, mina vänner, mitt liv, blev totalt oviktigt. Mitt liv var inte viktigt att dokumentera längre. Inte viktigt att lyfta fram eller dröja vid som vid ett fotoalbum. INGEN. INGEN. Jag orkade inte ens träffa mina mest älskade vänner, ifall de skulle märka något på mig, ifall de skulle fråga. Jag skulle inte stå ut med att förstå. Så man utplånas än mer. Det är den konstiga mekanismen som slår in. Tål att tänkas på.
Nu möter jag min son glad. Min dotter glad. Ser vänner och bekanta bland minglet och kramar dem och är fri. Jag var ängslig innan jag gav mig av idag. Rädd att drabbas av den där kusliga ensamhetskänslan Ödeläggaren skapade eftersom han hade fått avståndet mellan mig och världen att bli allt större. Jag kunde känna sådan panik ibland att jag med ett leende skyndade förbi ” Jag har bråttom! Jag ska jobba!” fast det inte var sant. Jag måste bara springa bort för att jag höll på att gå sönder. Det känner alla igen. Det vet alla hur det känns. Så hade jag till slut hela tiden.
Bra att tänka på. Med våra medmänniskor. Att dröja lite. Titta till lite extra. Är det som hen säger? Eller är hon/ han utsatt för en Ödeläggare? En blodigel? Min Ödeläggare höll långa föredrag för mig om hur han hatade parasiter och ödeläggare. Jag minns att jag en kväll tänkte ” men du är ju en parasit!” Jag blev ganska häpen när jag insåg det uppenbara i det. Men eftersom han hatade sådana människor måste jag ha missuppfattat något. Jag slog bort det. Han ville ju göra allting bra. Han var ju en av de allra godaste människorna. Visst ja, det hade han berättat för mig i ungefär tusen timmar.
Intressant tycker jag. Gången. Hit och dit. Snärjandet. Ska bli svårt att beskriva men intressant. Jag har i alla fall medsyskon, i andra av hans offer. Vi har inte träffats men vi stöttar varandra. Det ger en enorm styrka. Långt bortom Ödeläggarens vildaste fantasi.
Vi andra – vi som ödelagts – har funnit varandra. Vi gör varandra glada. Mellan oss finns en särskilt lojalitet. Jag tror den kommer bestå. Se, vackra historier kan spinnas fram ur det fula. Och det vackra kan inte det fula ens föreställa sig. Då skulle det fula säga ” Ja, verkligheten överträffar alltid dikten” för SÅ konstigt vore det för det fula.
