Jag vet inte vad som hände den där kvällen då jag plötsligt fick fatt på lugnet och närvaron. Det var i hans sällskap. Han spelade gitarr och höll på med sitt. Jag fick lust att rita. Det har jag inte gjort sedan jag ritade djur för barnen när de var små. Men lusten kom över mig så kittlande och villig. I vanliga fall hade jag kanske inte ens känt den. Men nu var lugnet i mig. För första gången på mycket länge. Och ett bord stod redo, och ljusen var tända. Jag hade köpt ett stort ark för att skriva en översikt över min ungdomsbok- den som ska komma ut på Bonnier Carlsen. Istället tog jag fram gamla färger och några penslar. Jag tänkte befria mig från prestationskrav. Och från skapandet.
Skapandet som är en förbannelse och en välsignelse. Skapandet som är så mycket liv och så mycket hot.
Därför tänkte jag måla en påskkyckling. Så det var ett tag sedan. Och jag skulle skicka den lilla näpna kylningen till ett underbart litet barn. Så började jag måla. Jag kände hur belåtet mitt ansikte blev i ansiktet. Om ni förstår vad jag menar. Plötsligt känner man att ansiktet man har i ansiktet ler nöjt.
Men det kom inte alls fram en påskkyckling.
Se själva.
Den där lejoninnan är trött. Den börjar bli gammal. Hängig, inte så stolt som lejoninnor helst vill vara. Men den är envis. Marken den går på är sprucken och ligger i vila. Fast blå. Hennes svans fortsätter in i trädets vener. Landskapet runt omkring är kargt, men som om det håller på att lämnas bakom henne. Det finns inga blad på trädet. Inte ens en knopp. Men rötterna är djupa, kraftfulla, lila. Solen, går den upp eller ner?
Jag vet inte. Men jag kunde inte sluta måla. Det kom ut som det ville. Och jag blev lycklig över min lilla målning. Den betyder någonting som jag inte kan verbalisera i ord. Eller så kan jag det. Och kollra bort mig själv. Slippa röra vid det som gör ont och istället placera in det i ord med ramar.
Denna enkla målning som kom från någonstans jag inte visste gör mig glad. Den berättar något viktigt. Den gör mig helare. Jag vet inte om jag ens förstår vad den berättar men jag avstår från att tolka. Jag nöjer mig med att känna mig stolt över något mitt inre har visat mig. Som vissa drömmar som visar riktning. Det är ganska ego att visa den här teckningen. Men jag gör det för att den är mänsklig.
Egentligen hade jag tänkt att skriva om mina inspirerande författarmöten med min syster författarinnan Charlotta. Om hur vi sitter i hennes kök och dricker te och pratar skrivande och delar våra idéer med varandra. Av något skäl kom denna text istället. Om den trötta envisa lejoninnan på den spruckna marken. Den är i alla fall blå.
Jag skrev i min förra blogg att jag skulle rikta mina tankar i bloggarna till något annat än den sorg jag känner. Det kan jag inte riktigt. För det är så här livet är. Brutalt. Vackert. Svindlande. Förfärligt. Överljuvligt. Heligt. Vidrigt. Enkelt. Fruktansvärt svårt. Orättvist. Försonande. Och jag tänker tillåta det vara så i det jag skriver här om det måste vara så. Jag tänker på om jag som läsare vill läsa min syster Charlotta von Zweigbergks blogg så vill jag det för att få veta mer om vem hon är. Jag vill få ta del av hennes skapande, hennes funderingar och liv. Stort och smått i lagom dos för att det kan hjälpa mig att se på livet. Och den som läser Christina Herrströms blogg gör det förmodar jag av samma skäl. Och livet är som det är. Jag kommer inte att göra mig till. Jag kommer inte att försöka saluföra mig. Jag kan inte. För ingenting är till salu. Allt är bara till låns. Allt – alla – är bara till låns, kära ni.
