Colombia, möss, kaffe, och ett alldeles särskilt barn.

Ångan från hav och jord ångar över hav och jord när jag vaknar. Solen lyser genom daggvåta spindelnät. Jag går ut och plockar frukt, gör min morgonjuice. Kan inte vara mer ekologiskt.

Medan jag hänger tvätt kommer den ovanligt vackre mannen med sina verktyg. Han är snickare och har bott sju år vid den Colombianska kusten. Han lägger golv där huset vilar på jord, för att hindra mössen att ta sig in. Jag sprider mer alpackabajs på rosorna.

Sedan går jag för att hämta den trasiga bilen på verkstaden hos den vindögde mekanikern.  Det är lång väg att gå.

Jag följer stranden, går in i urskogen,  där luften känns så ren. Snart kommer de magnifika villorna. Och alléerna som påminner om Pasadeena. Stora nya bilar på garageuppfarterna, enorma krukor med blomsterarrangemang. Tyst. Stilla. Välbärgat just där.

Vidare, lite mer urskog. Så  kommer jag in in den lilla staden som håller på att vakna. Krökta gubbar tar sin morgonrunda kring eftersatta hus. Bageriet slår upp sina dörrar och gamla och unga står i kö. De skrattar när en liten parvel inte kan bestämma sig för vilken kaka han är mest sugen på. En liten människa i världen. Alla ser på varandra, ler, påminda om kärleken i bröstet. Kvinnan som har bageriet pratar med alla. Idag är hennes dotter sjuk och kan inte hjälpa till. Kvinnan i ostbutiken bredvid dekorerar sina fönster.

Jag tar en kaffe och ser på när marknadsstånden fylls med varor. Fisk, frukt, blommor, grönsaker, glittriga kläder i konstiga material. Jag vandrar genom gatorna, passerar den gamla kyrkan,  in genom gränderna, de gamla husen. Trappor som går ner till hus, trappor som går upp till hus, hemliga gångar som går ner till den bruna floden. Klättrande magnifik kaprifol. Och på oväntade ställen ligger karlar med stora buskar i armhålorna och slappar i hängmattor. På bron möts gubbar på cykel och hojtar till varandra. Kvinnor på höga klackar skyndar som om de har hjärtat i halsgropen.  Barnens röster stiger mot himlen.

Dagen har börjat. Tiden. Livet.

Så kommer jag att tänka på det alldeles särskilda lilla barnet. Vi satt vid bordet, det började svalna, vi åt middag. Plötsligt sa det lilla barnet som just börjat prata, med ljus, glad, och lite överraskad stämma. ” Barn?” och så tittade hon ner på sin lilla kropp, smekte sig på magen och konstaterade med kärlek i sin röst: ” Jag, barn!”

Hos henne vill jag vara.

Bilen är lagad. Mekanikerns assistent hänvisar med grötig bas till chefen medan han kniper fast en cigarett i mungipan, lutad över en öppen motor. Bilen jag körde var helt sönderrostat, säger verkstadsschefen, jag betalar och åker. På vägen drömmer jag om alla djur jag ska ha en dag. Och hur jag ska bjuda hem mina vänner och barn och barnbarn till ett hem som är mitt. Nära dem. Som det alltid har varit. Som jag trodde det skulle alltid vara. Som det inte alls är för att ett monster kom i vägen. Vik hädan du uschliga best!

Jag tröstar mig med att tänka på mina kommande djurs olika namn istället för att dröja vid smärtan. Vi är påhittiga, vi människor. En fantastisk skapelse. Det visste Maria Montessori.  Hon visste vilken inre kapacitet vi har. Det tänker jag på och kör tillbaka till huset med alla små mössen. Men just de djuren vill jag inte döpa. Inte ens ha. En konstig värld är det. Men intressant!