Nu var det ett tag sedan jag skrev. Det är livet som kommer emellan. Jag bor inte på ett ställe utan ungefär fem och släpar fragment av min tillvaro fram och tillbaka mellan olika trygghetspunkter. Det tar kraft – och mycket tid.
Men sedan sist har jag skrivit en artikel för Magasin M.
Idén till min artikel får illustrera dagens blogg fast den är tagen i ett helt annat sammanhang nämligen på Pepparkaksfabriken loppis och möbler, i Norrskedika, Östhammar. (kolla FB om ni är intresserade) Ni borde åka dit, där finns fantastiskt många riktigt bra fynd.
Min dotter, min svärson och jag kunde inte motstå frestelsen att klä ut oss den där roliga dagen då vi var på besök på Pepparkaksfabriken och suktade över möbler, porslin, glas, böcker och det mesta av människohand skapat. Av någon anledning är det hemskt roligt att klä ut sig till just bitterhagga. Kanske ett uttryck för samma undertryckta behov som driver män att klä ut sig till kvinnor. De vill i hemlighet få uttrycka mer av det feminina, kanske! Jag vill kanske få vara mer bitter – utan att skämmas!
För Magasin M har jag skrivit en artikel som handlar om den avskyvärda kvinnliga bitterheten. Något värre finns inte på kvinnopaletten!
Jag funderar över varför det är så tabubelagt och vad det får för följder för sunt arga kvinnor i denna skeva värld. Man måste analysera språket, bilderna, orden för att bättre förstå hur våra villkor trär upp oss på olika slags jävliga spett och ”BITTER” är ett av de mer laddade orden vi har att förhålla oss till.
Amelia ringde och utbrast ”Underbart! ” när hon läst, vilket gjorde mig hemskt glad!
Igår plåtade jag och fotograf Carolina Byrmo på gamla Tekniska Högskolan den bittra varelse som ska illustrera Magasin M artikeln. Av ren tillfällighet fann vi ett fantastiskt vidrigt kök att ta bilderna i och behövde inte ställa i ordning någon scenografi alls! Jag sminkade och stajlade mig själv och passade på att bära mina egenhändigt gjorda örhängen. Vi jobbade snabbt och hade lite för roligt med alla bittra miner jag inte hade en aning om att jag kunde leverera, men valde till slut en ganska neutral bild. Annars hade vi hamnat just där vi inte ville: i att håna den kvinnliga bitterheten och göra den till ett pinsamt skämt- igen. Det var mycket lockande att göra just så.
Det är inte lätt med balansen. Bilder är svårt. Jag skulle gärna vilja vara fotograf och göra andra slags bilder men jag kan inte fotografera. Än. Synd att inte livet är längre så man kunde hinna med allt man vill göra!
När jag skrev DEN HUNGRIGA PRINSESSAN funderade jag mycket över hur man kan skapa foton av sensuella, lockande, sexiga män – för kvinnor. Vi är inte vana att tänka i de banorna, vi kan inte ens producera en fantasibild utan viss möda. Sedan århundraden är vi så präglade av kvinnan som sensuellt avbildad att det känns konstigt att tänka en sensuellt sexigt avbildad man, en frestelse för kvinnor. Konstigt. Om man tänker lite till inser man att det inte bara är konstigt utan närmast PERVERST KONSTIGT.
Nu har jag packat mina saker igen och tryckt ner dem i olika väskor och bagar och åker vidare, till den lilla plats i världen som jag ska försöka boa mig i. Det är säkert ett år kvar av oro, kanske mer. Jag kommer stå utan hem i min hemstad, men jag blir nog inte hemlös på jorden. Jag vet hur det känns nu, när jag släpar mig runt med eviga väskor ur vilka det sticker upp kuddar och lampor sedan ett år tillbaka. Det är ingen rolig känsla. Vem som helst kan gå under, under vissa omständigheter. Man tror inte det, men så är det.
Och bitterhet, mina vänner, är en följd av rättmätig vrede – en vrede som förnekats och förnekas eftersom den 1. känns förbjuden för kvinnor 2. känns fruktlös i ett samhälle som detta.
