”Kärlek till nästan är ett av de viktigaste kraven i Bergspredikan (Matteusevangeliet 5-7). Också för bland andra judar, muslimer och buddhister är barmhärtigheten en väsentlig dygd.
Under medeltiden talade man om sju barmhärtighetsverk, baserade på Jesu förkunnelse; att mätta de hungrande, ge dryck åt de törstande, klä de nakna, ge härbärge åt husvilla, besöka de sjuka, besöka de fångna samt begrava de döda.” citat ur Wikipedia.
På bilden kan ni se hur en hund håller på att drunkna i en skål och kompishunden sitter och låtsas som ingenting. Det är inte barmhärtigt att göra så, det kan man konstatera.
Med det brott som har drabbat mig har jag fått skäl att fundera över begreppet BARMHÄRTIGHET.
Vi moderna människor vill väl alla framstå som om vi vore barmhärtiga, eller? Vi kanske inte använder just det ordet utan säger medmänskliga eller empatiska eller humanistiska.
Och så privilegierat som de flesta av oss lever behöver vi aldrig konfronteras med vår egen barmhärtighet. Vi kan leva ett helt liv och tro oss vara barmhärtiga, medmänskliga, humanistiska. Det är en mycket enkel sak då dessa dygders sanning aldrig ställs på sin spets.
Häromveckan kom jag att tala med min gode vän och ex- svåger om Ödeläggaren. Min vän, ex svågern har känt mig sedan jag var 23 år. Han sa till mig att han tyckte det var så konstigt att jag lät den där mannen, alltså Ödeläggaren, bo hos mig. Och hans son. Att jag tog hand om dem. Att det inte var ett kärleksförhållande som var skälet och att jag inte fick någon hyra av honom. Att han inte ens köpte mat. Inte ens städade. Inte ens kom med en blomma till mig eller så. Det var bara synd om honom. Min exsvåger sa att det var så konstigt att det bara pågick. I flera år. Att det alltid var så synd om dem. Pappan hade ingenstans att bo. Någon måste hjälpa dem.
Min exsvåger använde just ordet ” barmhärtighet” när vi kom att tala om det. Han sa ” Du gjorde det av barmhärtighet. ”
Jag hade inte tänkt på det så. Det ordet.
Men det stämmer. Jag gjorde det av barmhärtighet. Men sedan blev jag så utsatt, att mina skäl inte bara var barmhärtighet, utan snarare nöd.
Men länge var, vilket även jag tycker är lite konstigt eftersom jag borde tagit hand om mig själv istället, mitt skäl barmhärtighet.
Dock, inga känslor är alldeles rena. Det finns alltid en inblandning av mindre ädla känslor och komplicerande omständigheter då en människa som levt och lidit gör sina val. Man fungerar på flera nivåer samtidigt. Det går oavsett det, inte att komma ifrån, att ett av mina tyngsta skäl var just det som kallas barmhärtighet. Sedan blev jag snärjd och andra mekanismer aktiverades, som nödvändigheten att vara på min ständiga vakt och inte göra honom arg.
En annan helt utomstående person som kom längs vägen i detta usla drama, syntes liksom jag drivas av det för goda hjärtat som rörts till handling av medkänsla. En barmhärtig samarit, helt enkelt, steg in i handlingen men för henne var det jag som var fokus och inte han som senare visade sig vara ödeläggare. Hon var en väninna.
Med hennes entré i förloppet visste jag att jag blev fången mellan de två. Men den barmhärtiga samariten skärrades av min situation, så mycket jag nu kunde berätta. Hon ville för övrigt inte veta mycket.
Hennes hjärta var som mitt. Henne kunde jag lita på. Hon ville mig väl. Hon såg min förtvivlan, min panik. Jag vill hjälpa dig lilla gumman, sa hon. Du kan inte, sa jag. Ingen kan. Men jag kanske kan, sa hon.
Jag ville inte att hon skulle gå vidare i handlingen men jag var tvingad- av ödeläggaren – att ta emot hennes hjälp. Annars skulle allt gå åt helvete, hotade han. Visserligen var jag fortfarande för godhjärtad att förstå att det var hot och utpressning han gjorde sig skyldig till. Jag trodde det var sanning. Det tror man om man aldrig har rört sig i lögner och spel och hjärtlöshet, om man inte vet någonting om falskspel och bedrägeri och särskilt om ett förtroende först har byggts upp, minutiöst, tålmodigt, metodiskt. Ödeläggaren var genial.
Hon, min väninna räddade situationen. Och därmed räddade hon mig. Så som jag trodde att allt var och förhöll sig. Och snart skulle Ödeläggaren kunna styra allting rätt, tack vare den Barmhärtiga samaritens oerhörda kärleksfulla välvilja, som naturligtvis handlade om mig och inte om ödeläggaren. Hon ville inte se mig hamna i olycka. Hon hade möjlighet att hjälpa. Precis som jag hade möjlighet att hjälpa den stackaren, som visade sig vara en Ödeläggare.
Men rätt vad det var vände hon.
Vad skälet var vet jag inte. Kanske rädsla. Kanske förnuft. Ja, rädsla var det. Men detta är det intressanta. Vad det gäller dygder, etik och moral. Och det var säkerligen ganska hemskt för den barmhärtiga samariten.
Hon ville inte ta mer ansvar för sitt eget beslut. Hon ville ha allting ogjort. När jag inte kunde bo hos mig själv längre, för att mitt hem ockuperades av ödeläggaren, och jag började förstå hur illa ute jag var, så kom hon som ett brev på posten. De turades om, som om de var sammanlänkade, ödeläggaren och den barmhärtiga samariten. De dagar då han ställde till det ännu mer, hotade, utpressade, skrämde mig extra kom alltid också meddelanden från den barmhärtiga samariten, meddelanden som skrämde mig, som var kalla, helt oresonliga.
Jag vädjade till henne. Hon vägrade att tala med mig. Allt skulle ske via ett juridiskt ombud. Hon brydde sig inte om att ta reda på vad som hänt mig. Vad som egentligen pågick. Det förstod jag inte själv, för det förstår jag inte nu heller. Det kanske jag får veta i en eventuell rättegång, men inte förr. Jag visste bara att jag på alla sätt höll på att gå under, mentalt, ekonomiskt, professionellt – på alla plan. Att den stackars mannen jag förbarmat mig över och skyddat hade förvandlats till ett monster. Hjärtlös på ett sätt som är svårt att förstå – ja omöjligt – för oss vanliga. Djupt förvirrande. Och jag trodde hon var min vän.
Den barmhärtiga samariten hade uppenbarligen blivit besviken på mig. Vi hade en i mail dokumenterad överenskommelse. Den gällde inte längre sa hon. Den barmhärtiga samariten hade parallellt med att stackaren blev ett monster förvandlats till en obarmhärtig samarit. Med hennes förslag skulle jag förintas.
Och det är intressant.
För mig som författare är det stimulerande att fundera över. Det handlar slutligen om heder. Här var jag fången mellan två som svek sina löften, som inte hedrade sin egen heder, som inte tog ett vuxet ansvar. Den ena är galen. Den andra är en helt vanlig trevlig kvinna som var en väninna.
Jag kommer aldrig förstå hur det är möjligt att inte fråga den person som man har blandat ihop sig med och som är ens vän vad som pågår när saker gått illa. Att inte ta reda på vad som hade hänt, och hur man kan lösa det tillsammans. Men om hon hade frågat hade hon kanske behövt gör ett val som aktivt prövat henne och det hade kunnat vara påfrestande. Och kanske avslöjat henne som mindre medmänsklig än vad hon ville vara. Det hade dock varit hederligare och att enligt min idé om livet, uttryckt ett aktivt sätt att ta ansvar för vad det är att vara en vuxen tänkande människa.
Nej. Sparka den som ligger ned, så att du själv inte faller, var lösningen.
Jag kommer aldrig att förstå hur människor först kan ta ett beslut och sedan helt sonika sluta ta ansvar för sitt eget beslut? Men det är en del av min problematik. Att vara lojal.
Även om det har kostat mig mitt hem och mina pengar, så har jag hela vägen tagit mitt ansvar. Det ansvar jag tog på mig en gång, hur dåligt mitt beslut än var. När man tar ett beslut vet man att det kanske är dåligt. Det är ett av skälen till att beslut behöver tas. Man måste bestämma sig. Att sedan då det visar sig att förväntningarna – vilka man nu kan ha – inte verkar uppfyllas säga ” Jag vill inte mer! Jag tänker inte ta något ansvar för mitt beslut, det får andra göra istället”, är för mig obegripligt.
Jag anser att man som vuxen människa ska ta ansvar för sina val. Även om de visar sig vara helt åt helvete. För mig är det en del av min värdighet och stolthet och det samma förväntar jag mig av andra. Det är för mig heder. Att vara vuxen. Om komplikationer, i detta fall ett grovt brott riktat mot mig, uppstår är det barmhärtigt och medmänskligt att höra efter vad det är som sker och om man kan hjälpas åt att lösa situationen på ett sätt som inte offrar den redan offrade alltför hårt. Fast man har något att förlora.
Det är i dessa skärningspunkter människan träder fram. Sanningen om vem man innerst är.
Att fortsätta att sparka på den redan hårt sargade är inte att utöva medmänsklighet. Det är kanske att rädda sitt eget skinn. Kortsiktigt. Det ord jag kommer att tänka på för att beskriva det beteendet är närmast ” analt ”. Mindre dramatiskt: synnerligen okamratligt!
Så min väninna fick skåda sig själv i vitögat och se att hon saknade den milda barmhärtighet hon svepte kring sig ett par år tidigare som ett skimmer av kärleksfull vänskap. Vad skälet till förändringen är vet jag inte, och inte heller vad skälet till barmhärtigheten i begynnelsen var. Ingen känsla är helt ren och jag kan inte tillåta mig att spekulera i vad hon förväntade sig att få i gengäld. Något gjorde uppenbarligen ont, men att saker gör ont tycker jag inte rättfärdigar. Det gör jävligt ont att ha blivit förledd och utpressad, hotad och manipulerad, isolerad och ruinerad också men jag kan stolt säga att jag har tagit ansvar för mina beslut. Jag har, trots att jag blev ett klassiskt riktigt jävla offer, kvar respekten för mig själv. Jag har inte smitit från någonting. Jag har inte varit feg. Jag har inte svikit mina löften.
Jag tycker det är intressant att man kan gå ganska långt i sin idé om sin egen barmhärtighet men vid en punkt tvingas göra ett pinsamt val. Jag valde att hålla mina löften – både till Ödeläggaren (innan jag insåg att han drevs av ondska) och den obarmhärtiga samariten. Något annat hade inte varit möjligt. Kanhända har jag en diagnos. Kanhända ska jag arbeta med detta.
Hur som helst. Brottet har gett mig ett nytt persongalleri som jag för alltid kan hämta inspiration och kunskap ur. Ödeläggaren är i sig en utomordentligt intressant figur och Den Obarmhärtiga Samariten är intressant i sin alldaglighet. Till min förfäran har jag insett att just så fungerar säkert de flesta. Och Människan och hennes lögner om sig själv är inspirerande stoff för en dramatiker och författare.
Jag har naturligtvis också lögner om mig själv och kanske är det ett tomt fält i mig som fått mig att glömma något väsentligt i den historia jag skapar kring Den Obarmhärtiga Samariten. Något som skulle kunna förklara för mig varför hon gjorde som hon gjorde. Varför hon när jag redan var så utsatt – och hon visste det – utsatte mig ännu mer. Som hunden på bilden som låtsas som ingenting medan kompisen drunknar med huvudet före. Inte snällt. Hon måste ha varit väldigt arg på något. Om det har med mig att göra eller med hennes förflutna vet jag inte. Och så är livet hela tiden. Grumligt och intensivt.
Just därför måste man iaktta sin heder och det ansvar man tagit. Även om det gör ont. Hur ska man annars kunna leva och påstå att man är sann? Det vet inte jag. Det är något väsentligt i människors spel som jag aldrig har förstått. Ända sedan jag var barn har jag varit häpen.
Men jag kan se att det finns sant barmhärtiga människor kring mig. Jag kommer aldrig glömma de som sagt ” du kan bo hos mig” och ” här får du lite kosing så du kan göra något fint och gott och mysigt för dig själv och må lite bättre” och kommit med en påse lakrits eller erbjudit sig att riva ner en hel vägg för att göra min bostadsrätt på Medborgarplatsen mer säljbar när jag tvingades lämna mitt hem. Tänk, en hel vägg! Sådant får mitt hjärta att skälva -förvånat – av bara tanken.
Det uppväger det förvirrande. Det ger kraft till nästa steg framåt. Inte tvärtom. Den Obarmhärtiga Samariten och Ödeläggaren ihop förde mig till dödsrikets dal. Där stod jag och grät i min ensamhet.
Men jag ropades tillbaka till livet. Jävligt sargad faktiskt. Men ändå häpnadsväckande munter. Bara så ni vet det. Inte minst muntrar tankarna på begreppet Den Obarmhärtiga Samariten upp mig. Så mycket intressantare att tänka på än var man ska intaga sitt kaffe.
Ganska yster tänker jag på hur jag ska kunna laborera med mitt nya persongalleri i mina framtida verk. Och begrepp som ” barmhärtighet ” och ” heder ” som plötsligt har fått substans – tack vare skiten.
