Det kostar att vara fattig

Jag har, som många av mina läsare vet, utsatts för ett grovt brott. Vidrigt säger min psykoterapeut. Det är vidrigt, det du har utsatts för.

Jag vet inte, jag kan ju inte jämföra. Jag tycker i och för sig att livet är BRA så länge alla man älskar och är tillgiven har sin hälsa och är i livet. Så länge det finns en sådan grund, som på många sätt är självklar i all sin skörhet, så är livet BRA. RIKTIGT BRA!

Det har tagit flera år att förstå vad jag utsatts för. Jag kämpar i princip varje dag med att ta mig vidare och varje dag påminner om mitt öde, eftersom jag förlorade mitt hem. Min bostadsrätts väggar var min framtid, så till vida att det var min enda ekonomiska trygghet. Jag lär inte få någon pension. En dramatiker, författare? Spelar ingen roll att mina böcker sålt i hundratusental och att mina två tv- serier är kultförklarade. Några stora pengar har det INTE inbringat! No no. Kärlek, ja från publiken, men money…no.

Under de år jag var utsatt av förövaren, djävulens egen lille älsklingshora, förlorade jag den ena arbetsinkomsten efter den andra eftersom jag helt enkelt inte kunde skapa. Som författare är man helt beroende av sitt skapande. Jag kunde inte skapa och det var en del av förövarens mål. Det skulle göra mig än mer beroende av honom och av hans sataniska plan.

Idag har jag skyddade personuppgifter. Det är skitjobbigt! All post går konstiga omvägar och kommer till mig för det mesta lagom tills att sista betalningsdagen passerat. Det betyder att jag får ständiga påminnelser med ständiga påminnelseavgifter. Eftersom jag pendlar en del  för att ta hand om min väldigt gamla mamma ibland, missar jag en vecka här och där av posten till råga på den redan organiserade förseningen, vilket innebär att jag helt plötsligt har skuld hos kronofogden. Som om det inte var nog som det VAR. Det kostar en jäkla massa energi, pengar och ångest att vara fattig. Det är DYRT att vara fattig. Man får ta sina blygsamma pengar, de man har räknat med ska ge en möjlighet att handla mat ett par veckor,  och betala en helt onödig summa till ett stort företag för att papper inte kommer fram i tid. Det är FRUKTANSVÄRT. Det låter inte fruktansvärt men det ÄR fruktansvärt splittrande för den själsliga samling man kämpar med, den man måste ha för att överhuvudtaget ta sig vidare.

Jag längtar till den dag då jag inte behöver ha skyddade personuppgifter längre. Det är SÅ mycket som är krångligt med det. Det kostar SÅ mycket att ha det. Och det är inte mitt fel. Det är en hjärtlös skitmänniskas fel.

Nu när jag har börjat berätta lite mer vad som har hänt mig, eftersom jag måste, eftersom det är en del av att överleva, en del av att läka och en del av att för mig själv om och om igen begripa att jag inte är ensam i världen med det, så har jag hört SÅ många historier om både kvinnor och män som utsatts för liknande fullkomligt omänskliga människors dåd. Och de flesta av dessa offer har INTE haft bevis nog att gå till polisen med det. Jag har det. I alla fall till en del. Och jag har en röst. Jag är författare och jag tänker inte skämmas för att ha varit en humanist i mina handlingar och trott på det goda. Som vi människor i allmänhet gör.

Det är svårt att känna igen ondska. Det är svårt att känna igen lögner. Livet är fullt och mycket redan, och vi har ett kontrakt med varandra som vi mycket mycket sällan ifrågasätter. Men detta grundläggande kontrakt är just vad galningarna överskrider. Bara det är förvirrande. De kan sina konster. Att manipulera, förvirra och förleda människor är inte särskilt svårt. Macchiarini är ett gott exempel.

Hur som helst, JAG har en röst. Jag ska skriva om det som har hänt mig och skälet är inte en personlig vilja till revansch, det är inte heller av självterapeutiska skäl. Visst kommer det till viss del vara läkande att skriva om skiten och lägga det utanför mig själv, men det hade inte räckt till min författarlåga – det kommer vara förbannat jobbigt att skriva om det också. Nej jag ska skriva det för att det finns MÅNGA där ute som kan känna igen sig. Och jag ska skriva för DEM som jag har hört berättelser om nu, övervägande goda kärleksfulla kvinnor, som INTE har en röst, som INTE har ett forum och som inte heller förstår hur det onda som har skett dem kunde göras möjligt. Jag förstår det delvis, för jag har mina dagböcker att utgå ifrån, där jag kan se lite av metoden och av förvirringen.

Jag har samhället på min sida. Jag har anmält och jag har fått gehör och stöd. Jag är stolt och jag är ganska stark. Men – jag vet inte hur jag hade klarat detta om jag inte hade fått gehör från samhället, i detta fall justitia och människor som jag har mött inom psykvården, dit jag måste vända mig för att reda ut det kaos min själ hamnat i. Jag är inte alls säker på att jag hade klarat mig ifall jag inte hade blivit erkänd i detta brott som begåtts mot mig. Jag tror att brottet hade kunnat fortsätta verka i mig  tills jag dör, i så fall. Makten i brottet och brottslingens otäcka vidriga makt över mitt liv hade fortsatt, fortsatt, fortsatt.

DÄRFÖR är det viktigt att jag skriver min bok för alla de andra.

Och jag tänker på alla offer för sexuella brott som inte blir trodda. Alla alla alla de miljoner människor som utsatts för vidriga sexuella / och eller mentala övergrepp och som inte har något att bevisa, som inte kommer få något gehör, som inte kommer kunna anmäla eller om de anmäler så är chansen oerhört liten att den skyldige ska utmätas straff. Jag kan bara tänka mig vilken enorm mental kraftansträngning det måste krävas av dessa, som redan är offer och som redan har en djup vild förtvivlan inom sig,  att ta sig vidare i livet.

Jag är så ARG på människors ondska. Jag är så ARG också på vissa människors pösiga överlägsenhet. Jag är så ARG på att så många tillitsfulla människor, oftast kvinnor, om och om igen offras. Sexuellt, ekonomiskt, emotionellt. Det är FAN för jävligt.

Och här sitter jag, vid mitt köksbord och en arbetsdag förstörd, på grund av några små konkreta rester av den effekt som ett brott har. Påminnelser, på grund av den skyddade identitet och försenad postgång,  som kostar pengar, om och om igen.  Redan utsatt, mer utsatt.  Men! Den som har skall vara givet. ( Fan för alla Panamajävlar – till exempel! )

Men jag är TACKSAM att leva i ett land där rättsväsendet fungerar så pass bra ÄNDÅ och där det finns möjlighet till vård och hjälp och stöd. Jag är TACKSAM att jag lever i ett land som Sverige och jag är TACKSAM för den humanistiska grund på vilket vårt samhälle har byggts och kom ihåg, det var inte länge sedan som Sverige var ett skitland.

Tänk på det!