Det är väldigt roligt att kunna binda ihop olika delar av livet eller av tiden med varandra och se ett underbart mönster. Det gör jag jämt och det roar mig mycket förutom att det ger mening och nya krafter.
Många glömmer bort att iaktta sitt liv så de missar ibland de där sagolika ögonblicken. Jag har ett på gång nu, men det hela är inte riktigt klart än. Det inbegriper en rottweiler och det är så lustigt att jag skrattar. Om det blir som det verkar så är det som så att om man hade skrivit precis samma sak, och inte upplevt det, hade man tyckt att det var LARVIGT och konstruerat. Som författare är det hemskt kul att se hur livet vecklar in och ut sig på vis som läsare ( eller redaktörer snarare ! ) hade kunnat avfärda som långsökta. Livet är fullt av sådana klurigheter som kan bli finstämda i sin uppenbara klumpighet. Det är späckat av de mest långsökta sammanträffanden, konklusioner och resultat!
Jag mår bra där jag är nu. Det är helt otroligt att människor går runt på lägenhetsvisningar i månader för att hitta den rätta platsen medan jag fick mig en plats tilldelad och den var rätt. Jag hade inte ens sett lägenheten innan det var bestämt att jag skulle ta den. Goda krafters samverkan gav mig boende men att det var så bra?! Jag trivs som fisken i vattnet!
Jag ser väldigt mycket kvinnor med schalar här. Och i grönsaksståndet kan man köpa buntar med koriander och mynta. Bara det är roligt. Bland höghusen finns här planteringar och odlingar som ingen saboterar. Jag ser inte heller några råttor helt obekymrat spankulera framför fötterna på en som de gör på Medborgarplatsen. Jag behöver inte tänka på spott och kanyler och avföring när jag går i gräset. Här kan vovven nosa fritt.
Det susar i träden och fåglarna bygger bo och kvittrar. På marken växer skogsvioler, vitsippor och gullvivor. Den skira grönskan i trädtopparna sjunger andra sånger för mig. Tystnaden omkring dem gör dem tydliga.
Jag kan gå bland mossa och rötter. Jag kan plocka lingonris i blom. Min lilla valp tar mig ut under molnen och han doftar glädje när han ligger i min famn. Katten gnider redan efter ett par dagar sin panna mot hundens skuldra och de brottas förhållandevis kärvänligt.
Det bekommer mig inget särskilt att jag förlorat allt. Jag har ju fått något annat. Hit hade jag aldrig i livet kommit om jag inte förlorat allt. Aldrig! Det är som en saga.
Ett sätt att överleva genom livet är att träna sig att se. Att upptäcka vad som finns att vara tacksam för. Det betyder inte att man nöjer sig. Det betyder bara att man förstår vad som finns och som inte är självklart. Om man tänker, varje dag, på det som finns i ens liv som gör en lycklig, så blir man kontinuerligt starkare och friare. Lyckligare kort sagt för man finner skäl till lycka varje dag. Man bär så många gåvor som ingenting kan komma åt. För ingen kan komma åt suset i vinden. Ingen kan komma åt mina tankar som jag fyller med kärlek, tillit och tacksamhet. Ingen kan komma åt min förmåga att älska nuet.
Visst, just denna förmåga, gjorde att jag uthärdade Ödeläggaren för länge och det han försatte mig i. Så det är verkligen inte bara av godo. Men för det mesta är man inte utsatt för så usla människor. Så för det mesta har man nytta av att våga vara tacksam. På riktigt. Det gör en glad. Det ger spritt i benen och handlingslust!
Och jag är glad att jag är så gammal att jag får vara den flicka jag hela tiden varit. Flickan som vill ha djuren omkring sig. På nätterna sover jag under de susande träden med djuren som vaktar mig, två märkliga mystiska väsen, undersköna.
