Hej alla,
jag har inte haft en fungerande dator på länge nu och mycket lägligt varit beordrad att vila ett längre tag. Min hjärna behövde / behöver det och det har varit toppen för mig. Det har reaktiverat en hel del roligt som man går omkring och bär på. Plötsligt kommer ett infall smygande, och jag har följt det, istället för att mota bort allt med orden” jag har inte tid, jag måste jobba annars kommer jag gå under.”
De orden kan ju få vem som helst att stelna av skräck och stressystemet har varit konstant påslaget- sedan ödeläggaren kom in i min tillvaro mer eller mindre. Nu vet jag lite mer om hur hjärnan fungerar och att jag fortsatt känt mig hotad till livet – känslan av snar undergång har inte riktigt kunnat ebba ut och förpassas till det förgångna just på grund av pengarna jag inte har som en trygghet.
Nu har jag sett Tindersvindlaren och en del annat, som Inventing Anna. Det är mycket roligt för mig att se eftersom jag känner igen så mycket. Dt är som om alla psykopater har gått i samma skola.
Så mindes jag hur Sam Ödeläggare alltid skapade osäkerhet för mig genom att ha mycket dålig hälsa. Han måste behandlas varsamt, jag måste ta hänsyn till hans dåliga hjärta. Han var ju redan så dränerad och förstörd av all press och alla orättvisor i form av svekfulla människor som krossat honom på vägen – tills han fann lite ro hos mig ( som han tvingade sig på ) Jag var mycket rädd att han skulle få en stroke eller något och bli kvar i mitt hem, jag fängslad till att vårda den främmande mannen som inte hade någon annan i världen och var hemlös. Dessutom , om han skulle få hjärtinfarkt eller stroke skulle han aldrig betala tillbaka de lån han tagit av mig- som han fått mig till att låna då jag tappade fotfästet när min pappa dog. Alltså behandlade jag honom mer hänsynsfullt än jag ville och kunde inte vara alltför provocerande, inte ifrågasätta – allt för att vara säker på att han skulle kunna fungera, så attjag skulle få tillbaka mina pengar. En sådan slug jävel!
Jag minns när han lyckades få ett helt hjärtteam att rycka ut för att han verkade få hjärtinfarkt i mitt vardagsrum. Plötsligt kom han utstapplande från sitt rum, föll ihop på golvet, kippade efter andan och höll sig för bröstet. Hans hjärta slog lite oregelbundet men framförallt verkade han ha enormt ont. Hjärtteamet slog undan allt som stod ivägen,stolar och hallbord och annat och han fick åka ambulans till SÖS. Jag satt fram med föraren som frågade mig en massa saker om hans hälsa. Då märkte jag att jag inte tog det på så stort allvar. Föraren tittade förbryllad på mig då jag var nonchalant och nästan fnös bort alltihop. Jag minns att jag i det ögonblicket i ambulansen – i ett verkligt möte med en annan människa – kände som om allt var ett spel. som pågick i en parallell bubbla, utan syre, med Sam. Och att spelet upphörde i verkligheten med föraren, åkande genom Stockholm i ambulans. Det var inte riktigt medvetet, men i den utsatthet jag levde, var det ofta så. Några skikt av mitt medvetande förstod saker som andra krafter i mitt medvetande motarbetade, så att det jag visste och anade inte riktigt kunde nå tanken. Så är det när man är uttröttad av flera års sömnlöshet och diffusa hot och utsatt för daglig mindfucking. Man tyr sig till de ständigt upprepade ” sanningarna ” som ens fångvaktare levererar på olika övertygande, uttröttande eller hotfulla sätt.
Sam fick stanna kvar över natten och nästa dag ville han bli hämtad. Jag hämtade honom minst två gånger på hjärtavdelningen på sjukhuset. När jag kom dit hade han charmat läkaren. Och han hade bringan full med elektroder – de skulle snart tas bort, men först ville han fotograferas med dem. Det fanns redan sådana bilder i hans telefon. Jag hade sett dem. Men han ville ha även detta tillfälle förevigat. Ganska motvilligt tog jag några bilder, och varje gång lät han huvudet falla snett mot axeln och öppnade munnen och blundade, som om han vore halvdöd. ”Let me look!” sa han glatt och sträckte sig efter telefonen. Några till ville han ha, där han såg ännu sjukareut.
Vad jag inte visste då, var att han använde dem när han behövde. På andra människor som skyndsamt började agera för att hjälpa honom, eller som avstod från att pressa honom eftersom han var så sjuk. Dödligt sjuk av stress. Av sorg. Av förtvivlan. Kanske från ett sjukhus utomlands. Kanske för att han blivit nerslagen utomlands. Och rånad. Och måste få pengar snabbt för att kunna ta sig hem. Möjligheterna är oändliga, i hur en sådan bild kan användas – för att få sin vilja fram eller slippa ifrån något. Jag tog fotona utan att ett ögonblick reflektera över det absurda faktum att han skulle använda dem. Vem skulle hitta på något sådant? Ingen jag dittills hade känt i mitt liv i alla fall.
Ändå hade jag själv fått en liknande bild. Det var när han hade slagit huvudet i mitt handfat då han var så godhjärtad att han städade sitt badrum – och blivit medvetslös och skadat nacken. Vilket gjorde mig till ett monster då jag slängde ut honom – innan han börjat sätta sina planer i verket. Hur kunde jag vara så grym att jag dels hade fått honom att börja älska mig och tro att jag var och ville vara kvinnan i hans liv och sedan dessutom slänga ut honom när han riskerade att bli förlamad på grund av nackskadan han hade ådragit sig hemma hos mig medan han sjungande av lycka hade städat ” vårt hem för vår framtid”…? Hur skulle han klara sig, hemlös och illa skadad fysiskt plus med ett brustet kärlekshjärta? De bilder och rapporter och förtvivlade scener jag fick på detta tilltag, gjorde att jag lät honom låna ett av mina rum en månad till. Som blev två. Och plötsligt dog min far. Gudarna var på Sams sida.
Detta med fotona ( och mycket mer liknande saker) mindes jag när jag såg Tindersvindlaren, som använde samma knep. Hans ” livvakt ” hade blivit attackerad , för att han hade fiender överallt och hans kreditkort var borta / låsta och han måste ha snabba stora pengar. Han skickade de blodiga bilderna till sina vänner och tjejer. De som var hans vänner och käresta tog stora snabba lån för att hjälpa honom ur den akuta knipan.
För de pengarna festade han och bjöd nya presumtiva offer flott och generöst. Precis som Sam. Och knepet var det samma: ett foto på livvaktens blodiga nacke, ett upprivet telefonsamtal ( de är bra skådespelare) och sedan casha in. Så extremt grymt mot människor som visar medmänsklighet och omtanke. Fotot på livvakten användes varje gång, telefonsamtalet var alltid lika förtvivlat.
Det är som om de alla har gått i samma skola.
’”Inventing Anna” är inte en särskilt bra serie. Den är bitvis väldigt töntig i själva verket. Hela journalistgrejen är riktigt dålig. Förutom scenerna med själva ” Anna ”. I de scenerna gestaltas väldigt bra hur en psykopatisk person bemöter andra – i vissa lägen – och kollrar bort dem. Men den spännande historien skulle ha berättats på ett helt annat sätt. Helt annat. Men det är ändå en behållning för mig att se att ja, upphovsmakarna har förstått hur dessa människor uppför sig. Det stod i SVD att ” Anna klär av överklassen” – men det är inte Annas syfte att göra något sådant. Hon agerar bara utifrån sitt egenintresse. Det är lite fel samlande kommentar tycker jag, av serien. Som om det handlade om wallraffande – Så är det inte. Människor som dessa drivs bara av sitt omättliga ego. När Sam var ung och attraktiv gjorde han likadant. Han har bytt land flera gånger. Det är väl vad han ägnar sig åt nu med för övrigt, på andra sidan jorden.
Min före detta man såg också TINDERSVINDLAREN som jag rekommenderar alla. Han sa att den var fruktansvärt plågsam, att han knappt kunde titta vidare och han undrade hur jag, efter allt jag varit med om, kunde orka se den.
För min del är den mild. Dessa kvinnor utsattes inte för dygnet runt av manipulationer och ständigt störd sömn i sitt eget hem, mitt i sin arbetsplats och i sitt liv, under tre år. Och på något sätt är det uppfriskande att se dessa skildringar.
Det är kanske ett slags bearbetning. Det man har varit med om är man inte ensam om.
