En morgon före jul på väg till Stockholms Central, med mina hundar och mitt bagage, svettig, knuffad och stressad klev jag tillsammans med hundratals andra ut från tunnelbanan ut på T- Centralens överfulla perrong och gav en hastig, och vänlig – eftersom jag brukar vara vänlig – blick till en av SL- värdarna som stod vid tunnelbanedörrarna för att övervaka tryggheten. Med mina hundar kan jag int åka rulltrappa så släpande på bagaget, med den stora hunden ivrigt dragande uppåt och den lilla ängsligt dragande neråt, fullt upptagen av att hålla balansen och försöka komma vidare, hörde jag en röst nedanför i trappan.
”Ursäkta!”
Vad nu då, tänkte jag, får man inte göra så här, tänkte jag. I färskt minne fanns den tidiga kväll då flera väktare kom efter mig och mitt lilla barnbarn på fem år för att jag bar hans lilla sparkcykel, vilket han, trots sin ringa ålder inte fick. De kände sig manade att avvisa oss, han var trött och ledsen och nu tänkte jag ” men jäklar, är det någon som ska klaga nu igen?” Mycket riktigt, när jag vände mig om, stod SL-värden där. ” Vadå? ” sa jag, över axeln, inte helt vänt. Hon tog ett steg till upp i trappan och sa ” Är du Christina?”
”Ja?”, svarade jag väldigt paff och försökte komma på om jag kände kvinnan framför mig.
”Förlåt, men jag har läst din bok. Ödeläggaren. Och jag vill bara tacka dig för ditt mod. Jag vill tacka dig från mig och alla andra här ute för att du har skrivit den.”
Jag blev mållös. Vi såg på varandra med lika stor och öppen blick båda två. Hon på mig, jag på henne.
”Du är så modig och jag vill bara säga att vi är många som är tacksamma för det. Här ute. Du ska veta det. Det du har gjort betyder väldigt mycket. ”
Jag var överväldigad och försökte bara ta in vad hon sa.
”Så tack, Christina.”
”Men … tack själv. Innerligt tack! Deg är viktigt för mig att höra. Det var det jag ville med att skriva boken. Hjälpa andra. Tack!”
Vi stod bara där och såg på varandra, det uppstod ett varmt ljus mellan oss.
”Men vem är du?”
”Marie. En av dem som följer dig. Jag är glad att jag fick säga det. Du behövs.”
Jag drog henne intill mig, mitt i trappan, i trängseln, medan den stora hunden drog uppåt och den lilla neråt och bagaget vinglade emellan. Vi höll om varandra innerligt, innerligt. Och sa i varandras öron att vi önskade allt gott, på riktigt, allt gott.
Omtumlad och med en fuktig sky över blicken, fortsatte jag mot mitt tåg, i vimlet och trängseln och hon, Marie, fortsatte till sitt. En sådan gåva! Det var som om ett ljus hade fallit in i mig, det snurrade i mig av tacksamhet, kärlek och rörelse. Tacksamhet för att jag lyckades skriva den där boken, och för att det den säger hjälper, på riktigt, andra människor. Efter detta snabba möte fylldes jag av vitaliserad tacksamhet över att något så konstruktivt, viktigt och stort kunde bli följden av Sams dåd mot mig och de mina. Och ödmjukhet, inför den styrka jag har fått, som är att jag kunde skriva om det. Jag var övertygad om att det var viktigt, viktigare än vad alla som ännu inte upplevt något liknande kunde förstå. Trots allt, det fanns vilja nog att stödja mig i att göra den där svåra boken verklig. Det är en seger. Ödmjukhet känner jag. Inför dem som har kunnat ta boken till sig, känt sig stärkta.
Det som hände där, i trappan, kommer jag aldrig glömma.
