Endorfiner

Man blir ju glad av att hoppa. Det är bara så. Och man ska hoppa, ju äldre man blir, för att hålla sig smidig. Man ska hoppa som när man var liten, hoppsasteg och glädjehopp och arghopp. Allt slags studsande och hoppande piggar upp och smörjer brosket.

Förutom att man också kan dansa så klart. Extra sega morgnar sätter jag på Strauss och snurrar runt i wienervals – det går ju inte att låta bli. Jag tänker på flodhästarna som dansar så lyckligt i Fantasia ( men det var nog till Nötknäpparen?) men mest tänker jag inte alls, utan bara glider snurrande fram i alla mina enorma mängder salar i mitt slott. Mina barnbarn hänger på om de är i närheten, tinderögda men kanske mest fascinerade av mormoderns plötsliga snurrande. Den är inte så krävande, den morgondansen, så den kan man ta om man är riktigt seg. Men jag dansar till vilken musik som helst, beroende på humöret. Något av det roligaste är att ha snabbdisco. Det är också något man kan införa på sin arbetsplats! Snabbdisco. Mycket bättre än att hälla i sig ännu mer kaffe och glo i en mobil. Helt nyligen upptäckte jag att jag kan headbanga utan att bli helt yr. Det hade jag definitivt inte kunnat medan Ödeläggaren verkade eftersom mitt huvud redan var som ett löskokt ägg. Då var det bäst att hålla det mycket stilla på halsen och se försiktigt till sida och sida om ens det.

Jag har börjat hos en PT. Jag var så illa tvungen eftersom jag fullständigt saknar disciplin. Förut saknade jag inte alls disciplin, det var min paradgren, men efter ödeläggelsen är den fortfarande upplöst. Mest för att jag numera kan sova och det är så ljuvligt att sova utan ångest och drömma en massa intressanta drömmar. Det är en upplevelse att vakna helt lugn, något så nytt för mig att jag helt enkelt måste sova vidare ibland bara för att få vakna en gång till samma morgon, fortfarande utan ångest.

Det var rabatt som tur var, på PT- paketet. Jag tog en alldeles för stor del av mina små pengar för att betala för ett antal PT gånger men jag gjorde det ÄNDÅ! Jag struntade i att jag hela tiden måste tänka på att pengarna inte räcker. Jag har fått dem att räcka förut, det kan nog gå nu med. Och det var TVUNGET.

Om jag ska ta mig framåt, återerövra livsglädje och kraft måste jag lägga ut denna utgift. Det går inte att tära på sig i all evighet. Så nu tog jag detta beslut för att också FÅ något . Visserligen arbeta för att få det men FÅ något FÖR EGEN DEL, för min hälsa. Och sedan gammalt vet jag hur bra det är med styrketräning för huvudet och kroppen och hela själen. Jag började med det efter min skilsmässa och hade aldrig tänkt att sluta träna men så kom psykopaten.

Min PT säger till mig att hoppa. Det gör jag. Det är roligt. Och det är roligt att bli stark, och kul att inse att det finns kvar en massa styrka, som bara finns där. Men även om den finns där måste den underhållas. Vi vill ha så mycket muskler som möjligt nu när vi ( alltså jag ) börjar bli gamla! För även om sextio inte är så gammalt som sextio var för tjugo år sedan så ÄR det ändå så att organismen är äldre. Och det är ju inget att hymla med. Jag vågar nästan inte säga till folk att jag har en PT, eftersom det verkligen är lyx. Men som sagt, jag är fortfarande i full färd med att bygga upp min tillvaro, skapa den igen till något jag känner igen som mitt, något som utgör en bra och frisk och glad grund för mig. Så som jag hade det förut.

Sjunga gör en också glad. Inte om man piper blygt för då trycker man ihop sin stämma. Om man stoppar allt för att man är rädd att låta dum eller verka fånig tar allt flöde slut. Det gäller inte bara sång, det gäller ALLT. Men när det gäller sång; även om man håller igen om sin sång och är försiktig blir man ÄNDÅ lite gladare av det. Som trolleri.

Tänk på alla barnen. De både hoppar och dansar och sjunger, liksom i förbifarten. Det är helt naturliga uttryck hos oss och vi ska inte stoppa undan det, för att vi är vuxna. Tvärtom. Finns det något mer underbart än att höra ett barn sjunga för sig själv medan det pysslar med något? Då vet man att barnet mår bra. Jag märker att jag också sjunger mycket mer för mig själv nu, så allt tyder på att jag verkligen är glad igen. Det gör nästan så att jag tappar andan. Tänk! I människan finns en sådan kraft att vi kan bli glada igen, även fast vi aldrig, aldrig trodde det.

Och igår gick jag på min gamla kör igen, för första gången på tre år. Naturligtvis inte Sams kör! Men under hösten 2012 när jag började försöka att verkligen backa bort från honom och hans vidriga manipulationer, hot och tjat ( jag förlorade) så började jag i en annan kör. Det var när jag ÄNTLIGEN hade fått ut honom ur mitt hem,( tack vare att Tim, min vän flyttade in. Ha ha, det var ju helt underbart! ) Jag ville INTE gå i Sams kör förstås, för det var de tillfällen vi kunde ses och han kunde haka fast i mig. Men det är klart att han inte tillät mig att sluta. Om ni nu tänker ”Vadå tillät? Du var väl fri?” kan ni läsa Ödeläggaren. Det påminner om vad hans försvarsadvokat sa i rätten ” Du säger att han isolerade dig. Du var ju fri. Höll han dig fången eller?” Men Sam höll värdet av nästan hela min bostadsrätt i sina nävar, och på alla nivåer hade han placerat olika hot – om jag inte gjorde som han förväntande och ville skulle han svika mig, det vill säga aldrig betala tillbaka, helt enkelt försvinna. EFtersom de som inte gjorde som han ville var hans fiender. MEN jag gick alltså i smyg till Cecilias kör i åtminstone ett år och var även med på konserterna. Och det var hos henne, eftersom hon också ger hela kören kunskap i sångteknik, som min förlupna röst kom tillbaka. Och GLÄDJEN i att sjunga.

Sedan förvånade jag Sam med att plötsligt sjunga utan hinder och det lät riktigt vackert. Han berömde sig genast med att detta enorma framsteg var tack vare honom och att jag äntligen hade lyssnat på honom. Då hade jag svårt att bärga mig från att drämma till honom med den andra hemliga kören. Men eftersom jag ville ha den för mig själv – det var min fristad – sa jag inget om Cecilia. Den hösten precis innan jag föll helt hade jag flera konstruktiva planer för att klara mig. Om jag hade följt dem, mina egna listiga hemliga planer, hade jag idag varit i en mycket bättre sits. Men jag föll i alla fall, uttröttad, sjuk i hög feber, och i en känsla av att den sista dörren slagit igen framför mig. Men det har jag redan skrivit om i boken. Det var som så många har sagt till mig ” en fruktansvärd historia, som man inte vill tro är sann.” Ändå fick ju bara några procent plats i boken. Och… detta är vad jag vill komma fram till: jag kan lova att jag har haft många hemska dagar då jag trott att jag aldrig, aldrig, aldrig mer skulle kunna bli glad, dagar som jag andats mig igenom timme för timme, så att säga och nu menar jag tiden EFTER att jag kom loss, den svåra tiden som sedan varit, då allt hopp varit ute. MAN KAN BLI GLAD IGEN.

NU har Cecilia startat sin kör igen och det var så ROLIGT att gå dit. Alla är så GLADA av att få sjunga och det är så KUL låtar och hon är så FANTASTISKT BRA ledare. Stämningen var på topp.

Jag hade glömt hur roligt det är. Det måste vara alldeles sant, att det är superbra för människans välbefinnande att sjunga tillsammans. Det har vi ju alltid gjort. Vi har dansat tillsammans, sjungit tillsammans, berättat tillsammans. Vi behöver detta! Det finns djupt i våra celler.

Vi behöver leka!

Detta med att leka är en djupt allvarlig historia. Man ska inte överge leken!

Kom ihåg det. Det är viktigt att bryta av och leka. Jag kommer ihåg när jag läste om hur vuxna lekte på fester för länge sedan. Blindbock och annat. Nu mera rullar man inte ens bort mattan utan folk sitter och tjatar och tjatar. Lek mer! Hoppa, dansa och sjung!

En man jag var tillsammans med en gång i livet sa ” Man ska dansa sig ner i graven. Man är aldrig för gammal att dansa, sjunga, älska, leka!”

Han var en glad prick.