för ett år sedan trodde jag att han skulle preja ner mig

Jag skulle skriva det jag har sagt att jag skulle, här i min blogg. Med anledning av att jag har skrivit en artikel i M Magasin om sex. Jag tänkte det vore intressant att skriva lite mer om det eftersom det är många som tänker mycket kring ämnet. I flera dagar har jag tänkt att skriva de där fördjupningarna.

Men jag tappar styrfart ibland, som idag. Så tänkte jag … kanske jag skriver om det istället. Att tappa styrfart.

Häromdagen lämnade jag in mitt manus till nästa ungdomsbok. Och tomrum uppstod. Nu är det dags att städa skåp. Och ansöka om stipendier. Jaha, när man gör det ska man uppge sin inkomst de senaste tre åren.
Det var då jag tappade styrfart.
Jag blev väldigt ledsen för hela det stora stressmonstret som gröper sönder mig och varje tanke kom över mig.
Jag hade glömt hur lite pengar jag har fast jag jobbar så mycket. Det var idag alltså.

Jag fick, samtidigt som någon granne, i det skithus jag bor i numera, dragit ut min tvätt på MIN tvättid ( det skulle naturligtvis aldrig ha hänt mig där jag tidigare bodde där det var ordning och reda!), besked från Skatteverket hur stor min fastställda inkomst 2016 var.

Den var mindre än den jag hade uppgivit i min stipendieansökan – som redan var mycket blygsam. Nä, den var uppenbarligen ännu mindre. Så liten att jag inte kan säga det högt. Så liten att jag inte borde ha överlevt.

Det var för mycket på en gång. Någon som drar ut min tvätt och samtidigt behöva se den mycket lilla summan som kallas fastställd inkomst.

Kommer jag någonsin komma tillbaka på banan? Själsligt har jag gjort det. Professionellt är jag igång.
Men ekonomiskt?
Tyvärr inser man att det är ett ord som handlar om överlevnad när man lever under existensminimum. Det där ” ekonomiskt”.
Oavsett alla andra vunna strider.

Det är tre och ett halvt år sedan jag anmälde förövaren. Det är lite mer än två år sedan jag tvingades sälja min bostadsrätt på Medborgarplatsen- ett hus med pool och festvåning, hundra kvadrat- för att förövaren ödelagt min tillvaro. Det enda jag hade då var ett kontrakt på Suregard för mitt bohag, en egen adress var osannolik. Förövaren hade åstadkommit denna totala katastrof som var bortom min föreställningsförmåga.
På alla sätt var allt mycket hotat och förlorat, utom mina relationer, men även de var han på väg att förstöra. Det ingår. Men de var grundmurade och kunde återtas fort.

Jag kämpar på varje dag. Varje dag i princip har jag en strid med mig själv för att rikta mig framåt och hålla modet uppe. Jag är tapper, kan man faktiskt säga. Och jag tycker om mig själv. Jag har mycket stor respekt för mig själv. Jag älskar mig numera. Jag ser hur hårt jag har slitit. Och hur jag har försökt göra mitt bästa fast allt varit så förfärligt. Jag ser hur jag på olika sätt finner vägar som ger mig kraft. Jag har kärlek i mig. Livskraft. Som fan. Det är sant. Och när jag ser hur jag har kämpat med stora och olika drakar i många år nu, så vet jag att jag är mycket mer än bilden av mig som andra har haft och projicerat på mig. Tre stora utmaningar har jag haft. En enda av dem hade räckt för att knäcka många. Jag fattar inte hur jag har orkat, ibland. Men jag försöker lära mig om livet, samtidigt. Hur det nu än är. Någon nytta ska man ha av det. Jag lär mig väldigt, väldigt mycket. Och växer ryckvis på ett sätt som gör mig mer förankrad i tillvaron än jag var när allt var normalt.
Men detta med pengarna! Hur det skickar ner en i stup. Hur all den andra kampen att leva vidare blir oviktig för HUR SKA DET GÅ MED MiG om jag inte får in pengar?
Tankar ” Kan jag någonsin klara mig?” kommer som ett stim av pirayor över mig, tuggar!
Jag klarade mig alltid förut. Jag klarade en bostadsrätt, tonåringar och en hund! Men nu?

Jag beundrar mig själv. Hur fan jag klarat allt hittills. Jag har kravlat upp på land nu. Men jag kan halka i igen. Faran är ingalunda över. Och det handlar bara om pengar. Kraften, riktningen, viljan har jag.
Men fan, vad jag beundrar mig.
Tur det. jag hade kunnat skämmas. Många många som faller offer för den typen av människor som jag gjorde, tar sitt liv, för att de har förlorat allt och för att skammen är så stor. För offret.
Det tänker jag inte göra.
Och jag tänker skriva om det för att upprätta alla de som skäms.

Saker är i alla fall mycket bättre nu och jag vaknar inte med ångest som förut. Somnar inte med ångest. När jag var i förövarens grepp var det ångest varje stund. Det var alltså flera år varje stund. Sedan minskade det succesivt … men för inte alls länge sedan både somnade jag och vaknade jag med stark ångest på grund av den situation han satt mig i och på grund av vad han helt enkelt har gjort mot mig. Att man kan göra så mot en annan människa?

Så är det inte nu. Jag är befriad. Men häromkvällen när jag var på väg till kören mindes jag att för ett år sedan… endast ETT år sedan… när jag gick samma gata var jag livrädd. Jag var livrädd att han skulle komma åkande i den Porsche Cayenne som han hade köpt för de pengar han hade lurat av mig och få syn på mig och preja mig. Köra på mig. Döda mig. Eftersom jag har anmält honom.
Det var en anledning till att jag inte orkade fortsatte gå på min kör. Jag stannade hemma. Jag hade verkligen den rädslan!

Det är ju inte klokt.

Förra året kom min roman Denzel, som jag hade börjat skriva tio år tidigare. Det var tur att den fanns och att jag kunde slutföra den. Det gjorde jag i största trygghet, mycket älskad och skyddad i Lund, där jag hade ett kärleksbo hos en man. När han kom var änglarna med mig! När Denzel kom ut var det mitt första steg tillbaka. Den fick så enormt fina recensioner. Inte minst i SVD. Strålande. Men den har inte sålt alls. Ingen har hittat boken.
Det är ändå så att det var på djupet betydelsefullt för mig att den kom ut. Att den fick sådana fantastiska recensioner förutom av någon som inte orkade läsa annat än ytan. Det var ett bevis för mig själv på att jag är det jag trodde.

Enligt förövaren var jag något som skulle eat mud.

Mitt författarskap är de enda vägar jag kan gå framåt på. Mitt yrke, mitt författarskap. Allt jag inbillar mig att jag har att säga. Förhoppningen att nå mina läsare. Förhoppningen att ge andra en känsla av igenkänning, mod och kärlek. Mod att gå sin egen väg. Mod att leva. Lust att ändå älska detta livet.

Detta, att gå sin egen väg… Det gjorde inte jag, när jag utsattes för förövaren. Men i efterhand har jag lärt mig av de som vet att ingen som utsätts för en människa med dylik störning, kan gå sin egen väg. Att det är just DET som är grejen. Och att det är bland annat DET som andra inte förstår. Så då blir man ännu mer ensam och utsatt.
Och det ska jag skriva om snart. I min nästa bok.
Den kommer att börja i Allhelgonakyrkan, Stockholm. Där fanns han. Förövaren. Där stod han vid altaret och höll kalken.

Men detta med bloggen… jag kastas lite fram och tillbaka. Ska jag skriva om den här skiten eller inte? jag vet inte faktiskt. Vanligen har jag varit hemlig med mitt liv. Men nu verkar det som om jag helt enkelt inte KAN skriva ALLS om jag inte ibland måste dra mig igenom den här skiten också.
De som följt min blogg vet ju redan. Något är illa. Något har varit mycket mycket illa.

Så är det att vara människa. Man kan inte låtsas som om allt bara fortsätter glatt och smidigt. Det är inte sanningen. När vi utsätts för stora omvälvande traumatiska saker så är det inte så att vips är det bra. Vips är man på banan och allt är läkt och le nu mot kameran! Alla vill att det ska vara så. Men det är inte så.

Det tar tid. Det är en del av att vara människa. Det är en del av att ta sig fram i livet och hantera det konstruktivt och lära sig och fördjupa sin livskänsla. Och kärlek till livet.

Jag måste skriva om det här ibland, och alla kan ju hoppa över att läsa det. Kanske någon läser i alla fall och tänker… hm, ja, jag känner igen det. Eller något.