Sent på kvällen den dagen då jag hade flyttat från min bostadsrätt mitt på Söder, närmare bestämt i skitcoola Söder Torn på Medis, måste jag hämta mina städgrejer i den tomma städade lägenheten.
Jag beställde en taxi för att få alla mina städsaker ut till den nya adressen i förorten. En chevaleresk taxichaufför hoppade smidigt ut och hjälpte mig att bära in tråkiga saker som skurhinkar och dammsugare vänligt småpratande. Han hade slips, var slank och lätt och visste helt enkelt hur man ska föra sig. Ja, det uppskattar jag. Att man vet hur man ska föra sig. Jag gör det verkligen inte själv i alla sammanhang men jag inbillar mig att, ifall man vet hur man ska föra sig, kan man tänja på gränserna och det gör jag alltsom oftast, men det var inte det jag tänkte skriva om.
Men är man i serviceyrke, då jäklar, ska man veta hur man för sig och inte tänja på gränserna! Denne taxichaufför var alltså chevaleresk och professionell.
Vi satt och språkade och jag berättade att jag just hade sålt min bostad och flyttat. Han blev lite nyfiken på varför jag skulle flytta till tottahejti när jag hade en bostad mitt i city. Då berättade jag varför. Eftersom jag anser att jag inte har något att skämmas för. Nu när ödeläggaren vet att han är anmäld behöver jag inte hålla tyst. Vilket är en lättnad.
Så vill jag se vad jag får för reaktioner på det jag berättar. Det lär mig så mycket om människan och om mitt öde.
Vi pratade hela vägen ut into the wilderness. Jag berättade ganska svepande men fick med det viktigaste. Han sa att han hade nära släktingar som råkat ut för detsamma! Och de hade träffat på sin öderläggare som var av honkön i kyrkan! Precis som jag. Och taxichaufförens nära släktingar var också godhjärtade människor som vill göra världen bättre och hjälpa om det går. Deras godhet blev också helt utnyttjad. Men de blev inte av med sitt hem på köpet, även fast det hade kostat också dem stora summor.
När han efter att ha kört och kört den för mig fullkomligt främmande vägen som ledde till min nya bostad, stod vi länge framför min port och han hade inte alls bråttom. Vi hade blivit filosofiska. Och han sa att han, som var 70 år, hade visserligen hört mängder av berättelser av sina kunder genom åren men detta tyckte han var den mest tragiska han hade hört.
Jag tänkte att de andra berättelserna inte kan ha varit så märkvärdiga då, men å andra sidan kändes det också bra. Som ett slags erkännande. Det här var mastigt. Men han sa också ” Du är stark. Du har inte blivit knäckt. Jag ser på dig att du är stark. Det är många som aldrig hade fixat detta.”
Jag vet, sa jag. Men allt är relativt. Jag tycker verkligen inte att detta är det hemskaste som kan hända. Det är bökigt och för jävligt och det är hemskt att inse att människor kan ha denna lömska grymhet ödeläggaren har, men som polisen sa:
”Det handlar inte om fysiskt våld. Jag möter människor som utsatts för det och för sådant som aldrig går att reparera”, och det är något jag är väldigt medveten om. Det är helt självklart mycket mycket värre. Detta är fult och ruskigt och vidrigt men det går att på olika sätt komma vidare.
Men det fina var att han, denne taxichaufför, därpå började berätta om sitt liv. Han berättade något väldigt personligt och känsligt för mig. Något som han lider av, något som smärtar honom och gör att han inte kan vara lika lycklig som han egentligen inser att han borde vara. Det var så fint. Att han ville berätta. Att han trodde jag kunde ge honom stöd. Vårt möte. Jag tog hans hand. Och när jag öppnade dörren och hade betalat och fått mitt kvitto, sa han
”För mig finns Gud. Jag har Gud i mitt liv. Och du ska veta att jag ska ha med dig i mina böner i kväll. Tack för det här mötet.”
Vilken dag! Min första dag på mitt nya ställe. Och en dag som blev späckad av goda möten. Ovanliga möten med särdeles hög kvalitet. Jag nästan vacklade in bland flyttkartongerna. Det kändes mäktigt. Jag nästan grät av att denne man, en främmande man, skulle ha med mig i sina böner för vad jag har utstått.
Sådant kan olyckan kasta ut en i! Sådana vackra stunder av …. medmänsklighet! De sanna stunderna med andra människor. Och det spelar ingen roll att man aldrig möter den andra igen. Man har delat ett par starka ögonblick och de fortsätter att alstra ljus inom en. Sådant ljus tar aldrig slut. Sådant ljus kan ingen ta ifrån en. Jag är så glad för de där mötena. Så himla glad.
