Fiktion, verklighet, projektioner

Hej alla,

nu hoppas jag att jag för sista gången ska skriva något slags försvar för min bok Ödeläggaren. Om det hade varit FIKTION hade jag naturligtvis inte yppat ett ord om mina tankar kring kritik och recensioner, just för att man inte kan diktera hur andra ska uppfatta ens verk. Genom alla år av professionellt skrivande har jag läst många recensioner och vet att läsaren tolkar utifrån sin egen erfarenhet och sin tankevärld, och att somligt uppfattas, annat inte och att det hur som helst är en subjektiv tolkning av text eller drama och om det finns inget att orda, som författare. Men när det gäller Ödeläggaren är det inte fiktion, det handlar om några traumatiserande år av mitt liv och därför känner jag att jag måste få påpeka vissa sakfel i recensioner, i synnerhet eftersom det uppstått irriterade frågetecken i kritikernas läsning över varför jag inte gjorde si eller så.

Och i samma veva vill jag påminna om att jag inte var utsatt för kvinnomisshandel i den vanliga bemärkelsen, eller för sol och vår eller ens bedrägeri i den vanliga bemärkelsen, utan för en psykopat som var ute efter vad han kunde komma över och använde utstuderat psykiskt våld för att fullfölja sin gärning – vilket människor med psykopatiska drag gör, då de saknar affektiv empati, vilket gör en människa ond i praktiken, hur mycket vi än önskar att varje människa i grunden är god och möjlig att läka. Och psykopater råkar inte bara kvinnor ut för, och psykopater kommer inte heller bara i manskön. Detta är viktigt att komma ihåg. Nu till sakfelen;

Sol och vår . Nej, jag blev inte sol och vårad.  Ta gärna en funderare på vad begreppet kan betyda och vad det signalerar, vilket värde man lägger i begreppet – det kan vara en nyttig  övning.

Investera. ”Varför kollade hon inte upp fonderna hon investerade i” frågar sig recensenten i SVD, men också i andra recensioner har det stått att jag har investerat. JAG HAR INTE INVESTERAT! Det är det enkla skälet till att jag inte kollade upp några fonder. Läs boken!

Skam och skuld ;  väldigt ofta påstås det att jag levde i en känsla av skam och skuld och att det var skälet till att jag led i tystnad under flera år. Nej, så var det inte. Det är en förenkling som det utomstående projicerar på offer för olika slags övergrepp och det görs på ett självklart sätt, som om denna fras automatiskt hör ihop med vissa övergrepp.  Jag kan inte tala för andra slags övergrepp, men vad det gäller oss som har utsatts för psykopater så har jag hittills inte hört att någon har dominerats av känslan av skam och skuld, i relation till de andra, utanför trollcirkeln. Man domineras av helt andra saker. Ens psyke är terroriserat på alla upptänkliga vis när man är snärjd i en psykopats garn och det enda som gäller är nuet. Allt utanför är oförutsägbart och hotar att bli något katastrofalt. Så länge nuet är ett nu utan katastrof, panik, hot, nya förvirrande bud, nya element av psykisk söndring är nuet bra. Man är helt upptagen av att parera det för att skona sig lite, lite till. Jag kan lova er, ni som säger att offren håller sig kvar i tyst lidande på grund av skam och skuld, att man inte har tid med sådana koketta känslor. Skam och skuld förutsätter en interaktion med omvärlden – som ser en och dömer en – och det existerar inte. Det enda som existerar är vad man har att hantera i relation till psykopaten.  Det är orättvist och felaktigt att projicera detta på offer för övergrepp. Det konserverar en diffus och grym, dessutom ologisk, föreställning om att offren på något vis HAR skuld och skam i att de har offrats ( av sexbrottslingar, av en alkoholiserad partner, av en psykopat). Underligt nog omfattas inte offer för misshandel på gatan eller trafikförseelser av detta begrepp, troligen för att man begriper att de är oskyldiga till vad som har skett. Att man inte inser det när det gäller sexbrott eller psykiskt våld är alarmerande. I själva verket handlar det om djup förtvivlan och en stor ensamhet.

När det handlar om att bli bedragen på pengar och/ eller kärlek ligger det nära till hands för utomstående att ta till hån och förakt. Det är väldigt underligt när hela kulturen i helt pervers grad är fixerad vid just pengar och kärlek, och det anses vara beundransvärt att vara rik och älskad!  Men ve den som luras på godbitarna! Skam på den!  Återigen, måste jag påminna; i mitt fall handlade det dock inte om kärlek, inte heller om pengar. Det som drev mig in i hans garn och som sedan drev mig genom åren var POJKEN. BARNET. Läs boken!

Astrologföraktet; Jag retade visst gallfeber på recensenten i DN för att jag ” sprang till spådamer och astrologer”. 🙂 Det är nästan roligt. Jag sprang aldrig till någon spådam, det var Ödeläggaren som sa att han hade med en dylik att göra. Men jag var bekant med en mycket etablerad astrolog vars identitet jag skyddar i boken för att inte skada hennes verksamhet. Jag skriver klart och tydligt att jag är skeptisk till detta med horoskop och att jag absolut inte vill att hon ska dra några tarotkort. Men det gör hon utan att jag ber om den när vi en dag träffas av en slump och det hon säger etsar sig fast i min hjärna, för att det är exakt detsamma som ödeläggaren säger om varför han och jag hade mötts. Och jag vill inte ha det i mina tankar, när jag ska försöka orientera mig i vansinnet och ta ett beslut, där han oavbrutet pressar mig i en riktning jag inte vill gå. I samma riktning som astrologen menar att jag ska gå, oturligt nog. Jag har ändå sökt upp henne, till en början, för att få något slags vägledning, och jag väljer just då bort att gå till en advokat som kunde ställa de frågor jag själv var skräckslagen för, som man är när ens värld har krympts av en psykopat och man vet att utanför den livsfarliga bubbla som blivit ens liv är allt ännu värre, för där finns konsekvenserna av vad psykopaten har drivit en till. Jag valde medveten om att jag inte stod ut med de farliga frågorna att gå till astrologen. Allt detta står i boken. Det var alltså inte ett okritiskt springande till astrologer, vilket låter som om jag lät astrologi avgöra allt.

Det är egentligen ganska intressant, så här i efterhand, att våra födelsehoroskop tydligen var varandras totala motsatser. Astrologen tolkade det hon förvånat såg spottas ut av datorn med att vi var ämnade att komplettera varandra. Ack, en så vacker saga!  För mig var det bara otäckt. Jag vände mig också till en advokat som talade om för mig att ödeläggaren förmodligen inte var en bedragare eftersom han inte hade dolt sitt riktiga namn för mig och eftersom han inte redan hade stuckit med de pengar jag hade lånat honom. Men i recensionen framgår inte det, bara att jag ” sprang till spåtanter och astrologer”. Ja, jag sökte mig till henne för att jag inte förmådde tänka själv. Det är faran med astrologer. Människor söker sig till dem när de inte förmår ta viktiga kanske livsavgörande beslut.  Dessa alternativa verksamheter har ett enormt ansvar för varje person de möter och ” ger råd.” När jag dragits ut ödeläggarens trollcirkel vände jag mig till astrologen ifråga och påpekade den makt en människa som hon har. Hon beklagade uppriktigt det som hade hänt. Vi var varandras motsatser, det var dock sant.

Alla varnade. Mina barn, mina vänner, min åldriga mamma, mina bröder, min exman!  

Av någon anledning påstås det i både Svd, DN och NST. Det är intressant. Jag tror att läsarna i sitt inre har varnat mig medan de har läst! För den enkla sanningen är att ingen varnade mig eftersom ingen visste vad som pågick under tre och ett halvt år. Vad skulle de varna mig för?  Jag teg om allt för att han hotade med hämnd om jag inte teg. För att jag trodde att bara vi kommer fram till nästa punkt där allt är ordnat, så…. tills dess måste jag tiga. Det gjorde jag. Så vem kunde varna mig? Vem? När?

Min son var irriterad på att mannen bodde gratis hos mig. Han var arg på att jag var för snäll. Han tyckte att jag satte mig själv på undantag för att hjälpa mannen – som dessutom var så löjlig och uppblåst – och hans son. Det är inte att VARNA.

OM någon av mina nära hade vetat om vad som pågick hade de ALDRIG nöjt sig med att bara varna! OM de hade vetat minsta lilla hade de rakt av fått STOPP på det, utan dröjsmål. Men INGEN visste.

Min väninna, med osedvanligt god människokänsla och intuition, Lena såg att jag tappade energi och verkade må sämre och sämre. Andra kopplade det till det faktum att jag sörjde min pappa, men det var ju mer än så. Lena arbetar som healer. Jag tror inte på den verksamheten heller, men just henne har jag hundra procent respekt för, helt enkelt för att hon har en förmåga att se vad som pågår med en och en oerhört stark intuition och intelligent briljans. Hon var den enda jag inte kunde träffa för jag kunde inte spela upp för henne, vara oåtkomlig, glad, svepa förbi det som plågade mig, dölja det i prat, skratt och genom att hela tiden flytta fokus bort från mig själv. Lena som hade kunskap om psykopati kopplade min ovilja till kontakt och min allt större inre splittring och trötthet till Sam. Hon ställde frågor. Jag kunde inte svara nonchalant för hon såg igenom mig. Men hon visste ingenting om vad som pågick, att han pressade mig till att låna honom pengar. Hon varnade mig inte, men hade en mardröm strax innan det värsta hände, som gav honom definitiv makt över mig, men då hade jag redan lånat ut alltför mycket. Då varnade hon mig.  Men jag kunde inte tro på en dröm. Jag hade en man som tänkte ta livet av sig, framför mig, det var mer avgörande. Ingen visste något om pengarna. Så vem varnade mig?  Vad det gäller min gamla mor så tyckte hon att det var bra att det fanns en man i mitt hem. Hon uppfattade det som om jag mådde gott av att ta hand om honom och hans son, och på sätt och vis var det sant, i perioder. Hon tog kontakt med mina bröder när hon var rädd att jag höll på att bryta ihop då jag måste sälja mitt hem – då hade det pågått i tre år – men det var inte kopplat till ödeläggaren, utan till att jag inte hade kunnat arbeta och tjäna mitt uppehålle.. ( visserligen på grund av ödeläggaren men det visste ingen)  Så vem varnade mig, undrar jag häpet. Jo, efter två och ett halvt år när allt redan var förlorat, berättade jag allt för min förtrogne, Malik, men inte för att jag misstrodde ödeläggaren för att vara den bandit han var, utan för att jag hade en diffus känsla av att vara hotad till livet och säkert skulle dö snart.  Fram tills att han fick höra det hela hade Malik inte, lika lite som någon annan, anat vad som pågick. Han hade gillat mannen som var ödeläggaren. Men när jag hade berättat precis allt för Malik… ja visst, då varnade han mig. Han sa att jag var hjärntvättad.  Han hade rätt i det.

Så var i boken finns  dessa varningar som recensenterna irriterat säger har utfärdats längs gång och som jag borde ha lyssnat till istället för att föraktad gå under? Sorry, det kom inga förrän allt var försent. INGEN VISSTE.

Som sagt, om Ödeläggaren hade varit fiktion hade jag inte sagt ett ljud om recensionerna men boken beskriver ett par års verklighet. Endast på grund av det måste jag skriva dessa jättetråkiga bloggar som jag förstår tråkar ut mina läsare.

Men det är otvivelaktigt intressant att de här kritikerna har läst in ganska många faktafel. Det underligaste är att ingen av de FLERA HUNDRA mail jag har fått från okända människor har läst in dessa sakfel i texten, men självklart finns det säkert flera hundra läsare där ute som HAR  läst in dessa saker i texten. Men det är egentligen inte så farligt,  mer än att jag vill få säga mitt – för även om det irriterar dem så pass att det nästan slår över i förakt så vittnar det i grunden om en slags oskuldsfull omsorg om personen som råkat så illa ut. Jag tror att det hade varit enklare att utstå den olycka den där kvinnan så detaljerat tvingar på läsaren, om hon hade ”investerat” om hon var tyst i sitt lidande på grund av ”skuld och skam” , om hon hade fått ” varningar” och ändå var så dum att hon inte lyssnade, utan istället ”sprang till spådamer och astrologer”. Det hade varit lättare att hantera! Det hade liksom varit förklaringar på hur det kunde gå så illa, som ändå går att omfatta med sitt förnuft, eftersom det säkert finns korkade människor helt olika en själv där ute.  Det är mycket lättare att acceptera än att det finns onda människor. Men läs på lite om psykopati, det är nyttig läsning. Om jag själv hade gjort det, hade jag kanske aldrig hamnat där jag hamnade.

så kort och gott; jag överser med faktafelen, men jag måste rätta dem.

Jo ett PS. Någon, bland andra Francke i NST  häpnar över att jag har gått på hans ” osannolika historier”. Det fattar jag överhuvudtaget inte alls! Verkligheten överträffar alltid dikten och osannolika historier vimlar det av i verkligheten. Just hans historia var inte mer osannolik än den jag själv berättar om mitt eget liv i Ödeläggaren.  Och ett PS till; jag var i Brasilien med honom och hälsade på hans familj i den fattiga by han kom ifrån. Han hade rest sig från fattigdomen som liten pojke och kommit till USA på stipendium. Han ville förändra livet till det bättre för sin mamma och sina syskon. Hans pappa var en våldsam farlig man. Ödeläggaren var på alla sätt olika sin kuvade, rara, religiösa familj och hade gjort olika slags intryck i världen med sina olika talanger och klarat sig bra, förmodligen tack vare sin psykopati. (Detta fick inte plats i boken.)