Sömnens befrielse. Lite till. Lite till. Inte alla dagar orkar jag. Det närmar sig. Katastrofens konkreta resultat närmar sig. För varje dag. Jag vill sova i min säng. Jag vill ligga här bland mina kuddar, under mitt täcke, i mitt hem. Jag vill fly in i sömnen. Lite till. Inte tänka för mycket. Inte tänka att för varje dag närmar sig katastrofen. Jag kan inte ligga här när de nya ägarna ska flytta in. Jag kan inte hävda att det är mitt hem, att det är här jag ska leva. Var ska jag ta vägen? Magasinering. Men jag har skrivit på ett kontrakt. Ingen mat, inga djur, inga människor får förvaras i magasinet.
Jag vill springa under molnen och skrika mot himlen. Men vem skulle springa efter mig? Jag skulle göra det i smyg. Ingen skulle märka det. Hur kan man då förvänta sig något.
Inte tänka för mycket medan jag försöker sova lite till. Hejda ångesten. Andas. Andas. Tänka på vad KBT-maria säger. Det är ingen idé att oroa sig i förväg. Sömnens befrielse. Men ljuden blir fler och fler utanför. Enda sättet att komma vidare är arbete. Arbete som borde ske nu. Sömnens befrielse. Låt mig sjunka ner i den. Bedöva mig med sömn. Nej, inte igen, inte den här våren med. Den här våren måste vara konstruktiv, även upp från botten. Förra våren låg jag i hans säng och väntade från morgon till kväll, bedövade mig med sömn som inte gav vila, men som var enda möjligheten. Väntade, orolig, ända tills jag hörde nyckeln i låset ” Hej älskling!” och jag visste att jag hade klarat mig genom den dagen. För jag var plötsligt välsignad med tur. Mannen under stjärnorna kom, en man som höll mig i sin famn. De finns. De finns. Han kom utan att veta min stora ensamhet och han stannade.
Men jag får inte längre rymma in i sömnen. Inte den här våren. Den här våren måste vara konstruktiv. Förra våren var chock. Flera chocker. Den ena efter den andra. Om jag inte kunde få ligga i min kärestas famn – vad hade skett? Jag var snurrig när jag klev upp, tappade balansen, spydde. Han höll om mig. Hade jag någonsin kunna tro att en sådan tröst fanns? Nej.
Nu är nu.
Katten jamar mig i örat. Han är hungrig. Jag hittar en sommarklänning i högarna som ska packas. Att trä på mig den hjälper. Hela tiden hejda monstret. Monstret i form av den ångest som är ödeläggarens verk. Någon har ringt på dolt nummer. Vem är det? Oftare och oftare. Jag svarar inte. Ödeläggaren ringde alltid med dolt nummer. Det kan inte vara han. Men jag svarar inte.
Igår tvingade jag mig över barriären. Tog tjuren vid hornen och hämtade flyttkartonger. Katten blev ännu gladare. Så många lådor att hoppa ner i och glatt titta upp ur. Och så många roliga högar att ligga på bakhåll bakom. En liten katt. Ett litet väsen. Så mycket kraft det ger. Skratt just när man trodde man skulle gråta. Skönhet.
Ett par skåp, en bokhylla nedpackad. Alla vinterkläder. Till magasinering. Till magasinering. Mitt hem till magasinering. Mina arbeten, mina dagböcker, spåren av min historia, avtrycken av mina drömmar. Mina möbler, ting jag älskar, ting jag vårdar. Hemmet barnen delat med mig. Hemmet jag skulle ta emot dem i. Verka i.
Jag skalas av. Den ena skräcken efter den andra införlivas med min varelse. Och samtidigt skalas allting av. När allt man varit rädd för blir verklighet. Mindre och mindre spel. Mindre och mindre förväntningar. Mindre och mindre omvägar. Även om hemlöshet är en ganska stor omväg. Men rent mänskligt, direkt. Vem ska jag göra mig till för? Vem ska jag lägga något hopp vid? Nej. Illusionerna är borta. Sanningen. Vi har bara oss själva.
Andra bär oss, älskar oss kanske, stöttar oss. Utan det död. Jag tackar varje dag de som är mig tillgiven, de som låter mig komma in i deras värme, de som påminner mig om vem jag är.
En ny dag. Andas. Hjärtat gör så ont. Kroppen är rädd. Andas. Allt är en tolkningsfråga. Jag befrias. Det finns alltid mer kraft kvar. Livet, avskalat, framstår i sitt heligaste ljus.
Det är också en sanning. Bara jag kunde få mitt hjärta att sluta göra ont.
