Envis som synden även om det går långsamt fortsätter jag med den, tro det eller ej, smått efterfrågade fördjupningen i artikeln om sex i M Magasin nummer 13.
Fråga TVÅ :
VAD GÖR JAG NÄR DEN ANDRA ALDRIG VILL?
Ha sex alltså, underförstått. Eller vad man ska kalla det. Jag läste för exakt trettio år sedan Erich Fromms bok ”ATT HA ELLER ATT VARA ” och han tog upp detta uttryck att ha sex. Han skrev boken tio år tidigare i USA och där användes formen ” have sex” , men faktiskt inte i så stor utsträckning här. DÅ. Nu, sedan kanske femton år tillbaka, är uttrycket ” ha sex ” självklart också för oss.
ATT HA OCH ATT VARA är två HELT OLIKA LIVSFORMER, skrev Erich Fromm.
Det är intressant med de idiomatiska förändringarna och man kan fundera på vad de uttrycker? Varför har bruket av substantiv ökat medan bruket av verb har minskat? Man kan HA en bil, ett kök, en hund. Men för att beskriva en verksamhet, ett förlopp använder man verb. Jag älskar, jag sover, jag dansar, jag skriver.
Substantiv kan man äga, men förlopp som att älska eller ligga eller knulla, kan inte ägas utan bara upplevas.
Är det då bara en ytlig språklig förändring i hur vi beskriver verksamheten eller har uttrycket ”ha sex ” en djupare betydelse? Speglar det en förändring i vårt inre i hur vi ser på älskande/ knullande/ liggande ? Är det så att Sex i högre grad har blivit något som vi pryder våra personer med? Som en bil eller ett snyggt smycke? Anser vi att vi är mer värda om vi har sex? Är vi mindre värda i våra egna ögon om vi inte HAR sex?
Hur betydelsefull är den sexuella verksamheten för vår självbild och hur vi vill uppfattas? Är den betydelsen större än den rent sinnliga, den djupt privata? Blir vi frustrerade av för lite sex ungefär på samma sätt som vi blir frustrerade av att inte kunna köpa något som vi tror ska ge oss tillfredsställelse?
Var finns tillfredsställelsen? Vad består vår längtan av? Hur ser den egentligen – egentligen ut?
Ja, det kanske är något att fundera över!
Vi har förstås vår kropp! Men vi är också vår kropp. Det finns en uppsjö av tekniker och metoder för att lära oss just det: vi ÄR vår kropp. Vi ÄR I VÅR KROPP. Var är jag i min kropp? Vad vill min kropp mig? Vad berättar min kropp för mig som jag inte lyssnar på? Åh vad jag försöker vara min kropp! Kurser, kurser, kurser!
Som ni märker om ni har läst ända hit har jag på ett sätt lämnat den enkla frågan: vad gör jag när den andra inte vill? Eller snarare, fördjupat den, ett härligt ord i sammanhanget. Vidgat frågeställningen är också ett uttryck som lämpar sig väl just nu, kan man påstå.
Den enkla frågan: Vad ska jag göra när den andra inte vill?
Detta är en mycket svår fråga. Och tragisk och smärtsam. Det är väl en av de allra mest smärtsamma frågorna i ett förhållande och den man bävar för. Denna fråga, denna brist, denna sorg kan verkligen få det allra mest innehållsrika, substantiella, fina förhållande att totalhaverera.
Det finns knappast heller någonting som skadar så mycket som fysisk otrohet. Det finns knappast något som förstör så på djupet. Det handlar dock inte i första hand om kroppen, utan om tilliten, förtroendet. Vid otrohet som i sig handlar om kropp, handlar smärtan det tillfogar den bedragna om så mycket mer än kropp.
Man skulle kunna svara på frågan så här:
Skaffa dig en älskare/ älskarinna.
Jag är mycket frestad att säga just så. En aning nonchalant. Men det går inte! Just på grund av ovanstående. Otrohet förstör allt det andra på djupet. Det vill man inte tro, men så är det. Inte ens offret för otroheten vill låtsas om att det gör illa så på djupet. Man måste ju visa att man är sansad. Vi lever i moderna tider.
Så vad tusan ska man göra? När man håller på att bli tokig och går dubbelvikt av kroppens yl och ens partner inte vill. Man kanske inte heller själv vill! Inte med den! För man vet att det blir som vanligt.
Och vem kan begära av sig själv, eller förvänta sig, att man i år efter år, decennium efter decennium ska ha lust att älska, ha sex, knulla, ligga med samma människa? Är det vettigt? Var det idén med vår sinnlighet och erotik och det glada liv som är knutet till flirt och erotiska äventyr? Varför måste vi lägga på oss den bördan?
Finns det något bevis på att den laddade idé om trohet funkar?
Och å andra sidan: otrohet skadar på djupet.
Eller?
Kanske är det dags att bli friare i synen på trohet?
Men det är lätt för den i stunden starka att säga. Det är ju ingen stor konst att vara otrogen själv och älska sin partner lika mycket ändå, för allt det andra hen är. Kanske mer till och med, eftersom man får njuta av kakan och äta upp den.
Dock brukar inte den stora lyckliga nästan euforiska känslan av frihet och personlig utveckling infinna sig då ens partner är den som med blossande kinder skyndar iväg till sitt berikande möte.
Det är helt enkelt en omöjlig fråga.
Man kan också svara på den så här: Bli en bättre älskare/ älskarinna istället för att leta utanför förhållandet!
För om man ska acceptera att den ena vill och inte den andra och utgå ifrån de ramar man har, vad kan man då göra för att finna ett svar?
Hur trist och motigt det än låter, så tror jag på att prata om det. FAST DET ÄR SÅ SVÅRT! Det tar tid, tid, tid att prata om de viktigaste sakerna i livet. Och kanhända behöver man hjälp utifrån. Med stor sannolikhet kan det bli smärtsamt, åtminstone till en början, åtminstone bitvis. Kanske riktigt hemskt.
Men!
Om det finns besvikelse, vilket man kan vänta sig att det gör hos båda parter, så finns det också förhoppningar. Eller har funnits förhoppningar. Och önskningar. Är inte det ganska bra?
Det är en inspirerande sak att bli nyfiken på när den andre avslöjar hur besviken den är på en. Då vet man; det finns förhoppningar! Drömmar! Viljor! Längtor! Det FANNS i alla fall.
VILKA VAR DE??? HUR SÅG DE UT??? HUR VAR JAG INBLANDAD I DEM? VAD ÖNSKADE MIN PARTNER ATT JAG SKULLE GÖRA SOM JAG ALDRIG FATTADE / IDDES / VAR GENERÖS NOG ATT GE?
Finns det rum och tid och vilja att göra det nu då? I efterhand? Och se vad som händer? Och VARA I KROPPEN? Inte ha sex utan VARA I KROPP, I NU?
Man kan börja nysta där. Båda två. Det kan bli början på ett nytt äventyr. Ny energi. Nya blickar. Nya leenden. AHA! Men det kräver förstås mod. Utan mod blir man fast i sin sörja. Mod krävs hela tiden. Hela hela tiden. Det är jättejobbigt. Men så är det. Ibland krävs ett enormt mod bara att titta sin partner i ögonen. Så är det.
Och en sak att beakta är nog ganska … ja, förmodligen alldeles kolossalt vanlig… själva klassikern : Att han är en kass älskare.
Tyvärr är det så att killar / män inte har lärt sig riktigt vad en kvinna är. Men det är en historia för sig, den kräver en egen liten reflektionsrunda.
Jag menar inte att kvinnors kroppar är komplicerade för en man att förstå. Det brukar man dra till med och ursäkta män med. Varför skulle de vara mer komplicerade att förstå än en mans? Det finns ju många fler njutningsmöjligheter nedbäddad i en kvinnas kropp så egentligen borde det vara lättare.
Nej. Det handlar om andra saker.
Där kan man också börja nysta. Om man vill rädda sitt förhållande. Men somliga vill hellre klaga. Gnata och klaga och sega sig fram i ett ömsesidigt gnäll. Men då kanske man trivs med det?
När män klagar på att deras kvinna inte vill ligga så beror det nog oftast på ett kvinnorna har tröttnat på dem för att de är dåliga på sex. Vem orkar liksom? Det skrev jag i min artikel. Men visst, kvinnor kan förstås också vara supertråkiga med flit. Det krävs lite passion helt enkelt. Bakom passion finns vilja.
Men jag har sagt det förut. Om världens män var bra älskare skulle vår värld se mycket bättre ut. På alla nivåer, på alla områden. Tutti.
För att vara en bra älskare krävs en del saker som fostras bort ur de små pojkarna när män formas till män. Och att detta sker om och om igen får enorma ekonomiska följder för hela samhället, i hela världen. Det kostar helt enkelt, bildlikt och bokstavligt. Men det är en annan historia.
Håll till godo!
Slut för idag!
