Bakgrunden till hjälten i DENZEL

Under många år hängde jag ihop med en man från Cuba. Vi var fria, som vi båda ville ha det, men i perioder var vi det inte, och ibland sågs vi inte alls, men återvände alltid till varandra. Vi kände igen varandras vemod. Han var cool, väldigt vacker. Han var mycket fattig. Vi kom från helt olika håll, och möttes i stans virvlande dans med allt vad det innebär av åtrå och yta, en dramatisk afton i september 2004.  Vi ägnade oss sällan åt vemodet, men vi kände igen det.

Han berättade för mig om livet på Cuba. Och han berättade om livet i Sverige. Och han berättade om kriget i Angola. Det han delade med mig grep mig djupt.  Och jag blev ännu tröttare på prålet än jag redan var, på män som fjädrar sig, bröstar sig, skroderar och skryter om sina tillgångar och hoppas vinna beundran.  Hyllandet av ägodelar och ekonomisk framgång har alltid tråkat ut mig, i kontrast till hans historia  än mer.

Den här mannen  kunde aldrig åtnjuta den oreflekterade respekt och beundran genom sina ägodelar eller sin position som många solar sig i, oavsett övrig substans. Men det han hade var så mycket mer betydelsefullt, så mycket mer attraktivt, så mycket mer värt att beundra. Hans mod! Den skönhet och integritet det finns i en människas mod, kan ingenting av prålet förringa, fast prålet firar triumfer och väcker mångas vördnad.

Modet, tänker ni , modet att kriga, att döda? Absolut inte. Men modet att strida mot det brott som kriget innebär mot en man, modet att varje dag utmana den djupaste sorgen att ha mist sin oskuld, den oskuld vi andra bär utan att ens veta att vi äger den. Modet att ur detta djup, ur en onämnbar och avskydd smärta, det våld på alla nivåer som samhället utövat mot en människa som han, välja skapandet, varje dag, igen och igen. Modet att gå framåt och skapa möten, musik, dans, mat, skapa konst, skapa skratt. Skapa kärlek. Skapa närhet. Skapa ett värdefullt nu. Modet att fira livet, gestalta det, finna glädjen igen och igen. Utan annat material än det egna sargade jaget som härbärgerar själen, den där svirrande livshävdande själen.

Jag ser hur många av oss – kanske är det svenskt eller kanske en trend i tiden – många skapar band genom att blotta våra sår. Söka gemenskap via skador och finna ömsesidig lojalitet i en orättvisa vi upplevt, sedan riva och salta och sockra såren, älta dem tillsammans i den slags ursäkt och trygghet det ger att vara förorättad. Och så såg jag honom. Hur han bar sitt öde. Och hur en tyngd låg kring hans varelse, ordlös för att ingen kan dela det han vet på djupet, men hur han ändå envist hämtade fram det ljus han fötts med, hur han envist prisade livets skönhet i  ögonblicket, livets envisa kraft att hävda sitt existensberättigande. Det kräver ett stort mentalt arbete. För mig är det något värt att beundra. På riktigt. Eoner från prålets självgoda glam.

Den som inte vill förhärdas måste  visa mod.

Jag berättade för honom, våren 2006 då historien var klar men inte genomskriven,  att mina tankar kretsade kring vad han hade delat med mig och frågade om jag fick använda det i en roman. Ja, svarade han. Kalla honom Angel.

Jag berättade också att Han i romanen skulle få anledning att rädda Henne, bland annat för att Hon behövde få vara svag och stå ut med att räddas. Vilket är tabu för en stark kvinna, så jag måste göra henne riktigt svag och hur det skulle ske visste jag inte än. Jag ville att Han skulle rädda henne genom sina erfarenheter av kriget och därmed rädda något av sig själv. Jag visste inte då hur det skulle gå till, bara att till den punkten ville jag komma i romanen.

Jag visste inte heller att jag var sjuk. Några månader senare, i augusti, stod jag utanför KS på busshållplatsen och grät i förtvivlan. Jag ringde honom. ”Jag kommer.” var allt han sa. Inget mer. Hur han lät då glömmer jag aldrig. Utan att tveka lämnade han allt för att komma till mig i den stunden.

Och när jag berättat för honom att jag inte visste om jag skulle börja dö nu, började han tala. Intuitivt sa han de rätta sakerna i den stund när jag var så skakad att varje nyans blev betydelsefull. Han berättade åter om kriget och mer, för han förstod att detta var mitt krig. Han berättade hur han hade hanterat sitt inre under åren av fasa och ickeliv. Orden som brukade komma eftertänksamt, rann ur honom nu, föll ner som pärlor i mig, Och ett tillitsfullt ljus började stiga, de kändes i mina ögon som nyss grät allting vått. Det han berättade gav mig riktning  hela vägen, ända fram. Än idag. Jag fick veta mycket.

Besynnerligt nog insåg jag inte förrän ett halvår senare, att det som hände den förtvivlade dagen  var exakt vad jag hade tänkt skulle ske i min bok. Mannen räddade Kvinnan när hon var som svagast med sina mest smärtsamma nästan förbjudna erfarenheter. Så är det med skrivandet. Lite kusligt ibland. Det skriver före, sådant man inte vet kommer att ske.

Nå, det är en endast en liten, liten skärva av verkligheten som har inspirerat till den fiktiva Angel i romanen. Här följer en bit av det kapitel där Angel introduceras. Och jag måste påminna igen, att en författare blandar, kokar ihop, ändrar, skapar nytt så endast några saker ur hans berättelse finns kvar omvandlat i romanform. Men jag ville hedra och beskriva det mod som är långt bortom slamret och glammet och ”de som har lyckats.”

”Han var ett barn i en nygjord manskropp. Det är då man tar pojkarna, när de är fulla av livskraft, övermod och bekräftelsebehov och inte förstår att döden gäller också dem. Just när de vill bryta med barndomen och bevisa idén om manlighet. Om de där ögonen kunde lysa. Var det så enkelt? Något så enkelt och så djupt att man inte kan säga det högt. En enda stund i faderns ögons ljus.

Han drar efter andan. Det finns inget mer att göra än att bära det.

Som med många tankar är det med dessa. De rör sig som skuggor, snuddar vid medvetandet, bränner till och glider iväg, strömmar i bågar och cirklar i bakgrunden och lägger an en grundton utan att man vidrör dem. Nu upphör regnet. Tystnaden avlöses av fåglarnas försiktiga sång. Himlen ljusnar. Angel vattnar sina vita blommor. Barn skrattar på den våta gatan utanför hans hus. De är vita och svarta, de går hand i hand i orangea västar och de har bara levt i några år. Små flickor. Små pojkar. Hela tiden föds nya människobarn av det vilda pojkkönet att ladda till galenskap. Han hör deras ljusa röster när de försvinner nerför gatan.”