Jag målade tre bilder förra året. När jag just rädddats. En av dem är denna.

Har gått igenom fyra års dagböcker.
Jag har sett en förfärlig resa. En studie i manipulation, utpressning, lögner och förvirring. En sorglig berättelse om tillit, utsatthet och sårbarhet.
När börjar en berättelse?
Långt innan man vet.

Min började kanske när jag var liten. När jag var rädd för min älskade pappa- vilket jag  inte alltid var, men plötsligt, som en blixt från klar himmel kom skräcken. När han hade dåligt humör och skrämde mig. Döttrars relation till fäderna är avgörande för deras relation till män. Det är ju ganska självklart. Min pappa var kärleksfull. Han slogs aldrig. Han älskade mig och jag kom att älska honom väldigt mycket ju mer jag lärde känna honom. Då var jag större.
Men när jag växte upp skapade han förutsättningar för en del av mina stora svagheter, sådant som har kommit att prägla mitt liv och fått mig att råka illa ut flera gånger. Jag har sett det och förstått det redan när jag var riktigt ung. Intellektuellt. Därför trodde jag att jag hade befriat mig från det.

Men nu, när jag läser mina dagböcker och i största allmänhet rannsakar det som hänt mig under nästan fyra år fram till 2014, inser jag att såren legat djupare och varit fullt möjliga att med viss envishet nå. Utifrån. Och använda. Där någonstans finns en del av den hemska berättelsen jag ser i mina dagböcker.

Fast helt oavsett skrämmande pappor lägger kvinnorollen tveklöst den bästa grunden till att missbruka kvinnorna.  Så den sorgliga berättelse jag läst om i mina dagböcker började lika mycket med kvinnorollen. Kvinnorollen  är i sig en förutsättning för att kvinnor envist håller fast vid den som förstör deras liv. Idén om kärlekens helande kraft, idén om uppoffring och styrka och hela sörjan med att man ska vara artig, omtänksam, inte tänka på sig själv i första hand, omhändertagande, hänsynsfull och uthärda…

Allt är planterat för att kunna skövlas.
Det är viktigt att se. Det är viktigt att se.

Eller så började min berättelse när jag var sjuk för några år sedan och förstod att döden verkligen är döden. Och ingenting annat. En del av min berättelse som jag läser om i dagböckerna, tog sin början i den ensamheten. Och i den särskilda sortens ensamhet funna möjligheten till uthållighet och förmågan till underkastelse.

Men berättelsen började också i mitt kraschade äktenskap. Och i känslan av att vara förminskad och hånad i stora syskons dominans. I andras svek började berättelsen. I min egen dröm började berättelsen. Den har alltså börjat på flera håll, har flera begynnelser som går omlott, som göder och föder varandra. Så är det att vara människa. Det händer alla. Och så görs obegripligheter, sådant man aldrig trodde man skulle kunna råka ut för, ibland möjliga. För att såren väcks i fel människas närhet.

Men den där hemska rädslan, den kalla skräck man inte kan finna ord till, som får en att förblindas av en kraft som panikslaget och djuriskt vill ordna FRID och som slår undan allt som är förnuft i sin panik – den härrör från det lilla lilla barnets stora stora rädsla. Alla barn känner det någon gång, somliga känner det mer.

Min pappa tänkte inte på det, utan lät sitt dåliga humör gå ut över alla, gränslös i orden. Man låter ofta pojkar ta mycket plats i sin vrede, så det är konsekvent att följderna kan bli sådana att när pojken är stor skrämmer han livet ur sina barn och förgiftar deras inre med sitt raseri. Min käre pappa var född på 20 talet och  präglad av sin bakgrund, men vad det gäller respekten för pojkars ilska och det utrymme man ger den, har nog inte mycket ändrats.

Jag förlåter honom. Men jag ser hur djupa spår vissa saker satt i mig. Hur de bortanför förnuft kan göra mig till ett byte för en viss slags ondska. Hur klok jag än är. Hur mycket jag än har fattat. Men jag hade inte fattat detta: ondska.

Kanske jag har det nu.

Men vi bär alla en väv av sår och drömmar, av ensamhet och längtan, av sorger och förhoppningar, och dessa kan fel människa få tag på, och med hjälp av dessa kan man bli snärjd och blind och förlorad.
Och alla är i vissa skeden mer sårbara än vanligtvis.

Jag ser nu när jag läser mina egna dagböcker berättelsen, till viss del,  och jag är stolt över mig själv. Stolt över min enorma tåga. Stolt över min vilja att tro det bästa. Stolt över min enorma tillit till det goda. Stolt över mina försök att orientera mig och förhålla mig konstruktivt. Stolt över mitt ansvarstagande. Stolt över att jag tror det bästa om människor, att jag- i alla fall fram tills nyligen- tror gott. Stolt över att den oro jag började känna drev mig till att skriva dessa dagböcker, för utan dem hade jag idag inte begripit någonting. Utan dem hade jag idag känt mig bestulen på mitt inre. Och det hade varit den värsta stölden. Utan dem hade jag idag känt mig bestulen på min innersta kärna, mitt finaste, mitt sköraste och mitt starkaste och jag hade haft svårt att lita på den jag trodde att jag var – nu ser jag att jag är den jag tror, fast mycket snällare – och jag hade haft svårt att tro på en framtid. Men med hjälp av mina dagböcker ser jag och förstår jag.
Och i mina drömmar om nätterna möter jag pappa. Han är glad och han säger ”vad roligt att vi kan gå tillsammans så här” och sneglar leende på mig med sina sneda ögon. Hans höga vackra kindknotor, hans fina röst, hans skrockande lilla skratt. Och han hjälper mig. Han berättar lugnt för mig hur jag ska ta mig igenom hindren, hur jag ska klättra upp för väggarna med många fönster, hur jag ska ta mig genom labyrinterna och komma rätt. Som han hade gjort i verkligheten. Om han inte hade dött vid fel tillfälle tror jag inte ens att allt det som hänt mig hade kunnat hända. Hans död förvirrade mig. Jag försökte luta mig på någon annan som kom och sa att han kunde vara min trygghet. Som kom och sa att han ville fylla i allt som fattades. Som kom och sa att allt skulle bli bra. Att vi kunde hjälpa varandra.

Bilden målade jag förra året när jag hade börjat kunna berätta vad som varit. Jag målade tre bilder förra året- helt plötsligt – fast jag aldrig målar annars. Den här är en av dem, en annan var en trött lejoninna på en sprucken mark, som jag redan haft i en tidigare blog.

Det här är jag i den stora kalla eviga öde rymden. Mina händer brinner för jag kan inte ta i någonting. Jag kunde inte berätta – och jag kan inte leva utan att få berätta – så mina händer som ville röra vid världen brann. Det blöder ur mina händer, rakt ut i den kalla svarta TYSTA rymden. Det enda som är levande är två träd nere i ena kanten, de är min kontakt med livet och det är mina två barn. De sträcker sina små grenar efter mig.

Nu är allt bättre. Det kommer gå bra.