Jag skriver inte på ett tag

Hej alla mina läsare!

Jag tror inte att jag kommer att skriva på ett tag, eftersom jag inte har något att skriva om och samtidigt för mycket att skriva om. Men det som jag vill skriva om är jag för överhettad i huvudet till att formulera för tillfället. Överhettningen beror på trötthet och utmaningar. Processen att kravla sig tillbaka till ett fungerande liv tär på krafterna även om framstegen inspirerar, och detta vet alla som ramlat omkull ordentligt i livet ett par gånger.  Jag är överväldigad och blir trött även av det som är positivt eftersom jag ännu inte alls står på fast mark, jag har till exempel inte pengar till mat, bara till hyra.

Visst har jag en hel del blogämnen som det kliar i fingrarna att skriva om men jag behöver vänta tills jag orkar bättre förstår ni.

För er som vill veta något om hur det går med det professionella skrivandet kan jag meddela att mycket händer och många har sökt mig för att sätta igång olika projekt vilket är min räddning. Men det som närmast sker är att min roman DENZEL kommer ut i september på Atlas förlag, exakt datum vet jag inte än. Det gläder mig innerligt att äntligen publicera något – det första jag får ut på tio år, sedan den Augustnominerade ungdomsboken Tusen gånger starkare ( Bonnier Carlsen).  Att det är tio år som har gått är gräsligt. Det får mig att må illa, men vad kan man göra? Ingenting! Det är som det är.

Och under tiden nu skriver jag dels en ny ungdomsbok för Bonnier Carlsen och förbereder skrivandet av den bok som ska handla om det brott jag har utsatts för och som tagit många år av mitt liv och vars effekter jag måste tampas med precis varenda dag. Till min hjälp har jag 23 dagböcker som jag skrev medan det pågick, och det är inte förrän i slutet av nummer 23 som jag förstår att jag är fången, offrad och manipulerad – och förlorad. Om jag inte hade haft dessa böcker skulle jag aldrig kunna förstå vad som egentligen hände mig. Samtidigt som jag samlar mitt material till boken väntar jag på att åtal ska väckas. Det är 26 månader sedan min exman tog mig till polisen för att anmäla, och inte ens på vägen dit begrep jag riktigt vad som hänt. Jag är i full färd med att processa det fortfarande och sörjer varje dag att jag förlorade mitt hem. Om jag ändå hade haft kvar mitt hem!

Att varje vecka hoppas att nästa steg ska tas i processen är också förbannat tärande, även fast jag försöker låta bli att vänta. Men jag tycker jag har väntat lite för länge nu.

Förutom dessa två böcker har jag en del andra bollar i luften nu vilket är underbart eftersom det är skrivandet som är min grej här i livet och det enda som kan föra mig framåt och rädda mig. Eftersom det är så mycket att ta itu med och arbeta med i huvudet så kan jag helt enkelt inte skriva särskilt mycket här, inte så piggt och vitalt som jag vill.  Och då är det bättre att låta bli.

Men ibland kommer det säkert något ändå! Mina läsare ska veta att ni betyder mycket för mig och jag har känt värme och stöd längs vägen i detta helvete, och detta massiva stöd har gett mig kraft att ta mig vidare och inte minst kraften att åter börja skriva. Lusten till det kom via denna blogg och via er respons.

Ovärderligt!

För mitt liv, ovärderligt! Så är det.