Nu har vi stökat över julafton. Jag tycker om julen, framförallt den magiska löftesrika stämning som juldekorationer skapar! Dofter. Julbak. Ja, allt det där som är positivt med julen och som kanske mest handlar om förberedelserna och vägen dit. Men det är ju också en högtid som förstärker känslor av utanförskap och ensamhet.
Julen väcker minnen. För min del minnen från när barnen var små. Nu ser jag på mina barn och de är vuxna. Sedan länge. Det är svårt att förstå ibland. Jag är nu en betraktare av deras liv. Och det är inte jag som blir fotograferad framför en gnistrande julgran med min man i en kyss utan jag som tar fotot! Jag tycker det är underbart och intressant, men samtidigt känns det att tiden går, och ibland är rollen i förändring smärtsam. Det är ett tillstånd som jag tror att alla med vuxna barn känner stundtals. En känsla av tacksamhet och stolthet och ändå sting av smärta. Men skälet till smärtan är förstås den att man älskar livet. Men ibland kommer ledsnad över en, mitt i allt det som man tycker om, mitt i allt det som man uppskattar och har längtat till och sådan ledsnad förstärks av högtider som julen. Låt det vara så. Låt det komma och låt det passera. Det är inte hela världen.
Julen har också blivit en mycket romantisk högtid, kanske delvis tack vare alla romantiska julkomedier. Se på bilden till denna blogg. Den är så oerhört romantisk. ( fast det är faktiskt bara en kopp på brickan såg jag nu! ) Och den kommer från en bok som heter ” vinterns högtider ” med recept och tips på pyssel. Överallt möts vi av drömmen, förväntningarna, hoppet om de starka trygga lyckliga känslorna av tillhörighet.
Det kan göra fasansfullt ont då man mist en relation, en älskad människa, ett tryggt sammanhang. Julen förstärker känslorna.
Att vara tonåring och fira jul är inte heller en lätt sak. Att känna att man inte vet vart man ska ta vägen i det liv som man har framför sig. Att inte alls kunna känna den där glädjen eller friden eller samhörigheten som förväntas för att ens inre liv är i så stor och skrämmande omvandling. Och att dessutom ha förlorat den magiska känslan av pirr, som fyller hela ens varelse när man är liten inför julen. Vart tog den känslan vägen? Kvar finns en tomhet som i tonåren kan kännas som facit på det fortsatta livet. Och de vuxna blir vilsna och kanske provocerade av tonåringens brist på entusiasm. Kraven på att ögon ska gnistra är stora. Förtvivlan över att det inte känns som man önskar blir överväldigande. Urladdningarna kan bli förödande.
Och så finns alla de som är helt ensamma. De som aldrig har funnit någon att dela sitt liv med. De som har mist sin tillvaro, sin tillhörighet.
Högtider som jul och. nyår och midsommarafton förstärker alla känslor. De av kärlek och glädje och tillhörighet, liksom de av ensamhet och utanförskap. Men en sak vet vi och det kanske man måste påminna sig om: allt som känns är inte sant. Och allt är i ständig förändring. Detta är ibland en tröst, ibland en fasa, men det är oavsett allt ett faktum.
I vissa skeden av livet kommer julen verkligen med varm lycka. Andra skeden kommer den med smärta och saknad. Och det bästa man kan göra är att acceptera även det, och inte plåga sig själv ytterligare med självanklagelser eller bitterhet. Om man låter de svåra känslorna passera kan man ge plats för nytt, i sin hjärna, i sitt hjärta. Det är inte hela världen om julen har varit förtvivlad. Kom ihåg att julen förstärker alla känslor. Den ensamhet man kan ha känt den dagen skulle inte ha känts om det varit en helt vanlig dag! Om du som läser detta har haft en ledsen jul, plåga dig inte med att göra julen till ett mått på ditt värde. Eller på ditt livs värde. Eller på din framtid.
Och om du har haft en fin jul, gläd dig. Bär med dig den glädjen och den kärleken in i det nya året, bär med dig den skatten i dina möten med andra.
