Om jag säger det betyder det inte att jag förminskar mäns våld. Eller mäns våld mot kvinnor. Inte det minsta. Men sanningen är att också kvinnor slår.
Det är däremot något som förminskas. Att vara en stor man och pucklas på av en liten kvinna snuddar vid något komiskt. Man kan nästan skratta. Man kan skratta åt hennes PMS eller svartsjuka eller vad det nu är. Man kan göra narr av hur hon står där och bultar med sina små nävar mot det hårda manliga bröstet.
Om man ens berättar om det. Allt våld i det privata förtigs hellre, som vi väl alla vet.
Vi vet det. Så om en man bultar på en kvinna för att han ” känner ” saker, är berusad eller för att han är svartsjuk skrattar vi inte, eller viftar bort det som mindre viktigt, eller privat. Det är ett framsteg. Om en kvinna varje gång hon kommer hem först måste känna av mannens humör innan hon vet vad hon kan prata om, och ifall hon ens kan slappna av, skrattar vi inte längre. Vi varnar. ”Så kan du inte ha det”. Om en kvinna straffas på grund av ogrundad svartsjuka säger vi ”Det där är ett farligt kontrollbeteende, akta dig!” Om en kvinna blir utsatt hemma på fredagsmyset för att mannen hotar henne då han druckit några glas är hon illa ute. Det vet vi. Vi talar med henne. Vi vakar extra. Vi oroar oss.
Jag känner flera män som har eller har haft relationer till kvinnor som slår. Stora, duktiga, kloka, snälla män. Kvinnorna sparkar, slåss med knytnävar, med tillhyggen, hotar med knivar och saxar. De styr relationen eller familjen med sitt humör. Hotet ligger i luften om saker och ting inte är till hennes belåtenhet. Är någon egentligen förvånad? Det är klart att detta också är en del av verkligheten.
Men blir inte en utsatt man också rädd, går inte hans själ också långsamt sönder? Tvingas inte han lägga enorma mängder livskraft på att parera utbrotten och på att skydda sin bild av sig själv, av förhållandet, av kvinnan, av kärleken, av drömmen? Gräver inte detta stora hål i hans inre? Är han inte lika sårbar, mindre mottaglig? Skakar han det av sig bara? Nya tag! Inget bjäfs? Är det så?
Hur ensam är en man med en kvinna som slår honom, när vi vet hur ensamma kvinnor är med en man som slår?
Somliga kvinnor slår män. Somliga kvinnor slår barn. De slår syskon. De slår mödrar. Sina fäder, säkert också. Det är svårt att få ihop det. En kvinna som slår sin mamma. En kvinna som slår sin syster. Det är lättare att tänka sig en kvinna som slår sitt barn. Förmodligen är det lättare att tänka sig för att ett barn är mindre. Men en kvinna som slår sin man?
Den som slår kan ibland bli hjälpt av terapi. Inte alltid. Inte alltid. Och vägen dit är inte självklar och enkel. Kanske vi har börjat förstå det också.
Men en sak är säker; den som blir slagen kan inte läka den som slår. Goda stunder, presenter, undergivenhet, kärlek, följsamhet, passionerat försoningssex, ständiga kärleksförsäkringar kan inte läka den som slår från att slå igen. Gränser är överskridna. Inte bara fysiska.
Terapi kan hjälpa människor som slår. I bästa fall. Kärlek bytt för att slippa bli slagen är en destruktiv väg att gå. Den som blir slagen ska inte stanna.
En man kanske skojar om att hans kvinna slår honom. Hur hon står där och pucklar på honom och han som orubblig tittar ner på henne, där hon rosig och snörvlande studsar runt och bankar med sina små nävar på hans bringa.
Det är inte roligt.
Det är mycket, mycket allvarligt. En kvinna kanske inte kan slå ihjäl sin man, men hennes våld förstör – lika mycket som en mans våld – den slagnas inre. Alla män som blir slagna av sin kvinna, skäms inte mer. Ta det på största allvar. Kom ihåg, ni är små pojkar innerst inne med människohjärtan, inte några hårdföra superhjältar av hårdplast, ni är faktiskt också människor, precis som de kvinnor som råkat hamna i relationer där mannen slår.
Hej Christina Herrström.
Det här är en sak som jag själv har funderat en del på.
Jag utbildar mig till skollärare. Just nu håller vi på att studera skönlitteratur. vilket är oerhört obalanserat: det finns massor av skönlitterära ungdomsböcker med strukturfeministisk lins och skuldbeläggning av det manliga släktet (jämför ”Tusen gånger starkare”), men det finns inga böcker som kan ge unga tjejer insikt om hur många fördelar de själva faktiskt har (exempelvis att hon kan slå sin pojkvän hur mycket hon vill, eftersom han fått lära sig att ”man får aldrig slå en tjej”…).
Jag undrar dock om du tänker på vad du skriver – att män ”är små pojkar innerst inne”: skulle du skriva motsvarande om tjejer som får stryk av sina pojkvänner?
Hej!
Ja, självklart skulle jag kunna skriva motsvarande om tjejer. Jag förstår inte varför jag inte skulle kunna skriva det? Men jag tror att man i allmänhet förnekar mäns och killars sårbarhet. Hela fostran till man, kille går ut på att vara hårdare, mindre känslig och stå ut med mer utan att visa ”svaghet”. Därför kan det vara lättare att som omgivning acceptera att en man blir slagen, lättare att vifta bort det och nästan skratta åt det – kanske tillsammans med mannen – eftersom man inte betraktar det som så integritetsöverkridande utan kanske snarare tänker på att ” en kvinna inte kan slå så hårt ”.
Ja, jag vet att det finns en häpnadsväckande brist på litteratur som diskuterar killar och kill- och mansrollen. Det är något som verkligen behövs för att skapa större förståelse hos killar – och tjejer – hur de formas till den traditionella normen. Om inte killar förändras kommer det hela bara gå runt utan att bli särskilt konstruktivt. När jag har varit inbjuden till åttor, nior, ettor för att tala om Tusen gånger starkare brukar jag börja med att tala om att jag är medveten om att killarna är endimensionellt skildrade och att jag ber om ursäkt för det, men att det ibland behövs att göra just så för att driva en fråga, samtidigt säger jag att tjejer för det mesta är endimensionellt formade utan att man reagerar över det. Detta brukar väcka många tankar. I grund och botten handlar det BARA om hur vi hanterar vårt människoskap. Det är en lång existentiell diskussion och alltid fantastiskt att se hur både tjejer och killar släpper sina försvar och kinderna börjar blossa. Det handlar inte om att få rätt eller fel, det handlar om att reflektera kring hur vi vill och kan och får vara helare människor vår stund på jorden.
Jag är dock förvånad att inga manliga författare tar sig an tonårspojkens inre värld. Jag gick en utbildning för att tala med killar på nätet ”killfrågor” och fick lära mig en hel del häpnadsväckande saker om hur många killar drillas in i killrollen av andra killar under skolåren, en helt främmande värld för mig.
Om jag får tid skulle jag gärna skriva en bok om en kille, det tror jag verkligen skulle kunna vara intressant och kanske göra nytta också i skolorna.
Väl formulerat, Christina Herrström.
Jag märker att du i hög grad tycks utgå från att manligt och kvinnligt enbart är sociala konstruktioner (själv läser jag ofta och gärna forskning som vittnar om att många könsskillnader har en medfödd komponent). Att jag tvivlade på att du skulle våga hävda att kvinnor ”är små flickor innerst inne” beror på att det går emot vad jag har fått lära mig om hur en svensk kvinna skall bete sig: hon skall vara självständig, aldrig låta sig bli trampad på av en man och aldrig någonsin tåla att bli kallad för ”lilla gumman” (d.v.s. hon skall vara litet som din figur Saga…).
Vad gäller ”endimensionella skildringar” tycker jag inte att det är någonting fel med könsstereotyper (eftersom de ofta har ett visst sanningsvärde…), så länge man är medveten om att det finns nyanser (det är väl sådana som utgör nyanserna som blir ”drillade”…).
För mig innebär ”mansrollen” att ta ansvar för sin medfödda natur så att det inte drabbar kvinnor (”man får aldrig slå en tjej”, brukar det ju exempelvis heta). Det svenska genusklimatet får mig däremot att känna självförakt, eftersom jag är väldigt manlig när jag ”är mig själv”. Jag har ibland velat begå självmord, eftersom jag hellre dör än försöker inbilla mig att jag enbart har ”drillats” till den jag är (som jämförelse är det ingen som försökt intala mig att jag fostrats till att vara autistisk…).
Det är någonting som jag själv i mån av tid skulle vilja skriva en berättelse om: killar som tar sitt liv för att de upplever att de inte får vara sig själva för det normkritiska samhället.