Långsamma käftar, TRADERÖV

Traderöv är ett mycket bra ord.

Det är någon som tjatar och tjatar i all evighets evighet och blir TRADIG.

Det stämmer inte på det jag tänker skriva, men jag gillar ordet.

Det är ett och ett halvt år sedan jag polisanmälde. Min exman gick med mig till stationen, nästan tårögd. Mina barn, han och en av mina bästa vänner hade tvingat fram det jag bar på. En del av det jag bar på, rättare sagt. Jag hade burit på det i tre och ett halvt år vid det laget. Och det var inte lätt att tvinga det ur mig. Jag var rädd.

Min dotter gav mig mat och kärlek i sitt hem, min son gav mig krigarkraft, min exman piskade på för att jag skulle skriva min anmälan. Det tog en vecka.

På väg till polisen sa jag att jag inte förstod vad det var som var kriminellt i det ödeläggaren hade gjort mot mig. Det var ju bara jag som var korkad. Allt var mitt eget fel. Sa jag.

Min exman sa att om bara hälften av det som jag beskrivit var sant var det kriminellt nog! Det förbryllade mig.

Så konstigt, att man kan bli så nedmanglad av någon annan, att man förlorar perspektivet. Det sunda perspektiv man trodde att man hade, så självklart. Så skrämmande att en människa kan bearbetas så av en annan, att den inte ens begriper att den är utsatt för ett grovt övergrepp. Att situationen på något sätt normaliseras för den utsatta.

Även om jag verkligen insåg att det inte alls var normalt, det jag snärjts in i, så var det som att det var normalt för MIG.

Senare, i samtal, fick jag lära mig att jag hade befunnit mig i ett slags generellt konstant ångesttillstånd under flera år. Det måste ha tärt ordentligt på mig. Det ständiga tärandet har gjort mig en aning trög. Jag tror min hjärna delvis har dött av allt det här. Jag levde på den nivån hela tiden på grund av den mannen.

Man är inte så ödmjuk mot sig själv. Man har dåligt tålamod med sig själv. Nu är jag på väg tillbaka men gör upp för stora planer. Sådant som jag klarade förut, men som min uttröttade hjärna som fått arbeta hårt under många år med att tackla obegripligheter, inte orkar genomföra än. Hur gärna jag än vill. Men lusten och viljan finns, den fanns inte när det var som värst. Och allt på grund av en annan människa.  Hur kan en människa vilja  göra en annan så illa?  Det är konstigt.

Polisen sa ” Du har blivit snärjd” och det var sannerligen att sätta ord på det hela. Snärjd. Ett ord jag inte själv kommit på innan dess, men som jag nu använder för att försöka göra det förståeligt för andra. Men det går inte att tala om det som skett på ett ytligt sätt. Det går inte att dra ett eller annat exempel på vad som hände ur sitt sammanhang. Då framstår jag som korkad. Säkert är det därför som andra brottsoffer tiger. Det är komplext, mycket komplext och skickligt iscensatt och har pågått under lång tid. Jag berättade fragment för min före detta svåger häromdagen som blev eld och lågor. För att det är spännande, skrämmande och genialt. Han sa ”Han är ett geni! ” om ödeläggaren. Jag vill inte smickra den skurken men det är sant. Han sa alltid att han var mycket envis. Det var han. Mycket envis.

Det sista polisen sa till mig,  innan han stängde dörren var ” Det viktigaste nu är att du tar ditt liv tillbaka.”

Det var en mycket viktig replik för mig. Och att det kom från en polis som arbetat i hela sitt liv med brott. Jag började förstå hur allvarligt det var.

Efter att jag anmält för ett och ett halvt år sedan dröjde det ytterligare ett par veckor innan ödeläggaren lämnade mitt hem- där jag själv inte hade kunnat bo på länge. Jag är glad att jag ställde mig i fönstret – istället för att gömma mig  – ett antal våningar över min egen lägenhet för att se det ske. Jag såg honom komma ut ur fastigheten. Sedan såg jag honom kliva in i bilen och det sista jag såg var hans arm som sträcktes ut för att stänga dörren. Sedan körde han med sitt sällskap nerför gatan. Jag kommer aldrig glömma det. Den där armen som drog igen dörren. Äntligen fysiskt borta. Jag kunde låsa upp min dörr och gå in i mitt hem igen.  Den där mannen som jag hade trott på, som jag hade tagit hand om, som jag hade hjälpt och stöttat. Som hade sugit ut mig. Som hade våldtagit min själ, min tillit, min humanism.

När han äntligen lämnat huset öppnade min exman och hans nya dam en flaska champagne för mig och barnen var där. Jag fick höra att det kommer ta många år för mig att komma över detta. Jag trodde inte det. Jag är ju stark och klok. Jag trodde det skulle vara bra efter ett halvår. Jag trodde också att hela rättsprocessen skulle bli klar inom högst ett år.

Så är det inte.

Rättsprocessen har inte ens börjat. Jag kan inte vara säker på att den kommer igång. Men jag är mycket glad att jag anmälde.  Det trodde han aldrig. Han trodde jag var så bortkollrad och försvagad att jag aldrig skulle göra det. Han räknade inte med att normala människor har normala relationer, byggda i kärlek och förtroende och tillit och att dessa människor faktiskt fanns kring mig och plötsligt vävde fram en superstark hängmatta kring mig.

Där jag kunde falla. Och hållas. Bäras. Medan jag började gro på nytt.

Egentligen räcker det långt att ödeläggaren vet att jag har anmält. Med det upprättade jag min värdighet, min integritet igen. Jag ville inte gå till polisen från början. Jag var rädd. Men jag gjorde det. Ganska snart efteråt förstod jag inte varför jag hade varit så rädd för det.

Det är viktigt att man gör det. Anmäler. Det finns en protest i det. Så här får det inte gå till för fan! Så här gör man inte med mig!

Men käftarna mal sakta. De är inte särskilt tjatiga dock, så rubriken traderöv passar inte alls. Jag hör i princip inte ifrån polisen. De är överbelastade och underbemannade. Men jag vet att de kämpar på.

Min överläkare på psykiatriska kliniken som jag slutligen var tvungen att uppsöka eftersom jag ville upphöra och inte kunde se någon framtid – inte klokt eftersom det är klart att det fanns framtid för mig! – sa till mig det första han sa:

”Du ska veta att du är i gott sällskap. Men de flesta anmäler inte. De kommer hit, i bästa fall. Och det som har hänt dig har ingenting med troskyldighet eller dumhet att göra. Dessa människor hittar alltid andras svaga punkt. Om det inte hade varit empati och moderlighet som var din svaga punkt – och din längtan efter trygghet – så hade det varit något annat och han hade funnit det. ”

Uppenbarligen är han skicklig på det. Många dyrkar honom. Många är förledda.

Ja, han bearbetade mig under lång tid. Mycket lång tid. Jag var hans heltidsarbete. Han gjorde det inte halvdant, tvärtom, han var mycket grundlig och när han tagit allt ifrån mig var han ändå inte klar. Och mitt liv gestaltade sig så att jag om och om igen blev en gyllenstekt sparv, serverad på silverfat, som om gudarna spelade mig in i hans gap med sina ruskiga verk längs vägen. Det var en riktigt djävulusisk dramaturgi som hade verkat TOO MUCH om någon hade hittat på det. Så är livet. Det överträffar alltid dikten.

”Han lever på detta”, sa polisen. Men han sa också, att jag måste förstå att jag hade allt kvar. Allt liv.  Han sa att han också arbetade med våldsbrott. Och då finns det ibland ingenting kvar. Ingenting att göra. Ingenting att bygga. Ingenting att dra lärdom av. Människor tar kål på varandra.  Det vet jag mycket väl. Det vet jag. Jag måste säga att jag är tacksam att han inte var fysiskt våldsam.

Perspektiv förändras beroende på vilka villkor man har. Det låter konstigt att vara tacksam för en sådan sak, men det är jag. En gång var jag väldigt tacksam att få göra en fyra timmars operation. Det är inte något man vanligen tror att man ska vara glad för! Men som sagt, perspektiven förändras beroende på ens villkor och något som verkar helt åt helvete är plötsligt ett riktigt lyckligt alternativ. C´est la vie. Intressant, tycker jag.

Jag kommer att skriva om det som hänt mig. Dels kanske för min egen skull, men inte i första hand. Jag är trots allt författare, så jag kan ta ett par steg tillbaka ( nu när jag är ute ur det) och betrakta det sakligt. Så här kan människor göra. Detta är en del av alla de nyanser som finns på den mänskliga paletten. Och det beteende ödeläggaren har, den metod han har och den olycka han förde in i mitt liv och hur han snärjde mig är igenkännbart för många andra. Det är mänskligt, alltihop. Jag har 23 dagböcker och massor av mail. Utan dessa dagböcker hade jag aldrig förstått vad som hänt mig. Jag skulle aldrig kunna få grepp om det. Jag skulle fortsätta gå i förvirring. Det skulle vara som ett stort hål i mig. Jag hade aldrig kunnat befria mig från det för det hade varit ett mysterium och jag skulle förmodligen tänka att jag inte kunde lita på mig själv.

Nu vet jag. Jag kan läsa mina dagböcker och se hans metod. Jag kan se vad jag tänkte, hur jag vände och vred på det hela för att förstå det, för att uthärda, för att hantera honom, för att hantera mig själv. Jag kan se att jag var klok och konstruktiv mitt i skiten och ensamheten. Isolering är en följd och ett mål vid sådana här slags psykiska övergrepp.  Tack vare mina dagboksanteckningar kan jag till viss del reda upp hur det gick till. Och jag är stolt över hur jag klarade det. Hur jag alldeles ensam och mycket förvirrad och räddare än jag vågade erkänna för mig själv ändå hanterade det. Och jag var svår för honom, även fast han lyckades med allt han föresatt sig till slut.  Min heder, min lojalitet, min förmåga att uthärda var på sätt och vis en del av mitt fall. Jag var ett gott offer på alla sätt.

Jag tänker att jag ska berätta om det. Det ska komma en bok om det men jag har just börjat på den så det tar ett tag. Det kan vara lärorikt för många att läsa, stärkande för många. Det är så lätt att slå sig för bröstet och sitta på höga hästar och tro att man aldrig skulle råka ut för det ena eller det andra.  Men jag hoppas att man, när man läser, kan känna större ödmjukhet. Till och med min extremt hårdhudade bror har sagt att han tror att även han skulle kunna hamna i det. Och jag vet, jag vet att det kan hända alla.  Min bok kan också göra att fler offer vågar anmäla.

Jag vägrar ta skam för att jag har agerat kärleksfullt, för så var det. Jag ville hjälpa en människa som verkade vara en av de godaste på jorden ( !) och som råkat så fruktansvärt illa ut. Och inte hade någon i världen. Och hade ett barn. Jag kunde hjälpa. Ska man inte det då?

Kanske är det lättare för mig att berätta om det som skett just för att det var det han spann på. Min empati och humanism. Min idealism. Det hade förmodligen känts dummare  om jag hade hamnat i Ödelägarens grepp, på grund av ett kärleksförhållande som blivit sjukt och romantiska drömmar, eller på grund av girighet. Men det borde inte ha någon betydelse. Dock, eftersom jag drevs av i första hand humanism och empati  – vilket är ädla och storsinta ting – är det lättare för mig att berätta.

Dessutom är jag författare. Ska det vara någon vits med detta, förutom att jag själv har lärt mig så mycket mer om människan, och mig själv, och om kärlek, ( det har jag) så ska det väl vara att det hände just mig, som KAN – eller BORDE KUNNA  eller SKA KUNNA  – skriva om det. Då kan det vara viss nytta med det, som går bortom det privata.

Omslaget kommer bli fantastiskt. Jag längtar till den dag jag ser omslaget. Det är ett hårt arbete jag har framför mig. Allt går långsamt. Min egen läkningsprocess,  ( jag måste börja allt från början, till och med mitt hem rent praktiskt), rättvisan och skrivprocessen. Tyvärr. Och jag måste vara så rädd så rädd om min energi. Jag är så skör så skör. Men stark. Jag vet hur stark jag är nu. Jag har klarat förbannat mycket. Och jag tänker vara som fågel Fenix. Igen reser jag mig ur askan. Jag ska sprida ut mina vingar. De ska ha ännu fler färger.

Dont fuck wíth a writer, säger jag. Don’t fuck with me, sa han. Hotfullt. Eftersom han hotade mer och mer. Men jag har sista ordet.