”Titta, människor!” sa min tvååriga dotterdotter och pekade på ett par ungdomar. Sedan lade hon händerna över sitt bröst och nickade tankfullt ” Jag är också människa.”
Människor möter man ju överallt. Igår mötte jag en bland nässlorna. Det var under träden, på denna lövsprickningens plats där livet så muntert spottat ut mig.
”Vad plockar du? ” frågade jag henne för hon plockade inte nässlor. De rangliga växterna var släkt med nässlor men om man gnuggar eller mortlar dem doftar de vitlök.
”Mmm!” sa vi hänförda båda två. Sedan visade hon mig den ena örten och bladet efter det andra som hon använde i matlagning och sallader. Vi pratade länge och mitt i allt kom en gänglig pojke på väg att bli stor, springande och kramade om henne.
”Hej Mamma! ” sa han i hennes hår.
”Hej min älskling, idag blir det plocksallad!”
Sedan skulle han iväg igen, tillbaka till skolan och kysste henne och hon sa:
”Jag älskar dig”, och jag tänkte på min egen son när han var tolv år och att han aldrig kom i den där åldern då barnen sägs skämmas över sina föräldrar. Han har alltid kunnat klappa och pussa mig offentligt och så pratade vi om det också, över något spenatliknande, och var så fulla av kärlek vid dessa ord till våra pojkar.
Jag har tur som har hamnat där människor är lugnare och örter lockar. I stan på den av människokroppars utsöndringar avtorkade cementen, lockade bara tingen och faktiskt inte alls människorna.
Tingen. Jag var en sväng i stan igår. Jag såg massor av saker, sköna ting som drabbade mig, i min fattigdom. Och vad ska man med tingen till?
Men här finns en hel skog med mat! Jag vill veta mycket om dessa blad och örter och rötter och kvistar! Myskmårra heter det inte, men det låter bra och på myskmårra har jag gjort te. Det smakar som något jag glömt. Inte alls säkert att jag varit med om doften och smaken förut men den känns upplyftande ren. Säregen doft, inte ens säkert att den är god, men teet… mm, jag vill ha mer! Kanske är det släkt med kokain? Jag har kokainte också, från Colombia, som jag köpte av en indian vid katedralen uppe i bergen utanför Bogota när jag var där för att min pjäs ERLING spelades där. Kokainte serverades överallt, också på mitt superluxuösa hotell. Det är ofarligt, men sägs vara hälsobringande. Myskmårra är godare!
Den här kvinnan, bland nässlorna, berättade att varifrån hon kom, forna Jugoslavien, plockade man det och det och gjorde det och det på det och hon pekade hit och dit på gröna saker. Det är härligt att bo här! Jag kan inte förstå varför man ska bo mitt i stan, särskilt inte när man har barn! Här möter man små barn komma cyklande på gångstigarna till dagis och skola, trallande. En bit efter kommer en mamma eller en pappa lojt på sin cykel. Bland myskmårra och nässlor.
Men så är det också mest lantisar som traktar efter innerstan idag. De har fått nog av gångvägar och nässlor och småländska. De vill ha människokiss på trottoarerna, skrik och stim och tjusiga krogar att känna sig som världsmedborgare på med en sval drink i nypan. Kan jag tänka mig. Innerstadsborna odlar skägg och groddar och flyttar ut. Spänner av. Här är folk avspända och alla sorter.
För några år sedan när jag gick på Forsgrenskas gym på Medis och hade personlig tränare ( jag blev starkare än de flesta!) fanns där en man som – ifall jag ville – hade ett par saker att säga mig. Han var clairvoyant. Jag trodde inte på sånt men blev nyfiken. Men han berättade ett par saker ur mitt liv som inte ens mina vänner visste. Det var mycket besynnerligt. Förutom det, sa han att jag i två av mina tidigare liv har levt i Afrika. En gång som dansare i djupet av kontinenten. En annan gång som ett slags häxa kring Nilen, och jag var en hejare på örter. Det var ganska skojigt tycker jag. Jag tänkte att kanske det var därför jag alltid har känt mig så oförklarligt lugn och trygg vid mörkbrun hud. Vem vet? Vad vet man? Ganska lite.
Det kom jag att tänka på med myskmårran i näven. Mitt örthäxliv. Så kanske jag ska försöka framkalla mina äldre själars kunskap så jag kan få vägledning bland skvallerkålen.
I dessa dagar hoppas jag på själavandring. Det vore mest rättvist. Att det finns en mening med allt. Att vi lär oss saker, och att vi måste igenom olika liv för att vi fortfarande har mer att lära. Att det vi vet om oss här och nu är en detalj i det stora hela som vi kommer förstå senare. Och att det är därför alla de som sagt att de ska vakta en när de är döda inte egentligen gör det. För de har insett att det inte behövs. För de vet vad som kommer sedan och att allt det vi oroar oss för i detta skede och plågas av inte är något att lägga krut på och pinas av. Att man inte ens behöver skyddas för det är inte viktigt i det stora hela. Att allt blir bättre. Att det är ok att lämna oss utan tillsyn och skydd. Men att det inte går att förklara för oss ännu, det vi inte kan omfatta. Men vi kommer förstå sen. Då kommer vi le ömsint överseende med hur dramatiskt vi uppfattade allt, hur livsavgörande och oåterkalleligt.
Att det finns en kärleksfull harmoni. Det stora hela. Att vi bara inte förstår det där vi är nu. Vi är i själavandringsfasen. Det hoppas jag.
Hej Christina,
jag vill bara skriva till dig för att tacka för ett flertal saker. Jag följer med stort intresse din blogg sedan en tid tillbaka. Det hela började med att jag hittade ett (gammalt) nummer av tidningen Tara (tror jag att det var) hemma hos min mamma och läste en text skriven av dig (den handlade om bitterhet). Det måste ha varit utifrån den jag hittade till din blogg. Sedan började allt falla på plats. Jag köpte serien Ebba och Didrik på dvd till mina barn i höstas. Vi satt och såg den tillsammans och jag berättade att det var en av mina absolut bästa tv-serier från barndomen (jag är född 1978 så jag var väl cirka 12 år när den sändes). Jag fullkomligt älskade den och gör det fortfarande, inte minst därför att den nu när jag såg den igen med mina barn gav mig ett helt nytt perspektiv utifrån Ebba och Didriks föräldrar och deras historia. Givetvis förstod jag inte spelet mellan dom som 12-åring men det gör jag ju desto mer nu som 37 åring, gift och med tre barn. Att kunna se om något flera gånger under livet med djupnande dimensioner, det är kvalitet på allvar! Ebb och Didrik är en underbar, under serie som jag önskar att jag själv hade skrivit. Du måste vara stolt!
Sedan var det så underligt i höstas för plötsligt kom jag på att jag ville se om Glappet som jag följde när den gick första gången (jag hade nog gått ut gymnasiet och var runt tjugo när den kom). Jag hittade Glappet på SVT:s öppet arkiv och njöt mig genom avsnitten och så gick det plötsligt upp för mig att det var du som skrivit Glappet också! Ännu en fantastisk serie där man känner igen sig så mycket!
Nu har jag precis avslutat den Hungriga prinsessan (stor igenkänningsfaktor, jag kan förstå Aurora på många sätt).
Tänk att Ebba och Didrik och Glappet och den Hungriga prinsessan har samma upphovskvinna och att jag efter 25 år (räknat från första gången jag såg Ebba och Didrik) nu skriver till henne!
Det känns häftigt!
Jag är själv författare (nu senast till novellsamlingen Autostereogram) och jag vill satsa mer på mitt författarskap framöver. Då är det ovärderligt att ha förebilder som du att se upp till. För det gör jag. Tack för det du delar med dig av, ljust och mörkt, litet och stort, glädjen och sorgen! Tack för att du skriver osminkat och ärligt. Det gör inte så många numera. Jag kommer att fortsätta följa din blogg och ser MYCKET fram emot att läsa dina böcker som kommer ut framöver (jag har ju också någon bok av dig jag inte läst ännu samt ytterligare någon film av dig att se).
Ha en fin dag och återigen, stort tack för det du delat med dig av i ditt konstnärskap!
Med vänlig hälsning
Jenny Jejlid
Du anar nog inte hur mycket ditt brev betyder för mig.