Möte bland myskmårra och nässlor och jag hoppas på själavandring.

”Titta, människor!” sa min tvååriga dotterdotter och pekade på ett par ungdomar. Sedan lade hon händerna över sitt bröst och nickade tankfullt ” Jag är också människa.”

Människor möter man ju överallt.  Igår mötte jag en bland nässlorna. Det var under träden, på denna lövsprickningens plats där livet så muntert spottat ut mig.

”Vad plockar du? ” frågade jag henne för hon plockade inte nässlor. De rangliga växterna var släkt med nässlor men om man gnuggar eller mortlar dem doftar de vitlök.

”Mmm!” sa vi hänförda båda två. Sedan visade hon mig den ena örten och bladet efter det andra som hon använde i matlagning och sallader. Vi pratade länge och mitt i allt kom en gänglig pojke på väg att bli stor, springande och kramade om henne.

”Hej Mamma! ” sa han i hennes hår.

”Hej min älskling, idag blir det plocksallad!”

Sedan skulle han iväg igen, tillbaka till skolan och kysste henne och hon sa:

”Jag älskar dig”,  och jag tänkte på min egen son när han var tolv år och att han aldrig kom i den där åldern då barnen sägs skämmas över sina föräldrar. Han har alltid kunnat klappa och pussa mig offentligt och så pratade vi om det också, över något spenatliknande, och var så fulla av kärlek vid dessa ord till våra pojkar.

Jag har tur som har hamnat där människor är lugnare och örter lockar. I stan på den av människokroppars utsöndringar avtorkade cementen, lockade bara tingen och faktiskt inte alls människorna.

Tingen. Jag var en sväng i stan igår. Jag såg massor av saker, sköna ting som drabbade mig, i min fattigdom. Och vad ska man med tingen till?

Men här finns en hel skog med mat! Jag vill veta mycket om dessa blad och örter och rötter och kvistar! Myskmårra heter det inte, men det låter bra och på myskmårra har jag gjort te. Det smakar som något jag glömt. Inte alls säkert att jag varit med om doften och smaken förut men den känns upplyftande ren. Säregen doft, inte ens säkert att den är god, men teet… mm, jag vill ha mer! Kanske är det släkt med kokain? Jag har kokainte också, från Colombia, som jag köpte av en indian vid katedralen uppe i bergen utanför Bogota när jag var där för att min pjäs  ERLING spelades där. Kokainte serverades överallt, också på mitt superluxuösa hotell. Det är ofarligt, men sägs vara hälsobringande.  Myskmårra är godare!

Den här kvinnan, bland nässlorna,  berättade att varifrån hon kom, forna Jugoslavien, plockade man det och det och gjorde det och det på det och hon pekade hit och dit på gröna saker.  Det är härligt att bo här! Jag kan inte förstå varför man ska bo mitt i stan, särskilt inte när man har barn! Här möter man små barn komma cyklande på gångstigarna till dagis och skola, trallande. En bit efter kommer en mamma eller en pappa lojt på sin cykel. Bland myskmårra och nässlor.

Men så är det också mest lantisar som traktar efter innerstan idag. De har fått nog av gångvägar och nässlor och småländska. De vill ha människokiss på trottoarerna, skrik och stim och tjusiga krogar att känna sig som världsmedborgare på med en sval drink i nypan. Kan jag tänka mig. Innerstadsborna odlar skägg och groddar och flyttar ut. Spänner av. Här är folk avspända och alla sorter.

För några år sedan när jag gick på Forsgrenskas gym på Medis och hade personlig tränare ( jag blev starkare än de flesta!) fanns där en man som – ifall jag ville – hade ett par saker att säga mig. Han var clairvoyant. Jag trodde inte på sånt men blev nyfiken. Men han berättade ett par saker ur mitt liv som inte ens mina vänner visste. Det var mycket besynnerligt. Förutom det, sa han att jag i två av mina tidigare liv har levt i Afrika. En gång som dansare i djupet av kontinenten. En annan gång som ett slags häxa kring Nilen, och jag var en hejare på örter. Det var ganska skojigt tycker jag. Jag tänkte att kanske det var därför  jag alltid har känt mig så oförklarligt lugn och trygg vid mörkbrun hud. Vem vet? Vad vet man? Ganska lite.

Det kom jag att tänka på med myskmårran i näven. Mitt örthäxliv. Så kanske jag ska försöka framkalla mina äldre själars kunskap så jag kan få vägledning bland skvallerkålen.

I dessa dagar hoppas jag på själavandring. Det vore mest rättvist. Att det finns en mening med allt. Att vi lär oss saker, och att vi måste igenom olika liv för att vi fortfarande har mer att lära. Att det vi vet om oss här och nu är en detalj i det stora hela som vi kommer förstå senare. Och att det är därför alla de som sagt att de ska vakta en när de är döda inte egentligen gör det. För de har insett att det inte behövs. För de vet vad som kommer sedan och att allt det vi oroar oss för i detta skede och plågas av inte är något att lägga krut på och pinas av. Att man inte ens behöver skyddas för det är inte viktigt i det stora hela.  Att allt blir bättre. Att det är ok att lämna oss utan tillsyn och skydd. Men att det inte går att förklara för oss ännu, det vi inte kan omfatta. Men vi kommer förstå sen. Då kommer vi le ömsint överseende med hur dramatiskt vi uppfattade allt, hur livsavgörande och oåterkalleligt.

Att det finns en kärleksfull harmoni. Det stora hela. Att vi bara inte förstår det där vi är nu. Vi är i själavandringsfasen. Det hoppas jag.