På glasväggens högsta kant ser jag en turkos soffa

bild-123Jag har ett hem igen. Det känns. Nu känner jag det.

Det här är ett bättre hem. I det här hemmet är jag fri. Jag känner det. Det känns. Jag är fri.

Jag går hem och öppnar min dörr och känner det. Jag står i mitt kök och känner det. Jag är i mitt badrum och känner det. Jag är fri. Jag är fri i mitt hem. Jag ligger i min säng och kan inte sova men jag är fri. Jag är fri även om tankarna ibland inte kan släppa ner mig i sömn, som om behovet av att försöka reda ut allt fast det inte går fortsätter fast jag vet att det inte går.

Jag är inte ensam om detta. Om övergreppet. Det har jag insett. Överläkaren hade rätt. Polisen hade rätt. Hur många hjärtlösa människor finns det?

Många.  Hur är man till exempel beskaffad om man lurar av en över 90 årig kvinna hennes hem, tar hennes tillgångar och sätter in henne på ett äldreboende emot hennes vilja,  som det har berättats om idag på nyheterna? Hur grym är man inte då? Ja, ungefär i min förövares kaliber, det kunde varit han! Egentligen var han på god väg, han hade siktet ställt och jag vet vart.

Jag får höra så mycket berättelser nu. Sådant som inte skapar rubriker. Fragment ur andra människors liv. Sådant som de måste bära, ta sig igenom, helst glömma för att skapa sig framtid på nytt när allt förlorats, förvrängts och man har tappat sig själv.  Sådant man inte hör talas om i vanliga fall. För det måste glömmas, lämnas bakom en. Ingen idé att tala om, försöka förklara. Alltså tystnad även efteråt. Så vi andra vet ingenting om den slags ondskan. Då kan den fortgå. ( det är därför jag ska skriva min bok)

Det handlar om ett våld som inte är blodigt, som sker i det tysta, långdraget, långdraget till allt är förlorat. Ett våld som så tålmodigt och metodiskt plöjer ner sina offer att offren själva inte ens förstår vad som sker förrän allt är försent. Men vi reser oss. Vi – vi reser oss. Det är vår triumf. De individer som kan skada andra så djupt reser sig aldrig. I dem finns ingen äkta glädje. Ingen äkta kärlek. Men de har makt i sin ondska. Det är naivt att låtsas som om inte den ondskan finns.

Jag ville inte vara så onyanserad när jag talade om människor förut – men nu vet jag. Det är ganska mycket man måste uppleva själv INNAN MAN FÖRSTÅR DET. En av de sakerna är människans ondska.

Jag vet dock inte hur det är med den mycket gamla damens förmåga att resa sig efter ett sådant avgrundsdjupt svek. Så obeskrivligt grymt. Jag hoppas hon kan det, fast det verkar omöjligt. Hon måste också ha varit förledd, hotat, utpressad, rädd och förvirrad.  Och alldeles ensam i det. Om jag hörde rätt fick förövaren två och ett halvt år. Det var ett värde på över 6 miljoner han tagit ifrån henne. Och med tanke på den grymhet han utsatt henne för, är jag förvånad. Ett kort straff. Galet.

Den man som drabbade mig var känd tidigare, har jag nu förstått. Han var ingen nybörjare. Men samhället har inte kunnat/ haft ambitionen att stoppa honom. Det skulle gå längre. Så är det ofta. Det får gå längre. ”Vi visste, men det fick gå längre, beklagar.”

Men jag har ett hem igen.  På en plats jag inte har valt. Men som jag tycker om. Jag tycker mycket om den till och med.  Träd susar och prasslar utanför mina fönster. Jag kan köpa nyslungad honung gjord just här. Jag kan snart samla ärtskidor från perenna vildväxande luktärter. Jag har en oändlighet att utforska. Jag är ganska lycklig igen.  Även fast jag är hjärntrött och enormt lättstressad på grund av inga marginaler. Väldigt tröttsamt. Hans fel. Jag vill vara pigg i tanken igen, snabb i tanken, lätt. Hans fel.

Men jag kan slappna av i mitt hem.

Och färgerna. Viktigt. Varje hem sedan jag skilde mig från min exman har haft vissa bestämda färger. Jag har känt så väl vad som har behövts. Det första hemmet var ljust blått som om de svävade i himlen. Det andra var grönt – för att nytt måste växa och gro efter att jag varit sjuk och hade kunnat vara död men INTE VAR DET! 🙂

Sedan kom ett hem med alla färger för att allt var hemskt och färgerna behövdes för mina ögon och min hjärna. Och därefter kom vitt bara. Bort med alla intryck.

Nu detta.

Och det har utan att jag märkt det blivit turkost från alla håll. Och orange. Inte självklara färger för mig, särskilt inte orange. Det finns en kyla över dessa färger. Inget smet. Inget särskilt inställsamt. Inga falska förhoppningar. En klarhet. En skarphet. En viss överraskning i färgernas krock. Det är bra att gå runt i och känna ” hemma”.  I färgernas aningens kyla. Pigg, skarp, klar. Men vänlig.

Soffan fick jag av en kvinna jag knappt har träffat men sympatiserat med från början. Tack Anna alltid! Den var vit. Nu är den knallturkos. Den kan bli vilken färg jag vill.

Jag har bytt ut vissa viktiga saker. Madrass. Kuddar. Bestick. Koppar. Bordsdukar. Nej, inte den duken som han suttit så mycket vid. Inte de besticken! Inte den koppen! Jag måste kanske byta ut en matta med. BORT! Jag har blivit bra på att fynda på loppis. En mycket vacker kaffeservis och nya bestick. Det är glädje på något sätt. Inga gafflar som varit i hans äckliga äckliga äckliga mun! Allt linne har jag tvättat trippla gånger i så hett som möjligt. Det är handling. Det är HANDLING. Det är inte likgiltighet eller självömkan.

Det finns mest goda människor. Det finns mest goda.

Jag har aldrig varit nära ondska förut. Nu vet jag mycket mer. Och det hemska som hänt, där jag tvingats ner till riktiga botten, inte bara någon avsats på vägen, utan verkligen riktiga botten – ger anledning att ompröva livet. Man får ett godtagbart skäl att rensa bort och börja om. Börja om med kraft. BORT MED DET! IN MED DET! JAG BEHÖVER INTE DET! DET behöver jag!

På det sättet kan det eländiga framstå som en gåva. Ibland. Inte för att man vill vara med om det. Men vad hade man varit annars? Vad hade jag varit utan alla mina eldprov? Förmodligen en ganska rädd person. Kanske inskränkt. Även fast jag säkert skulle kunna verka som om jag inte var det, så hade inte mitt hjärta fördjupats på samma sätt och inte min förståelse. Tanken. Vad hade jag till exempel kunnat tänka om ämnet Barmhärtighet? Inte så mycket för det hade inte intresserat mig på samma sätt. Detta leder till intresse för världslitteratur och religion och etik! Även fast min utmattade hjärna har ett tag kvar innan den spritter.

Allt man är med om är lärorikt. Livet är till för att studeras – också. Njutas och studeras. Olika tider avlöser varandra. Ibland krossas människor av för stora prövningar, för prövningar kan vara hur stora som helst. Vem vill ha prövningar? Jag har fått NOG!

Men vi har ett behov av att skapa mening i det som sker, så vi finner det om vi kan. För att motivera fortsättningen av livet, och för att kunna fördjupa vår värdighet. Det finns en absolut värdighet i att ha utsatts för en jävla massa lidande. Man blir gladare. Ibland. Stoltare om än i hemlighet. Vad jag mest fått ut av detta, eller kanske det viktigaste, är en större vördnad för mig själv. En större absolut respekt för den människa som råkar vara jag själv.

Så inser man vad saker, stora och små,  är värda. Som nyslungad honung.

Min skrivbordsbild på datorn har jag också bytt ut. Jag har inte ens någon jag älskar på fotot. Nej. Jag har satt dit mig själv. Leende. Med blicken upp, vacker. I mina långa örhängen som jag gjorde förra året då händerna måste jobba och ögonen måste få färg medan tankarna bearbetade allt, de stunder jag inte bara sov eller glodde på väggen, i stunderna av liv då  jag var fullkomligt besatt av att göra örhängen. På skrivbordsbilden bär jag gröna jättelånga som jag vävde in så mycket kraft i. Och bilden är tagen i det underbara ide där jag fick vistas med björnmannen under stjärnorna. Fullkomlig trygghet. Ingenting annat än nuet fanns. När jag ser min egen bild då jag öppnar datorn på morgonen blir jag glad. Och riktad. Och stolt över att jag vågar ha mig själv där för att jag behöver det och inte låtsas som om det inte är så och sätter dit en bild på någon eller något annat fast jag längtar efter mig själv.

Och ett eget hem. Turkost. Orange. Och en yster röd hund i soffan med sin röda hjärtkudde. Det är början. Mitt lugn och ro. Mitt eget. Snart har jag tagit mig igenom det första, på vägen tillbaka. För ett par veckor sedan kändes det som om jag kunde se att det fanns en GOD fortsättning och jag såg den tydligt,  men den var bakom en vägg av glas. En vägg som jag måste klättra upp för. Men på väggen rann det vatten hela tiden. Jag såg det, men jag kunde inte ta mig upp. Hur skulle jag få grepp om en glasvägg med rinnande vatten?

Jag kanske tog mig upp bara av det faktum att jag kunde SE en fortsättning, en möjlig, en glad, en fri, en skapande, en lycklig, en skrattande fortsättning. Kanske det – att SE den lycklig – var tillräckligt för att lyckas ta mig upp på glasväggens höga kant och där sitter jag nu, och balanserar. Tror jag.

Det är bra att se att jag har skapat ett nytt vardagsrum. Hej min turkosa soffa, Guds moder, vad uppstudsigt turkos du är!

 

 

 

Om Christina Herrström

Författare, dramatiker och Officiant Ebba & Didrik Glappet Tusen gånger starkare Tionde våningen Leontines längtan Den hungriga prinsessan Denzel Öderläggaren Mirrimo Sirrimo En underbar utsikt Mitt namn är Erling Midsommarkvartetten Marsvinsnätter Gäst i Djupa Salar Suxxess Skimrande vingar
Det här inlägget postades i Blogg. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.