Hej alla,
jag har på senare tid fått en del mail och annat från olika män som hänvisar till något jag har skrivit som jag inte har riktig koll på, men det handlar visst om sex.
Jag vet att en gammal artikel som jag har skrivit på uppdrag ( det är alltid på uppdrag sådant skrivs, i alla fall av mig ) av Magasin M eller Amelia, nu finns att läsa på webben. Den handlar visst om sex saker du aldrig vågat fråga om sex eller dylikt. Jag tror den skrevs för tio – femton år sedan och eftersom sex alltid lockar och redaktionen ansåg att den var bra har den återanvänts – och är den mest lästa artikeln på Magasin Ms websida.
Men det är någon annan text också, som jag inte vet om, som rör sig just nu och som får män att skriva saker till mig. Det handlar ganska mycket om att jag tydligen är bitter på män och har dåliga erfarenheter på det erotiska planet och att jag antingen ska dra åt helvete eller prova deras oslagbara förmåga. Jag får ibland veta en del detaljer också. Det får mig att skratta lite för mig själv.
För det första; tror de att de artiklar som förekommer i allehanda magasin är skrivna utifrån skribentens privatliv? Förstår de inte att artiklar skrivs på redaktioners uppdrag – visserligen i samspråk med den utvalda skribenten? Att jag har valts ut att skriva om erotik flera gånger är en rest från min första vuxenroman ” Leontines längtan ” som kom 2004 . Den har erotiska inslag och beskrevs på den tiden som ” tantsnusk” endast för att det var en kvinna på 44 år som hade skrivit några erotiska scener i sin berättelse. Efter dessa försök att beskriva en allmänt mänsklig erfarenhet på ett sinnligt, kvinnligt vis har jag många gånger anlitats i olika sammanhang för att skriva något som har erotiska toner.
En period av livet hade jag dessutom en nästan obändig lust att reta den stora massan vanliga medelålders svenska män, som tror sig vara jämställda på ett schysst vis, men som i så hög grad är kopior på tidigare mansgenerationer, om man skrapar på ytan. Dock mycket självgoda, i föreställningen om att de självklart är bäst. Det gäller kanske inte män som är i 45 årsåldern IDAG men det gällde i hög grad för dem som var på livets topp för 15 år sedan. Helt ärligt skrattade jag för mig själv när jag skrev sådant som jag visste provocerade män. Förresten tyckte jag det var roligt att reta medelålders kvinnor också i frågan.
För inte så länge sedan skrev jag på min blogg något om ( kanske tio år sedan dock ) medelålders mäns behov av unga kvinnor i sängen eller vad det var. Den retar många. Och är mycket läst. Och jag har skrivit att män i allmänhet är dåliga älskare. Det är väl knappast en nyhet? Det har de väl varit som ren tradition hur länge som helst? Kvinnokroppen är komplicerad, eller egentligen inte, men den som närmar sig den måste ha en del nyfikenhet med sig. Många män saknar den nyfikenheten och det gäller ju inte bara i sängen! Jag tycker nog att kvinnor är nyfikna på ett helt annat sätt än män och ända tills de dör. Självklart är det till viss del fördomsfullt att säga så men jag tror det stämmer ganska bra med verkligheten – trots allt! 🙂
Jag vet inte riktigt varför men för tillfället får jag några propåer i veckan angående mitt förmodade sexliv, från män. De tror alltså att jag är besviken på män. Men! Skulle jag – om jag var det- basunera ut det högt??? VA??? Om mitt eget privatliv??? VA???
Aldrig i livet! Skälet till att jag kan skriva om detta är att jag har turen att INTE vara besviken på mina män. Verkligen inte. Jag har mycket att glädjas åt. Det är konstigt tänkt, det där; att bara för att någon skriver om ett allmänt fenomen ( som ju verkligen inte är en nyhet ) så tror vissa att skribenten talar om sig själv!? Det är ett bekymmer.
Förresten, när jag skrev Glappet förekom det att särskilt manliga journalister helt häpet sa
”Men varför har du skrivit detta? Du är ju snygg!”
Som om hela diskussionen om kravet på kvinnor som snygga objekt för mäns ögon, inte skulle röra en kvinna som hade ” turen ” att falla inom ramen för vad som anses vara ” attraktivt” i ett patriarkalt samhälle drivet av cynisk kommersialism?
Samma sak hände med Ödeläggaren. Journalister som jag respekterar sa vid flera olika intervjutillfällen ”Men du är ju intelligent! Du är snygg! Du är framgångsrik! Du är älska! Om du åtminstone var dum, ful och ensam! Det är ju såna man tror råkar illa ut!”
Något är mycket ogenomtänkt här, hos många, visar det sig. Kommentaren ovan kom inte från en man, märk väl. Den var helt spontan. Reaktionen är förstås också en följd av de myter som fortsätter att skydda psykopater; det vill säga att de dras till de svagaste. Samma okunskap som idén om att ” snygga ” kvinnor inte skulle lida av ett samhälle som hjärtlöst kräver kvinnlig skönhet.
Jag kunde skriva Ödeläggaren för att jag är en stark kvinna. Jag kunde skriva Glappet för att jag är en stark kvinna. Jag kan skriva att män är dåliga älskare för att jag själv har goda erfarenheter. Jag kan skriva vad som helst, för att jag är författare – framförallt. Författar fattar före. Vi ser. Vi formulerar det vi ser , som andra av olika skäl inte har möjlighet att formulera – eller se. Det är en del av vårt uppdrag i livet. Ibland är det ytligt och kommersiellt förpackat, ibland inte.
Alltså, att vara en skrivande människa är att hela tiden bli hopblandad med andras idéer om vem som skriver och varför den skriver. Kan man inte förstå att skrivandet är reflektioner över den gemensamma verkligheten? Att den som skriver är som en målande konstnär, eller en dansare, eller en musiker. Vi fångar en del av verkligheten i våra nät av ord, vi lyckas ibland få fatt i något viktigt och vi försöker att beskriva det. Ord är vår konst. Jag känner mig ibland fjättrad vid andra människors snäva förståelse av vad orden är – sett från min sida, som avsändare.
Undrar om den målande konstnären, som kanske beskriver en situation av avstånd mellan man och kvinna, en intim situation som alla kan tolka på samma sätt som mina ord egentligen, om hon / han också får en massa brev från okända män som känner sig manade att antingen be en dra åt helvete med sin ” bitterhet ” eller erbjuda sina sexuella tjänster? Jag tror att när det gäller den målade eller dansande konsten , ser man att det är fragment, reflektioner, fångade i ett uttryck. Men som skrivande ska man alltid stå till svars för allt. Personligen.
Därför är dagböcker farliga. Man ska INTE läsa andras dagböcker! Allt som står nedskrivet har en så övertygande kraft. Det går inte att säga ”Men jag bara funderade över detta… ” när ens man läser något … katastrofalt… som man skrivit ner endast för att kunna betrakta, reflektera, pröva och förstå något. Man kan inte se magin, det flyktiga i det som står präntat i en dagbok; det blir sanningen.
En del utvikningar i min text, som vanligt men det här är min garderob! Jag korrigerar inte så mycket, här. Jag småpratar! Korrigerar och följer en linje får jag syssla med på jobbet. Det har jag faktiskt ingen lust med här. Så jag får väl skylla mig själv.
Suck, jag blir i alla fall TRÖTT när okända människor blandar ihop mig med något jag har skrivit. Ödeläggaren är naturligtvis en sak, men självklart är inte heller den en bild av mitt sanna liv, den sanna människan jag. Hur skulle man kunna få ner det i en bok? I en text måste man bestämma sig för en linje.
Det låter jag bli med, rätt mycket, i dessa bloggar. Men ni fattar, va?
Slutsats; ord är mycket komplicerat att hålla på med. Och allt finns dessutom kvar sedan efter en. Man skulle helt enkelt gjort något annat!
God fortsättning på det nya året!
