Ofta är det försent, eller väldigt långt gånget, när man upptäcker att någon i ens närhet är utsatt för misshandel, fysisk eller psykisk eller både och – fysisk misshandel är även psykisk misshandel och den fysiska misshandeln är ofta nästa steg vid psykisk misshandel.
Då, när det är försent, eller när alldeles för mycket har hänt, när den utsatta redan på många sätt redan har gått under, kanske är död, frågar sig omgivningen om de såg några tecken. Har den utsatta signalerat? Varför såg vi inget?
Själv utsattes jag för psykisk misshandel i kombination med bedrägeri – den skyldige har fått tre års fängelse vilket jag kan hänvisa till om någon ifrågasätter mig. Eftersom man som offer även efteråt kan bli ifrågasatt är det ganska skönt att ha samhällets bekräftelse på att brotten har begåtts, ett faktum som i sig hjälper mig att läka. Majoriteten får inte den upprättelsen.
Men frågan är; signalerade jag på vägen, att jag for illa, att jag slutligen for så illa att jag aktade mig för tunnelbanan och andra farliga platser i rädslan för den ångest som laddats i mig, den ångest som skulle kunna få mig att förlora kontrollen över det jag hade kvar; mitt levande liv, den ångest som han var skyldig till, som han fyllde mig med i akt och mening att skövla vad han kunde.
Mina nära har klandrat sig själva. ”Varför gick jag inte på dig mera? Varför frågade jag dig inte mer?”
Jag har sagt ” nej, det kunde du inte!” Jag vill verkligen lyfta av dem känslan av skuld. De hade ingen. Det är sant, ingen hade kunnat bända fram det som visade sig vara sanningen, eftersom jag förnekade den i min rädsla. Det är bland annat så en förövare kan härja, bakom offrets egen rädsla. Offrets panik blir ett redskap för förövaren. Förövaren har också stora möjligheter att utöva sin makt bakom det vi kallar den personliga integriteten.
Det var lätt för mig att vifta bort frågor, på ett självsäkert nonchalant sätt, om någon ändå undrade. ”Nej nej, allt är bra.” Vem envisas då? Nej, man lugnar sig, man tänker att hon vet själv, hon skulle inte kunnat se så lugn och självklar ut, hon skulle inte låtit så försäkrande på rösten om hon svävade i fara eller befarade att hon var illa ute. Hon är en vuxen kompetent människa.
Det är inte heller bara så att vi alla har respekt för varandras integritet, vi vill dessutom att det ska vara bra för våra vänner och våra nära, så när vi får ett lugnande besked slår vi oss till ro. Puh!
Den utsatta blir också lättad – att slippa fler frågor.
När man är utsatt är stunderna då man får umgås med sina kära fyrbåkar i mörkret. Det är de stunder som ger kraft att orka fortsätta bära den katastrof, det kaos som hotar ens jag. Man vill inte infektera de stunder som är ens enda fristad med oro. Det är så viktigt att få glömma sin ångest en stund med en kompis eller familjemedlem. All ens energi kan vara riktad till det mötet, klockan tre, den koppen te med min vän – då får jag andas en stund!
De stunderna gör att man överlever. Skulle man signalera att något var olyckligt och helt fel, att man är rädd och inte förstår vad som händer, inte förstår hur villkoren för ens tillvaro plötsligt är helt förändrade och man själv inte längre har makten över sitt liv, just i de enda stunder då man får lite frid? Nej. Det känns som förenat med livsfara. Man skulle gå sönder. Och om ens vänner blev oroade, skulle man sedan gå ensam hem och möta sin tillvaro med den oron? Nej, man måste komma hem lite starkare, för att orka lite till.
Jag trodde inte att jag hade sträckt ut min hand efter hjälp en enda gång.
Men när jag blickar tillbaka på de år som jag var utsatt, när jag nu läser mina dagböcker för att skriva min kommande bok, inser jag att jag visst försökte ropa på hjälp. Jag trodde inte det. Men det gjorde jag, flera gånger. Men hur, hur skulle någon märka? Det är omöjligt att någon skulle märka!
Jag inser att jag sipprade ut rop, små små rop på hjälp, lite här och lite där och inte under en kort tid, utan över en lång tid. Hur ska någon kunna upptäcka det? När jag höll på att gå sönder, implodera, så kom det något, någon liten information till en, och något annat till en annan. Men om någon av dem jag signalerat till hade återvänt till mig och frågat… vad var det där? Berätta för mig? Vad är det som pågår? … så hade jag inte svarat. Absolut inte! Jag hade fått panik. Min panik hade gjort mig arg, jag hade fräst ifrån, jag hade kanske attackerat som ett fångat skadat djur, eller försökt leverera något självklart, på ett kyligt och avståndstagande sätt. Jag skulle definitivt inte svarat. Jag skulle definitivt inte varit tillmötesgående och sagt tack att du undrar, jo jag tror att något håller på att gå helt åt helvete! Nej. Så fungerar det inte.
Det är bra att veta. Så fungerar det inte.
Men om de som anade något hade vänt sig till någon annan istället, någon vän eller släkting kring mig och frågat ” Har du märkt något på henne? Är det något som händer? Har du hört något?” så kunde de ha fått pusselbitar. Och med pusselbitarna kunde nästa steg tas att närma sig mig.
Så tror jag att det måste gå till. Så finns en chans att bryta utplånandet av en människa.
Man måste fråga de andra, de som är kring personen ifråga. Kanske de har fått en aning också, en skärva. Jag tror att den som är utsatt gör just så; sipprar ut lite här och lite där… och sedan sluter sig snabbt och hårt, vågar inte prova igen.
För att man är skräckslagen. Man har förlorat orienteringen. Man har panik. Om ingen nappar i det lilla ögonblick som man förmodligen överraskande för en själv vågat sätta hela tillvaron på risk, eller det man tror är hela tillvaron, om ingen nappar i den stunden då det lilla, lilla pipet kommer stänger man hårt igen och det kan ta lång tid, lång lång tid innan man sipprar ut ett litet larm igen. Kanske aldrig.
Så jag tror att vi, vi som är omgivningen – för det är vi när vi inte är offren – och det kan vända snabbt, för alla, i princip alla, kan bli offer för psykisk och fysisk misshandel – om vi misstänker att någonting inte står rätt till så ska vi höra med de andra som omger den vi tror är utsatt. Det är praktiserad kärlek, praktiserad omsorg.
En förövare är oftast svagare än sitt offers nätverk. Med det kommer ljus in.
Men vi ska inte tro att den utsatta / e ropar ” hurra, äntligen! ” om vi ”kommer för att hjälpa”. Vi ska inte tro att vi kan göra en hjältemodig insats på vita hästar. Den utsatta är skräckslagen, nednött och förvirrad. Den utsatta vågar ibland inte lämna den verklighet som hen har tvingats in i. Den utsatta kommer kanske kämpa med näbbar och klor att få vara kvar i sin snedvridna verklighet eftersom att se vad som faktiskt har hänt smärtar så djupt ner i ens rotsystem att man inte kan förstå hur man ska överleva i ett ”sedan”.
Jag klandrar inte min omgivning eftersom jag vet att jag signalerade ytterst lite och att jag var bra på att låtsas som om allt var under kontroll. Och jag förstår respekten för integriteten. Jag har själv väldigt stor respekt för andras integritet.
Men, eftersom vi alla undrar; hur ska man upptäcka övergrepp som sker i vår närhet, när människor faktiskt plötsligt går under mitt framför ögonen på oss, så ville jag dela med mig av det jag utifrån offrets perspektiv tror; man signalerar men bara mycket smått och sällan. Man sprider ut det lilla, de små skärvorna på olika människor i ens närhet för ingen kan få veta allt.
Man står inte själv ut med att veta allt.
Så om du oroar dig för någon i din närhet; ta i första hand kontakt med andra i den utsattas närhet och prata med dem, tro inte att den utsatta/ e möter er på vägen.
