Oromantiska aningar och vikten av att anmäla sexuella trakasserier.

Det finns skäl att begrunda dejtingvärlden och jag har vissa oromantiska aningar, men jag hoppas att det bara gäller medelålders ( vilket är ett flytande begrepp) eller smågamla människor.

Min oromantiska aning är att dejtingsajter inte frambringar det bästa hos människor. 

Rent allmänt, först och främst,  tror jag att de som engagerar sig i den världen blir för fixerade vid bristen.  Känslan av att det saknas något / någon i deras liv blir dagligen förstärkt. Det laddar känslan av ensamhet som jag befarar kan få alltför stora proportioner för vissa, överskugga livet i övrigt och kanske täppa till deras flexibilitet i själva verkligheten, inför reella möten. Jag tror också att villfarelsen att det kan dyka upp en annan, bättre, när som helst, att utbudet ter sig oändligt och ständigt varierande, skapar en rastlöshet som gör de realiserade mötena ytliga och icke – närvarande.  Det från början ärliga sökandet efter kärlek urartar till en människahängandevidenarmadbanditenloop.  Ovanpå det tror jag att människor – för vi är liksom lite gjorda så – riskerar att bli  sjukligt bekräftelseberoende. Vid tystnad måste något ske. Tomheten på mobilen skapar panik.  Jag måste ha ärenden vid min mobil, jag är med, jag finns, en stundom nästan förtvivlad känsla sprungen ur ensamheten, sprungen ur människans djupa behov av tillhörighet. Bättre ett meddelande från någon än ingen alls och mänskliga objekt av mindre intresse uppmuntras enbart för att tillfredsställa det alltmer accelererande behovet, vilket i sin tur kommer att göra de tillfälligtvis uppmuntrade ledsna, när det överväldigande suget strax är borta. Det är sorgligt.

Det finns naturligtvis fördelar med det. Folk MÖTS faktiskt, människor som aldrig annars hade hittat varandra. Och även om det inte alltid ger det önskade resultatet i form av gnistrande kärlek så sker i bästa fall samtal på vägen som ändå kan vidga världsbilden för alla inblandade. Och ibland slår det till och blir faktiskt kärlek.

Men det är inte så ofta.

Och jag har en mycket oromantisk aning om att det är ganska sunkigt bakom skärmarna. Någonting skumt sker med ganska många medelålders medelklassmän, anar jag. Som alla förstår har jag inget belägg för detta mer än de erfarenheter jag själv har samlat, och väninnor, väninnors väninnor och bekanta och sådant som skrivits till mig efter mina förra supertrista bloggar. Så jäkla tråkigt ämne, men det är något med detta som måste betraktas. Och det är bara ur kvinnors synvinkel som det skrivs.

Den oromantiska aningen: Det verkar som om många medelålders medelklassmän känner sig plötsligt allsmäktiga när de ger sig ut på dejtingsajter och ser den uppsjö av leende, tillmötesgående kvinnor som levereras dem. Och vi ( nu säger jag VI eftersom detta kommer ur diskussioner med ANDRA kvinnor )  får en väldigt fördomsfull och tråkig känsla av att en stor del av just dessa män en gång var pojkar och unga män som ingen kvinna precis föll för.

Det finns massor av vackra kvinnor som längtar efter kärlek, mängder av ensamstående, frånskilda människor. Och det stiger dessa medelålders män åt huvudet. De tror att det bara är att välja och vraka. Äntligen får de den kvinnliga uppmärksamhet de aldrig fått förut. I det finns inte bara glädje, utan också vrede. Ni såg aldrig åt mig förut, sådana som ni, ni skrattade åt mig och svassade iväg med de coola killarna och jag var bortvald, bortstött och det gjorde ONT. Nu jävlar! Nu är det min tur! Och snart skapas små dejtingmonster, de vecklar ut sig inifrån deras i decennier sammanhållna fasad och de verkar drivas av både självförhärligande och kvinnoförakt och blandningen gör sig inte särskilt bra på arenan, om vi ska vara ärliga luktar den illa.

Dessa män kan idag ha uppnått positioner och verkar tro att de kan köpa kvinnans sällskap, kropp, kärlek genom att bombardera henne med information om sina ägodelar, och vad ekonomin gör möjligt i form av smycken, resor, underhållning av allehanda slag. I evigheters evighet och varje meddelande kan kvinnan få veta vad mannen gör med sina pengar, på ett onormalt sätt. Den ekonomiska ojämlikheten i vårt samhälle existerar. Vi vet att kvinnor får ut mindre i lönekuvertet än män och förlorar inkomst och pension för att de är mödrar till även fädernas barn. Den aspekten existerar, vare sig vi vill det eller inte, och somliga män njuter av att jonglera med guldet framför henne som sitter med det kortaste strået. Ibland funkar det dessutom.

Ett annat konstigt beteende är att många män tror att de kan MÄSTRA kvinnan.  Vad hon säger och reagerar på, om hon inte reagerar enligt hans förväntan, verkar vara OERHÖRT PROVOCERANDE, lockar ingalunda till eftertanke och reflektion utan till lusten att läxa upp, oftast med inslag av att kvinnan ÄR olika jättetråkiga saker som pryd, sexfientlig, misstänksam, till och med sjukligt misstänksam förmodligen för att hon är TRASIG,  gammaldags, manshatare, förmodligen frigid, i behov av förlösning, ( kroppslig ) ,  ofrigjord, inskränkt, eller ibland motsatsen till allt detta men i nästan alla  lägen en förmodat dålig mor. Moderskapet plockas ofta in vid uppläxning, om än i en bisats.

Men det vanligaste är att dessa män som känner sig allsmäktiga i en värld av vackra, lockande kvinnor tror att allt handlar om sex och VI anar att de drivs av mer obskyra sexuella begär än vad man vill veta, eller något slags syndrom som gör att de i varje meddelande måste tala om sex oavsett respons.  Vi anar att skälet till det tvångsmässiga tjatandet om sex är en följd av impotensskräck. Varför annars måste de säga sådant som ” Sex är ett krav” redan i första meddelandet eller vid meddelande nummer tre börja tala om sex? Att tala om att kvinnor får orgasm bara av att de pratar med dem om sex …. är … lite…. ja, vad ska man säga… ähum.

Alltså. detta med sex är ju underförstått IFALL man faller för varandra. Det är nog inte så att de kvinnor som längtar efter en partner tänker att de ska leva i celibat. Men ivern att komma till sex är  så frustrerat stor att det måste sägas ( skrivas )  genast.  Det verkar dock vara något som händer bakom skärmen, för ytterst få män som man träffar på lokal eller fest eller andra sammanhang börjar genast tala om sex. Det är kopplat till den skeva känslan av allsmäktighet som tycks uppstå när en del medelålders medelklassmän plötsligt står i dejtinghavet bakom skärmen.  En hypotes som några av oss medelålders medelklasskvinnor har.

Och i denna underliga mellanvärld som internet utgör är det ju så enkelt att ta en nakenbild på valda delar och vips skicka iväg. Så är det också gjort – i hastigheten.

Trots att det är ytterst sällan en naken man ser särskilt lockande ut på bild. Vi har inte lärt oss att se nakna män på bild på ett sådant sätt att vi börjar dregla och det finns inte heller någon skola för hur man presenterar en naken man på ett sensuellt och eggande vis på bild. Och det märks.  Detta i kombination med att kvinnan som är mottagaren inte ens vill HA denne man gör det förstås ännu värre. Vi anar att det är en form av bestraffning. Det kan väl knappast vara motsatsen: ett försök att locka?  I så fall är ju självförhärligandet en fara för mannen själv, eftersom man idag kan anmäla sådana ovälkomna bilder. Det kallas för ” sexuella trakasserier”  och anmälan välkomnas av polisen. I själva verket SKA man anmäla.

Själv har jag nyligen blivit straffad med nakenbild åtföljd av nedskrivna sexfantasier, vilka jag inte har läst men de var tydligen både dåligt skrivna och erbarmliga innehållsmässigt sa min vän som läste. Dessa alster fick jag efter att jag under en längre tid försökt förklara för vederbörande- som jag kommit i kontakt med via dejtingsajt –  att jag endast ville ha att göra med vederbörande professionellt ( han erbjöd bra jobb ), och slutligen ville jag inte heller det. Att jag fick detta just i det skedet när jag sa nej till precis allt tyder på att det var en form av bestraffning, vilket får mig att undra om det är så att när män vill såra eller straffa en kvinna så tänker de att det ska ske genom sex?

Alltså, plötsligt visar det sig att en i övrigt välanpassad medelklassindivid som rör sig i diverse prominenta sammanhang och åtnjuter allmän respekt har ett sådant tänkande? ”Jag ska dänga till henne med min nakna kropp i helfigur!”

Det är nog väldigt främmande för de flesta kvinnor att tänka ” du din jävel, som inte vill ha mig, jag ska dänga till dig med ett foto på mig själv rakt upp och ned naken! HA HAAAA, där får du!”

Jag hoppas att detta inte är så utbrett i de yngre generationerna. Kanske den nuvarande gubbgenerationen är den sista i Sverige med dessa besynnerliga sunkigheter. För mig och mina väninnor är det ändå häpnadsväckande eftersom dessa män var unga killar på slutet av 70talet och sjöng ” Ååååå tjejer ååååå tjejer vi måste höja våra röster för att höras”.

Numera, efter metoo,  vet vi kvinnor att det inte är vi som ska skämmas om vi blir utsatta för sexuella trakasserier. Men jag anar att kvinnor som utsätts för sådana här saker på dejtingsajter ändå tiger. Varför? Jo, för att de tycker att de har sig själv att skylla. De har ju gett sig ut på dejtingsajter, där det finns MÄN och där själva närvaron på sajten säger: ”jag vill ha en man” fast man inte ropar det från ett träd som i Fellinis Amarcord ( som ville ha en kvinna ) .  Och när man då utsätts för integritetskränkande beteende tiger man, kanske man till och med skäms, i vilket fall som helst mår man inte bra av att få bilder som etsar sig fast mot ens vilja på näthinnan. Fel!

VI , jag och några andra helt vanliga medelålders medelklasskvinnor som varit ute på dejtingsajter, anar att det råder en utbredd, dold verksamhet på dejtingsajterna där män gång på gång utsätter kvinnor för sexuella trakasserier. VARJE gång det sker – på festivaler, i tunnelbanan, på jobbet, på lokal OCH på dejtingsajter – SKA det anmälas. Kvinnor måste sluta tiga om det. Det får inte normaliseras för det är en form av övergrepp.

Jag har en teori om varför de här männen beter sig så grinigt, och på olika sätt blir otrevliga om de inte får vad de föresatt sig, om det så bara är den rätta reaktionen på något de säger /skriver. Det har inte ALLS att göra med huruvida de är killarna som ingen ville ha som unga, eller om det är killarna som alla ville ha –  utan intressantare än så. Jag tror att dessa män som varit gifta länge har vant sig vid att få sin vilja igenom. Ingen vill erkänna det, varken kvinnor eller män, men ” för husfridens skull” är inte ett fenomen förpassat till historien. Kvinnor vill inte erkänna att de oftare än de önskar viker sig för mannens vilja i olika avseenden ( inte alls bara på det sexuella planet, utan på vilket område som helst privat ) eftersom vi alla vill framstå som starka och jämlika. Det har med vår värdighet att göra. Män kanske inte ens märker att kvinnorna viker sig för ” husfridens skull” och de skulle heller aldrig kännas vid något sådant. Ofta viker kvinnor sig för ”husfridens skull” för att det inte ska bli dålig stämning som går ut över barnen eller något trevligt som ska hända, eller för att slippa ännu mer stress i allt det praktiska och känslomässiga som hon i högre grad bär ansvaret för än han, eller för att han helt enkelt inte ska sura på henne eftersom det är fruktansvärt dränerande.

Det är inte ens konstigt. Man viker sig för pojkarnas vilja för husfridens skull redan på förskolan. Pojkar vänjs in i det utan att märka det, och de som är gubbar idag har vants in i det mycket mer än dagens pojkar. Och i sina äktenskap är de mycket mer vana vid att bestämma villkor och samtalsämnen och reaktioner och effekter än vad de vet. Många nyseparerade kvinnor talar just om friheten att slippa böja sig för hans humör eller kommentarer eller behov och villkor för de har gjort det om och om igen för familjefridens skull. Friheten från DET kan kännas svindlande och jag talar om HELT VANLIGA MEDELSVENSSONFÖRHÅLLANDEN, och helt vanliga kvinnor och inte om några misshandelsförhållanden.

Alltså, när dessa män kommer ut på dejtingsajter känner de sig äntligen allsmäktiga – av känslan av att det tycks finnas ett oändligt antal villiga kvinnor att välja och vraka bland just för dem och sedan beter de sig som de är vana, fast hårt kryddade av känslan av allsmäktighet och skyddade bakom skärmen. Så blir helt ” vanliga medelklass medelålders män” odrägliga på dejtingsajterna och beter sig på sätt som säkert alla i deras omgivning hade häpnat över ifall de visste.

Till slut, för jag hoppas att detta är sista gången jag skriver om det här TRÅKIGA men VIKTIGA, vill jag säga att jag aldrig gick ut på en dejtingsajt i syfte att  samla fakta från stackars ovetande män.  Som alla andra gick jag ut för att jag hoppades att det skulle finnas en bra man där ute som jag på så vis kunde hitta, och av inget annat skäl.  Jag vill också säga en gång TILL att jag har blandat ihop olika detaljer i mina bloggar, från olika berättelser, för att inte hänga ut någon.

Och allra sist: DET FINNS BRA MEDELÅLDERS MEDELKLASSMÄN och de är förhoppningsvis MÅNGA MÅNGA FLER.  De kan till och med finnas EN HEL DEL av dem på dejtingsajterna.  Men för egen del är mitt besök i den världen ÖVER för alltid.