Sedan jag slapp ur monstrets järngrepp gör det inte lika ont att vakna.
Skillnaden går inte att med ord beskriva. Skillnaden smyger sig långsamt på. En dag inser man att man vaknar och är omgiven av ett nu. Inte av ångest. Inte av oro. Inte av utsatthet.
Av ett nu som är ens eget. Ibland har jag lyckan att få vara på en plats där jag kan vakna i suset från prasslande träd, eller i havets sångers smekningar. Till fågelkvitter. Det är svårt att gå upp då. Jag känner hur lent allt är. Livet. Kroppen. Andningen. Tankarna. Ansiktet. Hjärtat. Händerna. Luften som jag andas, ljuden. Och inser att det var mycket längre sedan än jag förstod, medan järngreppet drogs åt kring mig, mycket mycket längre sedan jag vaknade fri, än jag insåg. Att vakna FRI gör att jag måste ligga för länge i sängen och njuta av det: friheten.
Det är så det går till. Man märker inte hur tiden går medan gift droppas ner i ens rötter. Hur fundamental frihet tas ifrån en. Det hände mig. Det ofattbara.
Det finns en slags människa som man inte tror finns. En ofattbar sort. Det finns ett slags beteende som man inte tror finns, för man tror alldeles säkert att man ska se igenom det. Efteråt ser det så simpelt ut. När man har facit kan man häpna över hur svårt det var att se vad som pågick medan det hände.
Den slags människa som man inte tror finns utnyttjar just detta faktum. De människorna utnyttjar det otänkbara. Jag var tillitsfull och trodde inte att det som för mig var fullkomligt otänkbart fanns. Men just det otänkbara flinade mig oavbrutet i ansiktet och lindade sig listigt kring mina revben, drack mitt blod och tog min luft ifrån mig.
Därför är jag ett offer idag. Jag är ett offer och jag har inga problem med att säga det. Man måste kunna säga att man är ett offer om man är det. Jag har inte utsatt mig med flit och nöje för det som skett. Jag är offrad. Att vara ett offer är inte att vara passiv mottagare. Det är inte att vara dum. Men i vår värld där alla ska vara ” starka” och oberoende av alla, har ”offer” blivit något skamligt. Jag tänker inte skämmas över det. Tvärtom. Jag tänker tala om det. Analysera det. Beskriva det. En dag kommer det en bok om vad jag utstått. Och jag kommer skriva den för att andra ska fatta mod. Och för att jag själv ska försöka förstå det stora utrymmet i livet som är ” det otänkbara” som vissa otänkbara människor utnyttjar. Jag har lärt mig mycket om livet.
Jag hade tänkt att skriva något annat idag. Som den dagen då jag hysteriskt förtvivlad trodde jag skulle tvingas amputera en del av mig och i min förtvivlan plötsligt hittade på något så roligt att jag gick dubbelvikt och skrattade för mig själv istället för att gråta och plötsligt fann mig själv vara i full färd med att göra små installationer, sprickfärdig av livslust – trots allt! Tack Goda Liv för lekfullhetens skaparkraft!
Det är kreativitet och kärlek som räddar mig också nu. En del av själens läkning som jag förut har nämnt är tankarna på hem. Linne, glas, beständiga saker, perenner. Jag har hittat en plats för mina hallonbuskar. Och köpt rosor. De står i sina krukor och väntar på att jag ska finna deras jordplätt att rota sig i.
Tanken på en alldeles egen plats igen, ett alldeles eget hem där jag själv bestämmer, är liksom uppträtt genom mitt ansikte. Som på denna bild. Fast hemmet på bilden är kanske ruiner? Eller ett överdådigt palats? Ansiktet lite på sned. Ja men så känns det. Pelarna rakt genom tanken. Hemmet, saknaden av hemmet står i vägen för minspelet, ständigt närvarande bakom ytan. Kvinnan ler ändå och ser ganska behaglig ut. Trots att hon har ett helt hus uppträtt genom fejset. Det verkar ju lite olyckligt. Som ett missöde om inte annat. Eller som kvinnlig fostran.
”Ja, tänk att man i alla lägen måste vara quiche”, som en kompis beklagande yttrade.
”Quiche”, sa jag. ”Fransk ost -och skinkpaj?”
Hon blängde på mig.
”Vadå ostpaj? Till och med på landet måste man vara quiche”, upprepade hon. ”Aldrig får man slappna av och vara sig själv! Himla besserwisser.”
