Christina Herrströms blogg

Nu har jag flyttat. De som följt mig vet att jag har tvingats sälja min bostad för att jag har utsatts för ett grovt och hjärtlöst brott. Och att jag inte har några pengar kvar efter försäljningen. Och att jag varit under isen så länge för det som hänt mig att jag inte har kunnat producera nytt. Och att jag dessförinnan stod under sådan mental press plus att jag hela tiden urlakades av ödeläggaren att jag inte heller då kunde producera så mycket. Detta som en bakgrund till nuet. Och därför är denna flytt intressant. Trots att denna flytt är följden av något jag var så rädd för, det som jag uppfattade som en katastrof så mår jag BRA. Underligt nog, och det underbara skälet till det tänker jag inte forska i, men åh, vad glad jag är att jag är just här. Och att jag är välsignad med glädje. Förmodligen har jag en brist på verklighetsförankring. Men detta känns ljuvligt.  Mitt hem! Jag har ett hem! Jag blev inte hemlös. Jag har klarat det så här långt. Jag kan inte låta mig dväljas i oro för hur jag ska klara hyran för min bostad och jag kan inte heller slösa min tid i förtvivlan över hur det kunde gå så här. Jag känner visserligen sting ibland, av att fan att jag inte har minsta marginal så jag måste vända på varje slant, så hade det sannerligen inte varit ifall jag inte hade råkat ut för… bla bla bla… Men vart leder sådana tankar? Meningslöst. Nu sitter jag i solen vid mitt lilla bord och de flesta lådor är uppackade. Jag har inte skrivit ett ord på flera veckor för det har bara handlat om flytten. Men nu sitter jag här och jag har en balkong. Tänk! Jag har en balkong! Den var det första jag gjorde i ordning. Jag älskar min balkong. Min utsikt är biltak som solen blänker i och ett skabbigt hus tvärsöver gatan men min balkong är underbar! Jag ser himlen, jag ser träd, jag hör fåglar. Här är lugnt. Och ingen som inte ska hitta hit, hittar hit. Det är väldigt bra. I detta hem finns inga SPÅR av förövaren. Vägarna här är fria från hans steg. Under den här himlen är jag fri. Min tanke är fri. Mina tankar är fria. Mitt hjärta slår lugnt. Det är bra. Det är så fantastiskt fantastiskt bra.  Jag känner nästan mer överlevnadseufori än den soliga dagen då jag lämnade SÖS efter sista strålningen. Då var ändå så mycket osäkert. Nu vet jag. Hur bra jag är på att leva. Jag litar på mig själv. Hur mycket KÄRLEK det finns omkring mig. Jag skulle kunna skriva mycket idag, men då blir det för långt. Snart kommer en rörmokare för det är totalt stopp i köket och jag kan inte diska. Det är besvärligt. Äckligt också faktiskt. Det är lövsprickningens tid. Första dagen jag åkte härifrån för att slutligen överlämna mitt gamla hem till nya ägarna åkte jag genom lövsprickningen. Jag kände sådan tacksamhet. Tänk om det varit ruskigt väder och höst. Nu ler människorna. Jag visade runt de nya ägarna och önskade dem lycka till. Och gick ut på Medborgarplatsen där blomgubbarna står. Varje gång jag handalt där sedan femton år tillbaka har jag fått extra blommor. Av något skäl är de förtjusta i mig.  Gregor som  nu överlämnat till sin son gav mig faktiskt väldigt mycket livskraft när jag var sjuk. Jag fick massor av blommor. Han kallade mig sin lilla prinsessa.  När jag fick mitt hår tillbaka överöste han mig med vackra komplimanger! Nu gick jag dit för att köpa blommor till min balkong! Var har du varit, sa de. Vi har saknat dig! Men vi såg dig gå över torget förut. Vi ser dig alltid! Jag ska flytta, jag går nu, sa jag, precis nu. Nej, varför ska du göra det? sa de. Du måste komma tillbaka! Du är ju vår prinsessa. Så fick jag en kruka med rosa rosor. Och kärlek och puffar och leenden och ett slags allvar i det med. ” Bara man har hälsan så! ” sa en allvarlig ung man. ” Tack tack kära ni. Ni har betytt så mycket för mig, Ni har gjort mig glad så många gånger!” ”Kom snart tillbaka, vår prinsessa!” Jag är förskonad. Jag är verkligen förskonad. Men det hemska tog bort mig även från blomstergubbarna. Jag slutade gå dit. Jag låtsades som om jag inte såg dem fat jag gick förbi dem varje dag. Jag slutade köpa blommor.  Det vackra, det goda fick inte plats i det slutna, rädda som förövaren gjort med mitt liv. Det är något att komma ihåg., när vi möter människor som vi kanske betraktar som slutna. De kan bära på något som tar all energi ifrån dem. De kanske behöver få en strimma ljus utifrån. Man kan alltid ge det. Jag hade lite tårar i ögonen när jag gick. Men det kändes skönt att lämna. Friheten! Själens återvunna frihet, min tankevärlds, mina drömmars frihet. Förvissningen av att kunna bygga igen. Ro. Snart! Ro kärlek lugn.

Ok, nu står jag här i kaoset.
Jag packar ihop mitt hem. Jag har inga pengar att betala för tjänster som packning och städ och sådant som hade underlättat för mig och sparat mina krafter. Jag kan dock smickra mitt ego med att konstatera att jag inte är en hycklare. Fortsätt läsa →

Trots att jag själv tror att jag kan sprida ett och annat visdomsord så är jag ganska skeptisk till visdomsord i sig. Fortsätt läsa →

I mitt hoppackande av mitt hem finner jag böcker  jag glömt. Jag fann Så talade Zarathustra och tänkte att det borde vara dags att läsa den  35 år efter att jag köpt den och fanns strax ett kapitel som drabbade mig.  ”Om de tre förvandlingarna”

Bildning, tänkte jag sedan. Vilken skatt att studsa emot, ifall man har den. Fortsätt läsa →

Sömnens befrielse. Lite till.  Lite till. Inte alla dagar orkar jag. Det närmar sig. Katastrofens konkreta resultat närmar sig. För varje dag. Jag vill sova i min säng. Jag vill ligga här bland mina kuddar, under mitt täcke, i mitt hem. Jag vill fly in i sömnen. Lite till. Inte tänka för mycket. Inte tänka att för varje dag närmar sig katastrofen. Jag kan inte ligga här när de nya ägarna ska flytta in.  Jag kan inte hävda att det är mitt hem, att det är här jag ska leva. Var ska jag ta vägen? Magasinering. Fortsätt läsa →

Någon gång under senvåren alternativt tidig höst 2016 kommer min nya roman.

Den heter VAR ÄR DENZEL? och ges ut på ATLAS FÖRLAG.  Jag är väldigt glad för det och glad är jag över ett nytt samarbete. Tyvärr är det mer än ett år kvar, men det är ju alltid en viss planering som krävs hos bokförlagen.

Medan den nu står på slutmognad skriver jag min därpå kommande bok, som ska skildra den verklighet jag levt i  under några år. Och som utmynnade i att jag idag börjat packa ihop mitt hem för okänd vidarebefordran.

Det kan gå till just så här att bli hemlös. Fortsätt läsa →

Så här ser det ut på mitt skrivbord idag. Anteckningsböckerna som alltid dräller överallt omkring mig men nu i sällskap med femtio tulpanlökar!

Det är min son som köpt dem till mig i Amsterdam. Jag ska plantera dem i mammas trädgård för att tacka och förljuvliga den underbara platsen som är så viktig för oss. Jag längtar till att sätta händerna i jorden. Genom förra årets krypande panik och depression räddade bland annat jorden i den trädgården mig med sina lockrop. Fortsätt läsa →

Jag skriver inte om detta för att fiska medlidande, jag skriver mer för att ta ett steg bort ifrån det som hänt och placera den makt som jag förlorade i ord som åter är mina. Men jag blir stärkt av den snällhet jag möter. Mycket. Väldigt mycket.  Tack. Innerligt.

Den soliga dagen som var häromdagen hade jag sådan tur för jag fick stans sista magasin av den storlek jag behöver för att magasinera mitt hem. Fortsätt läsa →

Plötsligt har man talat ut, så att säga.

Men nu ska jag hålla tyst eftersom allt pågår. När det är över kan jag tala fritt.

Helt över.

Det viktigaste i all läkning är de goda människor man har omkring sig.  Fantasin också. Jag inser hur mycket mina vänner betyder för mig och har betytt i detta och kommer att fortsätta betyda i detta. Det som är bra med detta elände är att jag har slutat låtsas vara så tjusig. Jag är som jag är. En stark kvinna men också en jäkligt ömtålig flicka. Det är mycket lättare att vara människa om man bara är som man är. Vad kan man göra? De får väl ta det, de andra. Jag gillar ju dem som de är. Fortsätt läsa →

Hej på er alla!

Det var nu jättelänge sedan jag skrev ser jag. Det är något med tiden, den försvinner. Men det handlar också om humör.

Det är så mycket konstigt som händer i mitt liv och allt är en vidrig följd av tidigare sorger. Men ingen av sakerna hör ihop, annat än att det ena efter det andra tär sönder en människa och gör en mer utsatt och sårbar.

Fast hela tiden studsar jag upp, som en docka, boing, en sådan där som finns på vissa gator med låg hastighetsbegränsning. Sådan är jag. Och man blir tålig av att ha vistats i dödens väntrum, i den maktlöshet som insikten om ens egen död ger. Då förstår man vad liv är och man faktiskt lever. Allt är bättre än det. Det gör en väldigt tålig. Fortsätt läsa →