Christina Herrströms blogg

I dessa dagar har jag skrivit över min första scenpjäs, Mirrimo sirrimo, som jag vann en tävling för hundrasjuttioåtta år sedan på Dramaten med. Den sattes upp på Lejonkulan av Göran Graffman och senare på Folkteatern i Göteborg av Peter Schildt. Då hade Peter och jag just fått vårt andra barn och bodde i andra hand i en lägenhet i Haga som teatern ordnat, under repetitionstiden, med en vidrig groda som skulle ha levande äckliga maskar att äta. Fortsätt läsa →

Åh!

Min kära väninna! Min syster!

En av dagarna hemma i Stockholm träffades vi. Hon är min syster och vän och författarsyster. Inte min riktiga syster. Hon har en hel drös riktiga systrar och jag har ingen. Men hon adopterade mig som sin syster för några år sedan och jag henne. Så är det med det. Sedan har jag andra systrar också, en honungssyster och en fiancéee.

Så många gånger jag har gått genom Stockholm kring midnatt och klättrat uppför hennes trappor och hittat henne gyllenlockig i vindsvåningen där hon bor.  Precis under stjärnorna och över de kulörta lyktorna. Fortsätt läsa →

Det har varit full rulle ett tag så jag har inte hunnit skriva någon blogg.

Det började med fest på Piratförlaget! Alltid kul! Och alltid generöst!

Vi kom för sent, vi missade precis Tommy Körberg som hade fått allas hårsäckar att stelna genom att sjunga en av sina klassiker. Den första vi mötte förutom det strålande värdparet Ann-Marie Skarp och Jan Guillou var Emma Hamberg. Fortsätt läsa →

Jag var inbjuden att pitcha mitt långfilmsmanus i Haugesund i Norge.

Det var en ny erfarenhet för mig. Fortsätt läsa →

Det finns en plats, som ingen vet, som ingen ser. Alla går förbi den.

Den är min. Ingen hittar mig där. Fortsätt läsa →

En liten sång till ett litet mycket älskat barn.

Barnen! Var rädd om alla barnen! Älska dem, följ dem, låt dem visa sin värld och visa er lilla värld för dem. Se det fantastiska äventyret när en liten människa växer. Se den fantastiska kraften vi människor är skapta med; glädjen, kärleken, den goda förväntan.

Hej lilla bil, hej då lilla bil! Hej lilla blomma! Hej då lilla blomma! Hej snigel! Hej då snigel! Titta mamma, ett flygplan! Hej! Hej katt! Hej världen! Det lilla barnets självklara vänlighet och glädje när det möter världen! Det är så vackert. Det är så vi är skapta. Födda med slumrande skatter. Med skatter!

Fyll barnen med kärlek och kraft! Se dem, prata inte i mobiltelefon! De söker kontakt! Se dem, spela inte spel  – det räcker inte att vara fysiskt närvarande! Finns för dem! Lär känna dem. Det är det roligaste som finns att göra. Missa inte det, det kommer inte tillbaka! Folk renoverar sina kök istället för att läsa sagor för barnen.  Tala om att lägga energin fel. Ingen trendig mindfulness i sånt precis!

Den här bilden är tagen av Johannes Stjärne när vi var i Seoul med våra respektive filmer.  Han med Sound of noise och jag med Tusen gånger starkare. Vi var där som en del av svenska statsbesöket i Sydkorea. Det var då jag sa du tre gånger i rad till Silvia och sedan nä visst man får inte säga du till dig. Men det viktiga som hände då för mig var ett samtal allra första kvällen med Johannes. Fortsätt läsa →

Mina vänner, jag har fått en hel del reaktioner på förra bloggen. Det är roligt! En del blir riktigt uppretade och andra säger att det är bra att jag säger sådant som ingen annan säger i frågan.

Liksom de flesta har jag har då och då funderat över vad jag anser om detta med att ha ett kungahus. Ibland har jag tyckt att det varit ganska bra, trots allt, att ha någon neutral figur som representant för landet istället för någon  jeppe vars värderingar man VET att man inte delar. Fortsätt läsa →

Brukar ni har fjärilar virvlande kring er? Det är lätt att lägga in poesi i det, någon alldeles särskild slags betydelse, göra sig själv märkvärdig för att man upplever att fjärilarna tycker om en! Det gör jag!  Höjer upp det till något förtrollande och alldeles särskilt betydelsefullt. Och jag älskar att känna så! Att det finns en magisk förbindelse mellan mig och fjärilarna – som inte jag alls har valt, utan fjärilarna. Fortsätt läsa →

Så underbart det är ändå, livet!

Mitt i allt som är så totalt omtumlande där jag tvingas uthärda och hantera sådant jag aldrig i mitt liv kunde föreställa mig skulle drabba  mig, mitt i all denna oro så finns ändå mycket som sjuder, växer och reser sig mot ljuset! Det är inte min förtjänst, det är livets! Fortsätt läsa →