Jag vet inte hur det är med er, men med mig är det så att jag ibland är socialt ambivalent. Det är något som har förvärrats efter galningens framfart i mitt liv. Men den tiden är förbi! Nu är jag på väg tillbaka och jag blir så himla glad när jag blir bjuden på party och försöker verkligen gå!
Trots förtjusningen över en väntande fest kan det mycket väl hända att jag försöker dra mig ur när det väl börjar närma sig. En paradox jag inte förstår men den är reell och besvärlig ibland, eftersom jag vet att man mår bra av att gå. Hur som helst, jag var bjuden på fest på lördagen och temat var 80tal. Pudelpermanent var extra välkommet stod det i inbjudan som jag läste väldigt noga. Jag ordnade således pudelfrisyr och tights med ett rosa och ett blått ben. En stund övervägde jag om jag skulle klä ut mig till Gympingtjej eftersom jag faktiskt var med i Gymping när det begav sig, men strutta runt i trikåer? Nä. Jag iklädde mig paljettkjol och persikofärgad blus plus pudellockarna ni kan beundra ovan och blev ganska munter trots att jag ända sedan jag vaknade hade tänkt dra mig ur fast jag egentligen verkligen ville gå.( konstig grej!) Pudellockarna svingade mig smidigt över min dumma hämning och jag traskade iväg över den vidsträckta isen ute i förorten på mina kraftfulla broddar.
I stan är det inte så isigt och det är varmare än ute i tottahejti, vilket jag vet eftersom jag alltid bott i city. Nu, med min förortsutrustning hörs det när jag kommer. Lång väg. Jag är en kvinna i rustning. Här ska det inte ramlas mera! Ovanpå broddarna en tung bisampäls och blonda pudellockar, en syn för gudar, fjärran från mitt tidigare eleganta citytrippande.
Gatunumret och portkoden kunde jag! Men hur var det nu? Skulle festen börja på första våningen och sedan flytta till femte för dans eller var det tvärtom? Och min väninnas granne som var en av värdinnorna och antingen bodde på första eller femte våningen, vad heter hon i efternamn? Vad heter hon överhuvudtaget? Och visst var det gårdshuset?
Med bestämt klingande broddar sneddade jag över innergården. Jag har ju varit en gång här förut, tänkte jag, det var i våras och jag kommer ihåg att min väninna bor i gårdshuset. Längst ner, på nedre botten i gårdshuset möttes jag av en hel rad fönster med väldigt vackra tända ljus i sina karmar. Men det var tomt där inne. Är detta att betrakta som första våningen, undrade jag. Och har ingen alltså kommit än? Jag som resande från tottahejti var nästan en halvtimme sen. Nej, bestämde jag mig, detta är att betrakta som nedre botten, så jag trampade uppför stentrapporna till gårdshusets våning nummer ett.
Där blev jag stående. Inget av namnen på dörrarna var mig bekant. Kan väninnans granne kanske heta så – eller heter hon månne så? Jag visste inte. Men det luktade helt klart fest i trapphuset. Vitlök och alkohol. Någon slags umgängesvärme strålade ut i stentrappans kyla. Jag lutade örat mot en av dörrarna. Det var sorl där inne. Jag ringde på och strax flög dörren upp och en livad man i trettiofemårsåldern välkomnade mig. ”HEJ”, sa han. ”HEJ”, sa jag beredd att gå in, för visst kan en gäst ha öppnat dörren lika gärna som värdinnorna. ”Tycker du om mina pudellockar?” sa jag och han svarade ”JA, de är jättefina, men jag tror du ska ringa på DÄR!” Han pekade med emfas på dörren mitt emot.
Vi skrattade åt fadäsen, en sådan liten charmig incident som kan inträffa. Och definitivt var det ett brus av röster och musik bakom den andra dörren. Åh vad skönt, nu är jag äntligen framme och vad bra att jag har tagit mig hit, hann jag tänka belåtet medan jag puffade till mina lockar. Dörren öppnades och en kvinna som liknade mig själv fast yngre och inte lika smaklöst klädd men med likadant blont hårsvall slog förväntansfullt upp dörren och utbrast med ett stort leende ” HEEEEEEJ!” och jag svarade ” HEEEEEEJ!” och antog att denna glada dam var min väninnas granne. Återigen var jag beredd att ta steget in i hallen då hennes stora varma leende stelnade, men utan att egentligen avta i styrka och hon sa ” Jag känner inte igen dig….” och jag svarade ” Jag känner inte igen dig heller!” eftersom jag hade föreställt mig en annan kvinna som min väninnas granne, en kvinna jag har träffat hos denna väninna i våras och som inte alls såg ut som denna kvinna. Men festen var ju uppenbarligen här. ”Men vart ska du?” frågade hon efter att ett ögonblick ändå ha sett ut som om hon tänkte släppa in mig. ”På fest! Till Helene! Och dig tror jag!” Och hon svarade ”Men hon bor inte här.” Jag häpnade. ”Va? Bor hon inte här?” och tänkte att det var bra underligt att portkoden hade fungerat. ”Jo, hon bor i huset men jag vet inte vilken våning, kanske femte?” sa den blonda damen. ” Aha? Då går jag dit! Tack i alla fall och ha det så trevligt. Om jag inte hittar kommer jag tillbaka!” Hon svarade lika glatt ” ja, gör det!” och vinkade och så traskade jag upp i alltför många lager kläder och tunga stövlar med klingande broddar och vippande pudellockar till våning fem. Svettig!
Där uppe var det väldigt tyst. Ett stilla sus av vinden bara.
Jag tog mig ner våning för våning och tvivlade, lyssnade och luktade utanför varje dörr tills jag var tillbaka på våning ett som jag redan avhandlat. Alltså, insåg jag, är festen i själva verket på nedre botten och det kanske kallas för våning ett i det här husets kultur. Jag hade ju sett tre fönster mot gården smakfullt dekorerade med tända ljus, om än tomma golv. Där är det!
Jag tryckte örat emot ytterdörren och lyssnade. Lustigt nog har folk inte titthål i den fastigheten. I annat fall kunde man tänka sig att personerna bakom dörren kikat lite innan de öppnade. Det var tyst bakom dörren. Men kanske alla gäster drabbats av social ambivalens? Jag ringde på. Och väntade. Jag gav nästan upp men efter för lång stund öppnades dörren, först tvekande och sedan med lite större fart. Där stod en man i yngre medelåldern, lite hukad och med ett ganska dystert ansikte som sprack upp i ett ”Hej!” och ett plötsligt ljus stod kring honom i hans dunkla hall. ”Hej!” sa jag, lite kortare den här gången, vis av tidigare försök med många e:n, och förklarade min uppenbarelse på en gång ” Jag letar efter en fest!” Mannen sjönk ihop, leendet föll samman och hukningen han redan hade i sin hållning liksom djupnade, han så att säga föll tillbaka, drogs in i sin mörka hall igen och sa moloket ” Det är inte här.”
Dörren var stängd.
Aha, nu blev jag som träffad av blixten av min egen slutledningsförmåga. Det är förstås i gathuset! Clever!
Mycket riktigt. På våning ett kunde jag läsa min väninnas namn på en av ytterdörrarna och hennes väninna, som jag lättad verkligen kände igen som hennes väninna, tog emot mig med öppna armar. Jag stjälpte ur mig hela historien om mina vedermödor att hitta rätt och kände mig nu kolossalt välkommen. De andra gästerna satt i köket och jag kände ingen av dem och ingen hade pudellockar eller pastellfärgade tights utan såg ut som vanliga människor, alla sobert klädda i svart och en och annan spets som räckte för att symbolisera 80talet. Jag hade helt enkelt gått till överdrift. Det störde mig dock inte, det var bara ett konstaterande. De okända medgästerna var inne i sina samtal redan och jag letade efter något att dricka. Jag hade alldeles säkert läst att visserligen skulle man ta med sig det man ville dricka till maten, men festen skulle inledas med ett glas bubbel. Det var jag lika säker på som att det hela ägde rum i gårdshuset.
Det fanns inget bubbel inom synhåll. Jag var hemskt törstig. Det var svettigt med bisampälsen och flera kilo tunga stövlar med riddarbroddar upp och ner för trappor och jag var i starkt behov av vätska. Jag hade sagt till min värdinna att jag inte tänkte ta med vin eller liknande eftersom jag blir väldigt snurrig, men vatten har ni väl? Hon intygade att så var fallet. Vatten hade det. Och där, bland en massa flaskor som inte intresserade mig på grund av sitt alkoholhaltiga innehåll, stod en fin flaska med vatten. Det såg extra klart ut! Jag tog ett av de groggglas som stod framme och fyllde det med vattnet och hällde i mig några stora klunkar. Det smakade annorlunda. Jag tänkte att jag aldrig smakat ett sådant vatten förut. Jag tänkte ” tänk att vatten kan smaka så här?”
Vad dessa felaktiga slutsatser beror på vet inte jag. Kanske ett litet hjärnfel. Eller att jag accepterar allt möjligt och tar för givet att jag helt enkelt har missuppfattat något. Jag hade ju inte ens kunnat komma till rätt dörr, något som många gör med smidig självklarhet, så att vattnet smakade annorlunda, ja, faktiskt ganska egendomligt, kanske inte var så konstigt för just mig. Jag hade ju uppenbarligen en helt egen liten värld. Det är någon liten skevhet i min perception helt enkelt. Jag tog ett par klunkar till. Så vred jag fundersamt på flaskan. Jag var alltså något på spåren trots allt, misstrodde min egen acceptans en gnutta. Etiketten var inte att leka med. Det var inget extra klart vatten! Det var extra stark vodka!
Och jag kan säga att partyt blev ett av de mest superkuliga. Och en sak är säker; En pudelfrissa är utmärkt medicin mot social ambivalens!
