Kära vänner!
Det var länge sedan jag skrev något på bloggen och från början var det för att jag så länge som möjligt ville glädja mig åt den fina recensionen i Svd. Vid denna tid av mitt liv har recensioner större genomslagskraft än tidigare, eftersom jag kravlar omkring i ett sargat landskap efter ödeläggaren, och försöker ta mig tillbaka in i vad jag betraktar som mitt liv. Om romanen har något att säga någon annan kan jag ju känna att jag har återvänt till mitt författarjag och jag har varit fruktansvärt rädd att ha mist mitt författarskap i effekterna av det tiofaldiga brottet. Om så hade varit skulle jag varit förlorad och vilse, då hade han slutgiltigt besegrat mig. Han är ingen demon, utan en ynklig, patetisk och grym liten man som parasiterar på andra – och det hade lämnat efter sig en destruktiv och snedvriden slutsats om livet ifall verkningarna av en sådan tarvlig människas dåd skulle knäcka mig.
I detta sköra skede fick, förstår ni nog, den insiktsfulla recensionen en väldigt stor betydelse för mig. Och jag vill innerligt tacka varenda en av er kära läsare för att ni så generöst och vänligt uppmuntrar mig! Det är som att få blodet tillbaka, andningen, luften, musklerna, synen. Snart kan jag börja röra på mig igen! Det ser man på ovanstående bild tagen häromkvällen! 🙂
Ja, så min tystnad på bloggen berodde först på att jag ville njuta av själva recensionen men när man tycker att det borde vara dags att skriva en ny, följde en riktigt rolig vecka så jag fick helt enkelt annat att tänka på. Jag har haft riktigt kul! Fina människor omkring mig har satt fart på tillvaron och jag är glad att kunna vara glad igen, på riktigt finnas i stunden, inte känna mig jagad.
Tänk, när Ödeläggaren härskade och hans makt isolerade mig, vilken fara jag svävade i då. När man är utsatt för psykisk misshandel finns inte friheten att vara sig själv i mötet med andra. Skräcken, den bottenlösa ensamma fasan i att inte kunna vara mig själv, ens med mina närmaste hotade att ta de sista glöden livslust ifrån mig. Det var oerhört skrämmande. Jag har alltid skytt förställning och haft ett nästan för stort behov av sanning. Det är över, nu kan jag sitta mitt emot en vän och vara närvarande och ta emot och lyssna och skratta! Det är jag lycklig över.
Veckan som gått skulle ha sett helt annorlunda ut än dagar fulla av nöjen och lek. Rättegången var nämligen planerad till slutet av november, sedan ett halvår tillbaka, den skulle nu varit över. Herr ödeläggare med försvarsadvokat lyckades få den uppskjuten i sista stund. Planen var säkerligen, tror de som är vana vid sådana här saker, att få mig i gungning. Men si, det gack inte! När jag läste beskedet att förhandlingarna har skjutits upp, övervägde jag en sekund om ifall det var dags att bryta ihop nu? Jag sonderade den inre terrängen och nä, det var det faktiskt inte. Äh, vilken fegis, tänkte jag, jag fortsätter framåt!
Så hade jag roligt istället! Med min käresta ( man kan inte kalla en femtioårig man för pojkvän! ) hade jag flera dagars skoj och sedan bjöd en av mina käraste vänner mig på en härlig middag ute och det enda vi drack var mousserande och på vägen hem, glada och mätta, beundrade vi julskyltningen på NK som om vi vore flickor och av ren glädje måste vi dansa, som synes på bilden. Idag har jag varit på en klassisk lunch på Sturehof med en annan god vän och fick en massa intressanta tankar att botanisera i, och i morgon fortsätter den mänskliga samvaron hos en väninna på lunch hos henne! Saker som dessa har inte inträffat på ÅR! Alltså flera ÅR! Ingenting alls, ingenting, bara slit och oro och rädsla.
Och en underbar korrespondens med en författarinnaväninna har kommit igång igen efter flera år av min tystnad. Hon anade oråd, letade och fann mig. Och hon har gjort en liknande resa som jag, och hon gick inte under. Hon skrev sig tillbaka till livet, rakt ut ur en förfärlig katastrof. Ibland skickar hon presenter till mig för att jag ska känna att jag har det bra och idag fick jag parfym, en flaska doftande skönhet! En sådan lyx. Något så extra! Guldkant och njutning! Det ger kraft, jag lovar, oj oj oj, det ger kraft. Det är bra att veta det, hur mycket kraft man kan alstra hos en medmänniska, och till det behövs inte lyxen jag förärats denna vecka, det är inte så jag menar. Jag är i alla fall mållös inför all härlighet jag förunnats den här senaste veckan! Jag har känt mig som ett litet barn på julafton, ett barn som inte har väntat sig någonting alls, som inte ens vet vad julafton är men som av snälla gåvor och omtanke och tillgivenhet känner sig störtfyllas av en förundrad kärlek och rörelse så stark att värmen fyller kroppens varje cell och ögonen börjar glänsa och lemmarna blir svaga och hoppiga på samma gång. Alltså, för mig är detta helt sagolikt. Tänk er, jag har levt i sådan förtvivlan, isolerad och rädd i mitt eget hem med en person som hade planen att ruinera mig medan jag hjälpte honom? Han lyckades också. Han våldtog cyniskt min humanism, min empati. Han gjorde mig närapå hemlös. Och om så hade skett hade han inte brytt sig ett jota. Han fullföljde bara sin plan och jag var ett lämpligt verktyg, som måste bemästras, förledas, förvirras, och förintas. Men…. titta, han lyckades INTE ta min inre frihet ifrån mig och med hjälp av den och av dem jag är tillgiven läker jag nu. Han kan inte få mig i gungning längre! Annat har börjat fyllas på! Annat som är livet!
Och jag har varit rädd att för alltid förlora tilltron till människans godhet, något som jag hållit så högt, men nej, jag har fått återupptäcka människan som en sant kärleksfull varelse. Samtidigt existerar det grymmaste, brutalaste som finns i detta djur. Denna paradox är svår att begripa. Precis som den dubbelt verkande vissheten om livets ändlighet är svår att förstå hur man ska förhålla sig till. Vissheten om döden ger nuet högre värde samtidigt som det ger det meningslöshet. Så vad ska man göra? Dansa en stund!
Man måste göra sina medvetna val, de vi har makt att ta i vår inre frihet. Väljer handling gör vi oavbrutet. Jag valde handling/ tolkning hela tiden medan ödeläggaren härskade i min tillvaro. Inom de ramar jag hade. Även i fångenskap har man vissa val. Det är viktigt att veta det, i frihet. Och om man har gett sig tusan på att lära sig något användbart av det som sker upphör inte livet att väcka intresse, och i intresse finns nyfikenhet och då finns alltså livslust där och vips så dansar man!
