Klockan närmar sig midnatt. Stearinljusen står tända på bordet. Tekannan är nästan tom, och den röda vinbärspajen med smälta marshmallows, som liknar mördarsniglar, är uppäten. Som tur är var det inte mördarsniglar och det gick inte heller att lura någon. Skafferierna ska tömmas, allt ätas upp, även barnens kvarglömda marshmallows. På var sida om mig sover hundarna, den ene med alla benen i vädret, den andre njutningsfullt utspridd på kuddar med nosen nerborrad mellan tassarna.
Ålamörkret kom plötsligt. Det verkade inte komma alls i år. Vi väntade tidigare i augusti men himlen var ljus, ja faktiskt gul över havet, sent ut på kvällen. Men plötsligt utan att vi märkte det, hade dagarna gått och fönstren måste stängas om kvällen.
Den underbaraste sommaren på länge- inte i världen, men för en del av människorna, bland andra mig – är nästan slut för det här året. Trädgården förbereder sig i smyg för att börja närma sig vintervilan.
Jag har suttit under klarbärsträdet och repat torra blad av avsågade grenar. Det trivs jag med. En stor hög blev det.
Imorgon ska jag köra över dem och lite kvistar med min superbraiga gräsklippare. Den var alldeles för dyr men jag är bra på att trolla med slantarna . inte så bra på att trolla med knäna. Sedan har jag vips ordnat ett närande täcke till de som växer, och som snart ska vila och samla kraft till nästa vår. Tänk. Vila och samla kraft till nästa år! Till nästa gång det kommer ljus och värme och sommar. Så vackert det är med årstider, med naturens rytm, med kretsloppet, så finurligt.
Jag deltar lite i det, när jag för tillbaka det som vuxit i trädgården och som jag ansat och sågat ner . jag försöker göra som stora mor natur och göra vintertäcken. Det tycker jag om.
Inte ens de magra kvistarna tänker jag slänga bort, men des ska jag ta till att värma mig själv. De får bli fint bränne, perfekt att tända med.
Man måste ju ha värme när mörkret och kylan kommer.
Och glöd. Så är det under stjärnorna.
