Med enkel vänlighet frågar jag om ni ser miraklet framför er. Gör ni det? Orkar ni se det eller orkar ni inte?
Och om ni inte orkar, är det för att det är för stort och skört att uthärda, eller är det för att ni tänker på annat? Viktigare saker?
Känner ni leda och tristess? Träna er på att se mirakel.
Men vad är mirakel?
Innerst inne vet ni väl det. Vet vi inte alla det? Vi vet men vi orkar inte veta det.
Man kan förstås inte uppleva den skälvande förundran över alla mirakel hela tiden. Man skulle bli utmattad. Det är inte så jag menar. Men man kan se det varje dag. Man kan se det flera gånger varje dag. Det kan vara bra att träna på. Det ger livet mening.
Antagligen bättre knep än mycket annat som ska jaga bort ledan och tristessen, den stora frågan om meningslöshet. För allt är kanske meningslöst eftersom vi vet att vi ska dö. Inte bara vi, utan allt vi ser omkring oss som lever, även det vi älskar allra högst och med vårt sköraste starkaste hjärta. Om vårt hjärta förmår älska, vill säga.
Vad är livet värt om vi inte står ut med miraklen som vi har framför oss?
Jag vet, det är svårt, nästan outhärdligt att se det. Om man ser miraklet tvingas man också förstå vad människan är kapabel att göra för att förstöra det. Att se en traumatiserad liten flicka som skakar fram på darriga ben efter att ha sett en bomb explodera. Till exempel. Det räcker, och det är en liten liten detalj i den ändlösa förödelse människan om och om igen skapar, men den lilla detaljen räcker långt. Den bilden gör akten att inse miraklen outhärdlig. Med kraft stänger vi av, för att klara själen vidare.
Varför gör människan sådan skada? Hur är det ens möjligt att tänka den tanke som medvetet leder till förstörelse? Vem kan förstå det? Säkert väldigt många med tanke på hur det ser ut på vår jord. Inte heller det kan man uthärda att tänka på. För vilka är de? De finns, de spatserar runt, de äter, dricker, sover – de drömmer.
Och vem skulle jag själv vara, om jag hade växt upp utan att någon såg på mig med kärlek och sa att jag var ett under?
Men miraklet framför oss. Låt oss börja med det.
Det är lätt att tänka att miraklet är barnet. Så är det också. Men det är endast ett av alla mirakel, det ligger dock oss nära till hands. Trots det är det många människor, fler än man vill förstå, som mitt ibland oss inte förstår att barnet är miraklet.
Som hellre storhandlar. Eller facebookar. Eller tränar magmusklerna. Som inte ser, inte följer, inte upplever miraklet framför dem. Som inte förmår älska. Så som älska är. Som bara förmår äga.
Vilken fattigdom att bara förmå äga. Fattigdom är farligt. Själslig fattigdom liksom pekuniär, laddar för förödelse, för undergång, förstörelse. Så är det. Själens armod, hjärtats fattigdom är tickande bomber, som går i arv.
För min del är det fullkomligt obegripligt att inte se barnet, in i barnets ögon. Att bara titta på ögonen, inte i dem. Att inte begripa att man har ett väsen att upptäcka. Att inte ens, för eget egoistiskt syfte, ta emot de frågor och den källa till växande som ett barn ger den vuxna. Framförallt: att avstå från att upptäcka barnet. Upptäcka just det barnet inte ” barnet” som begrepp, utan DET barnet framför ögonen. När jag får höra om föräldrar som vill ha sina barn på daghem även på julafton för att kunna laga den trendigaste maten och duka enligt inredningsmagasinets stylister i lugn och ro utan sina barn, svider det djupt i mitt hjärta. Varför vill man i så fall ha barn? Kan man inte i så fall nöja sig med en chihuahua?
”Vi kan hämta barnet till jullunchen. Då sätter vi det iklätt något snyggt och dyrt vid bordet och visar världen att vi är en lyckad familj i en lyckad tillvaro.”
Gör så, tills barnen börjar skära sig. Gör så.
Eller ha modet att bryta den själsliga slappheten. Att ta tag i livet är inte att gå på gymmet i första hand. Det är att se mirakel.
En dag kommer alla förstå. Det är den dag döden kommer. Men då är det försent.
Ingenting, förutom döden, är säkert i det ständigt föränderliga livet. Det enda som är säkert är döden och miraklen. Det finns inget religiöst i det jag säger. Det är fakta.
