Söndagslugn

Barnen leker rosiga och stjärnögda i vinterbackarna. Längs de lugna gatorna står rader med snögubbar, snöhundar, snöekorrar och snölyktor. De vuxna är med.

Det är så roligt att se. Barnen och föräldrarna, glädjen i ögonen. Och de varma ljusen i fönstren. Så glad jag är att jag efter ödeläggelsen hamnade här, där jag är, där livet uttrycks på ett helt annat sätt än mitt i stan, på Medborgarplatsen, där jag bodde.

Det är inte vackert där, snarare fult. Människorna ser inte på varann, de har hets i blicken och verkar kämpa med minuterna. Så är det inte här. Här nickar folk vänligt till varandra, ler, småpratar, stannar här och där. Barnen leker. Vad är livet ? Vad är värt något – egentligen – i livet?

Konstigt, men jag hade aldrig kommit hit utan ödeläggelsen. Något nytt och annat kom ur det. En inbjudan till skogen, fåglarna, dofterna – till ett lugnt och vänligt liv. Kanske lite tråkigt, men lugnt och vänligt. Och hetsen och rörelsen, stadens energi finns mindre än en halvtimme bort. Det är fantastiskt.Desperat försökte jag ta mig härifrån i fler år. Inte längre.

Man måste se saker i perspektiv. Och man vet ändå inget om hur det hade kunnat bli annars.

Inatt kunde jag inte sova. Så är det ofta. Men jag tänker aldrig på eländet. Det slutade jag med för många år sedan. Det som uppehåller mina tankar och håller mig vaken är roliga saker jag vill göra. Ibland har jag tänkt att det är kreativiteten som är min räddare, det är den som gör att jag ändå alltid kan fortsätta hitta något spännande, något som gör kropp och själ glada. Men så enkelt är det inte. Det finns många exempel på kreativa människor som inte förmår ta sig vidare. Hemligheten är en annan. Jag vet inte alla hemligheter som hjälper, men jag är ganska så säker på att en stark orsak till att människor klarar att ta sig igenom alla de olika svåra utmaningar livet ställer oss inför, är förmågan till tacksamhet.

Det låter nästan lite religiöst, men det är inte alls vad jag menar. Jag har med mig två motton från min mor. ”Drop it!” och ” Count your blessings!” De är mycket användbara. Och de senaste åren har jag äntligen lärt mig att praktisera ” DROP IT!” – också.

Jag har beställt en symaskin som var på mellandagsrea. Den är limegrön och mycket enkel. Jag hatade syslöjd i skolan, enbart för att vår lärare var så dålig. Nålen i symaskinerna gick alltid av när jag sydde. Jag kunde aldrig lära mig att trä, för jag vågade inte fråga ordentligt, eftersom hon tornade upp sig över oss som var dåliga på det där med sin långa kropp och ett uttryck av förakt och otålighet i sitt ansikte högt där uppe. Hon tyckte inte om barn. Den andra klassen hade en snäll slöjdfröken, som bejakade barnens egna broderimotiv. Det gjorde inte denna tant. Och de vantar man tvingades sticka blev små och stenhårda för jag hade så mycket handsvett när jag stickade. Allt vi skulle prestera fick jag smussla med hem så att mamma kunde göra om det. I högstadiet skolkade jag från syslöjden, tog tunnelbanan till andra sidan stan och softade hos mina stora bröder som bodde i ett kollektiv och drack te och lyssnade på musik.

Men nu! En symaskin.

När barnen var små blev jag besatt av att sy, av att försöka förstå hur kläder egentligen sitter ihop. Då låg jag vaken på nätterna och funderade över hur man egentligen fogar ärmar till ett plagg. Enkelt för den som kan. Jag skapade fritt, byxor, västar, kjolar till barnen och till och med en badkappa med kapuschong. Sedan gick nålarna av igen. Hela tiden. Och trasslet gick inte att reda upp.

Nu har jag suttit och fållat sömmar för hand, och känt mig som en tavla från gamla tider och det har varit urtrist, för samtidigt har lusten att skapa nytt runnit till. Det finns ju hur mycket som helst man kan göra ! Sy om kläder, sy kläder av gamla gardiner och dukar, se tehuvor, disktrasor, till och med KAFFEFILTER!

Hela natten klippte jag sönder olika tyger och försökte montera ihop till nya saker i huvudet.

Livet räcker ju inte till! Det är så mycket man vill göra! Så himla mycket man vill hitta på i all enkelhet, plus allt det ANDRA som inte är mysiga hemmasysslor OCH sedan allt det ytterligare andra som att åka på äventyr! Varför har man inte tid?

Kanske för att man glor ner i mobilen!?

Jag är glad att jag är uppvuxen utan internet och mobiler. Jag VET djupt in i märgen hur det är att förloras i något – något enkelt och opretto – bara för en själv och inte för att visa upp i världen – jag vet hur det är att fördjupa sig i något som fångar en utan att störas av någon mobil, eller sociala medier som pockar på uppmärksamhet och triggar ens ständiga sociala nyfikenhet.

Allt det, som är …. fundamentalt tror jag. För att må bra. För att jordas. För att andas bra. För att hinna begrunda. För att hinna vara tacksam och för att se. För att minnas. För att planera. För att samla sig. För att känna hur mycket man älskar och lever och kan i all enkelhet. För att leka.

Som alla barnen som leker i backarna, rosenkindade och stjärnögda, som med glada öppna ansikten släpar sina pulkor till backen där de möts, bara för att leka tills mörkret faller.