SORGLÖSA BADROCK!

Äntligen får man se folk trava omkring i badrock. Eller komma cyklande i badrock. Varför anses det vara så upprörande och förkastligt att uppträda i badrock? Som om det vore ett slags överklassmanér att gå på gatorna på väg till badet iklädd sin badrock? Vad kan det vara för överklassigt med det? Det är ju inget annat än praktiskt!

I Torekov anses det i alla fall vara höjden av snobbism.

För mig är det inte sommar förrän badrockarna sorglöst spatserar omkring, vita och blå och röda, med människor i. Ögonen på människorna brukar se så glada ut när kroppen iklätts badautebadrock. Som om varje dopp är en pånyttfödelse! Som om varje bad återigen väcker löftet att bada från och med idag varenda dag oavsett väderlek bara för att man än en gång minns att det ju är så skitskönt uppiggande. Man blir som ny! Som om man badar bort all purknad.

Nästa år tänker jag idka ordet ” badsäsong”. Ett mycket härligt ord. Så fullt av glädje och friskhet.

Så här ska jag säga: ”Jag har badat varje dag sedan jag inledde min badsäsong”, som en dam i drypande baddräkt uppflugen på sin cykel sa till mig. En liten rund dam i byn som vill vara hundvakt till min ystra jycke. Det imponerade på mig att ha en sådan disciplin i livet. Badsäsongsdisciplinen. Att INLEDA sin BADSÄSONG. Det lockar  något som frasar inuti mig. Jag får iver i vaderna.

En dag nu under sommaren blev jag helt besatt av en yogurtmaskin. Jag kunde inte sova för att jag tänkte på den där yougurtmaskinen som jag ville köpa. Jag vill inleda min yougurtsäsong. Det har jag velat sedan jag var barn, för min faster som är konstnär i Paris ( liksom mina kusiner Madlen Herrstrom och Pontus Carle) gjorde egen yougurt och gör det fortfarande vid fyllda 93. Ack, som jag har traktat efter den där yougurtkulturen som hon på ett noga men tankspritt hemlighetsfullt sätt vårdat i decennier, i en burk inlindad med handdukar för exakt temperatur ställd på en särskilt noga utprovad plats! Bara att komma så långt!

Den familjen vaknade tidigt när jag var liten och min kusin Madlen stod utanför mitt fönster och ropade medan min familj ännu sov. Och de åt lunch prick klockan tolv. Då serverades yogurt. Konsistensen! Glansen! Någon gång fick jag smaka, kanske två tre gånger. MEN vilket intryck den har gjort! Efter maten serverades goda ostar och frukt. Tänk er! Goda ostar och frukt! Så underbart, tänkte jag spensligt bredvid. Sedan sov föräldrarna middag. En sådan ordning! Min faster var vegetarian och min farbror åt blodiga biffar i smyg med min far ibland. Det är hemligt.

Kanske man lever hela sitt liv utan att starta vissa säsonger som man alltid tänker att man snart ska. Jag har länge velat starta gå -på- konserthusetsäsongen. Det finns ju säsongskort! Lördags och söndagskonserter och annat. Jag älskar att se symfoniorkestrar live. Min pianolärarinna tog med mig och några andra elever på söndagskonserter, med säsongskort. Ibland tänker jag att tänk om jag gjorde det nu. Denna medelålders kvinna. Jag kunde ta med mina barn. Jag föreställer mig en hel rad saker kring konsertsäsongen som inte finns. Som att gå på konserthuset och ha intagit en god söndagsmiddag och sedan ha en lugn kväll på ett medelåldersvis med en medelålders make. Det finns ju inte. Kanske det är allt det där pycket som saknas, som gör att jag inte kommer igång med en konsertsäsong eller gå på museumsäsong eller yogurtsäsong.  Vet inte. Jag ska för tusan starta ett nytt hem utan köksbord! En del väsentligheter saknas.

Men en badsäsong kräver endast EN BADROCK.

En sak är säker. När jag snart lämnar min barndoms sommarnöje ( bra ord- sommarnöje) är det första gången på FEM år som jag återvänder till ett hem i frihet. Där jag själv styr. Där ingen manipulerar, skrämmer, förleder, förvirrar och suger ut mig. De senaste två åren har jag bott hos min gamla mor respektive mannen under stjärnorna- BARA fint och gott – men inte mitt eget. Utan dem hade jag dock inte klarat mig. Då hade jag fått bo på gatan. i så fall hade jag inte skrivit denna blogg och inte varit munter. Men så hade det faktiskt gått. På grund av BROTTET, delägarens framfart i mitt liv.

Men åh,  all kärleksfull värme i mannen under stjärnornas famn dessa senaste två år. Utan honom hade jag inte skrattat så mycket som jag fått göra trots allt, under min svåra väg tillbaka. Kärlek är kraft! Men inte bara kärlek mellan mor och barn och par och vänskap. All kärlek! ALL! Är kraft. Blomkärlek. Badkärlek.

Nu är jag på väg på riktigt – tillbaka till ett liv som jag tror på. Faktiskt. Tack alla ni som varit vid min sida. Ni har räddat mig. Jag är inte på fast mark än, men förra året hade jag inga föreställningar om det som skulle komma. Det fanns inte plats för förväntningar eller föreställningar i min hjärna. Allt var fortfarande bara överleva mentalt. Men i år, märker jag, när hösten nu närmar sig ser jag fram emot saker. Jag är snart fri-snart fri –  och ska starta nya säsonger. Jag kommer att klara det. Det ska bli roligt. Livet kan bli roligt igen. Jag kan få tillbaka kontrollen över det liv jag en gång hade, men nu kommer det bli bättre.

Det viktigaste som hände efter att jag anmälde Ödeläggaren var ett sms från min vuxna son. Han skrev

”Det bästa med det här är att du är tillbaka mamma.”

Inte mycket är starkare än kraften i det ens barn säger. Som min dotterdotter 2, 5 år som igår sa till sin mamma, min dotter, när hon masserade sin mors fot: ”Wow, vilken fin fot. Och den doftar som citronmeliss från min trädgård.”

Åh detta livet! Hur överraskande är det inte? 🙂

Imorgon hoppas jag att det återigen blir dags att ikläda sig badrock och sorglöst guppa i havet, en stund.