Ta hand om ditt inre barn! sa hon.

Tina barnDet låter lite löjligt när man säger det.

Man har ju hört det förut och viftat bort det, som jaja, säkert sant, men det gäller inte mig. Jo,men alltså, för jag behöver inte det.

Men med akupunkturöronpiggarna fick jag rådet, bland mycket annat substantiellt, att ta hand om mitt eget inre barn. Först ville jag slå bort det men när hon berättade för mig det jag vet om vad barn behöver blev jag intresserad.

De behöver fast struktur. Ganska fyrkantigt. Det ska hända varje dag och på bestämda tider. Det handlar om att  stiga upp,  äta,  gå ut och röra på sig, ” arbeta ” eller leka som barnen gör. Det vet jag. Och det kan jag säga till vem som helst. Tänk på rutinerna!

Jag går upp, arbetar och äter men allt med en  alltför hög stressnivå. Jag slarvar med sömn, mat och motion. Jag klarar inte av enkla saker som att genomföra min dag på det sätt jag alltid förut har gjort.  Tiderna smetas ut, hungern stressar själ och kropp.

Men att tänka på att ta hand om ett barn gjorde mig mycket mer motiverad.  Så det har jag försökt i nästan två dagar. Nu ska det lilla barnet sova. Nu måste jag förbereda mat så att inte det lilla barnet hinner bli för hungrigt och argt. Nu måste det lilla barnet ut och spralla med benen, andas frisk luft, få glitter i ögonen och rosiga kinder. Nu måste jag lugna det lilla barnet, så så lilla barn, nu tar vi en sak i taget.

Det är ju jättebra! Det motiverar mig tusen gånger mer än att ” bara ta hand om mig själv”.

Ganska konstigt, för det är ju mig själv jag tar hand om genom det.

Men det är också konstigt på ett annat sätt. För det betyder att jag inte anser det vara så viktigt att ta hand om mig , som det är att ta hand om någon annan. Varifrån kommer sådana idéer?

Men mat och vila är lätt att glömma bort. Det är lätt att pressa lite till. Ännu lite till. Mera, mera, mera.   När jag  hade varit skild  ett par år och de veckor barnen inte var hemma glömde jag äta. Jag skrev en stor lapp ” Kom ihåg att ge mig själv mat!” som satt tejpad på köksskåpet.

Män som hälsade på, av olika skäl, skrattade åt den där lappen. De kunde inte förstå det. Män äter!

Jag har aldrig haft ätstörningar eller velat banta så det är inte en fortsättning på något sådant. Tvärtom.  Jag tycker om mat!  Men  vad beror det på att främst kvinnor lätt slutar äta när de är stressade eller olyckliga? Det kan ju inte vara biologiskt försvarbart! Vi behöver allt fett vi kan ha. Är det så i alla kulturer, undrar jag till exempel.

För inte så länge sedan tyckte jag att det var tröttsamt med tv- program som handlade om människors bekymmersamma liv och hur de handskas med dem. Nu är det massor av program om människor som försöker få sina liv att gå ihop – och jag älskar dem! Man talar om väldigt mycket ganska privata saker. Jag tycker det är skönt.  Och mänskligt. Det är skönt att fasaderna inte till varje pris hålls uppe. Man lär sig av att lyssna på andra. Man lär sig av att se att man inte är ensam i olika sorters bekymmer och fällor och sorger. Man blir både starkare och mer ödmjuk.

Medan program som Djävulsdansen och Tidsplaneringen, När livet vänder, Akuten och Familjen är så uppskattade på teve, ser det ut på ett helt annat sätt på allas vår Facebook. Där är det det mysiga, det lyckade, ofta det bästa bilderna av oss som hävs fram och exponeras – rakt ur vårt vardagsliv. Kanske tur, vi behöver ju både och.

För egen del tror jag att jag har blivit mer ödmjuk. Att jag förstår att jag kan få hjälp från andra. Att också jag har rätt att vara svag. Och att någon jag ser på tv kan hjälpa mig och inspirera och stärka mig i mitt liv. Eller hör på radio, detta underbara medium.

Jag behöver inte vara stark hela tiden. Också en fras man hört tusen gånger. Det tar lång tid att fatta det. Jag tror jag börjar få råd att inse att jag får vara svag utan att känna skuld.

Jag talade med en klok kvinna på berget. Jag frågade henne varför somliga har det så enkelt, bara flyter genom livet som ingenting? Hon sa ” Kanske de har ett viloliv. Kanske de hade ett väldigt jobbigt liv förra gången. Och nu får de vila i detta livet.”

Det var bra tycker jag.  Det gör mig mindre, jag höll nästan på att skriva det tabubelagda ordet AVUNDSJUK på dem som verkar glida fram i livet utan att behöva kravla sig upp ideligen. Men jag vet inte om ”avundsjuk” stämmer. För hur som helst, mitt liv är trots allt spännande. Det är oväntat. Det händer konstiga saker. Fast nu önskar jag faktiskt av hela mitt hjärta att det ska bli lugnare. Mycket lugnare.  Gärna ganska fyrkantigt. För jag är väldigt urlakad nu. Suck och pust, är allt jag kan säga om det.

Så nu ska jag ta hand om det lilla barnet som väntar på middag. Snart kommer det tappa kraft. Så här dåligt planerad hade jag ALDRIG varit om det var ett riktigt litet barn. Men det ÄR ju ett riktigt litet barn?

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Om Christina Herrström

Författare, dramatiker och Officiant Ebba & Didrik Glappet Tusen gånger starkare Tionde våningen Leontines längtan Den hungriga prinsessan Denzel Öderläggaren Mirrimo Sirrimo En underbar utsikt Mitt namn är Erling Midsommarkvartetten Marsvinsnätter Gäst i Djupa Salar Suxxess Skimrande vingar
Det här inlägget postades i Blogg. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.