TANKAR FÖR DAGEN, P 1 Sveriges Radio, långfredagen 2020
När jag var liten bemödade vi oss om att ha tråkigt på Långfredagen. Det var något kul med det. Affärerna var stängda men att konsumera var inte intressant för mig som barn, värre var att biograferna var stängda. Konditorierna med. Det var hemskt tråkigt, just denna tråkiga dag att inte ens få äta bakelser. På teve visades bara tråkiga program och på radio spelades bara sorglig musik, men det gjorde inte så mycket eftersom man inte brukad titta på tv på dagen i alla fall.
Det var ganska roligt att ha det aktivt tråkigt. Vi tävlade i att vara uttråkade. Hur läng skull man klara det innan man fick roligt igen? Mamma hade inte tid att ha lika tråkigt som jag, hon måste förbereda för påskafton dagen därpå, men jag satt i soffan och glodde på armstödet och försökte tänka på hur ledsamt allt detta med Jesus var. Hur det skulle hjälpa honom att vi hade det aktivt tråkigt vet jag inte, det var inte logiskt. Han var ju redan död. Eller upprepades hans öde varje år? I så fall borde han vara vid liv resten av året? Man kunde inte vara säker. Säkrast att försöka ha det lite tråkigt till.
Nu är det så att hjärnan inte vill ha tråkigt. Hjärnan vill ha socker, kul och fett.
Så när man suttit en stund och glott kan inte hjärnan låta bli att komma med idéer. Man kan förstås spjärna emot men då blir man på dåligt humör.
Fick man prata? Ja, det fick man, sa mamma. Men förresten, vi bestämmer att vi inte får prata för om vi pratar blir det roligt. Så vi teg. Men det går inte att tiga med flit så länge så efter ett tag måste vi fnittra. Och så blev det istället kul att försöka tiga så länge som möjligt.
Vi fick hantera uppgiften på annat sätt. Jag började rita. Bygga tidsmaskin av skolådor. Klistra collage på lådorna. Stoppa in alltihop i garderoben, stänga dörren och helt enkelt åka lite i tiden. Det gick inte så bra, men med hjälp av mamma – för någon kompis fick man inte ha hemma om man skulle ha tråkigt – kunde det gå fast då måste vi prata. Pappa var bra att åka i tiden med, för han kunde så mycket om andra tider, men han pratade alldeles för mycket.
Ansträngningen att ha det riktigt tråkigt fungerade inte. Livet i oss gick inte att hejda. Det var inga fyrverkerier, bara vanligt prat, vardaglig lek sprungna ur fantasin och små infall.
Jag tänker på detta när jag sitter på tunnelbanan.
Så fort människor får tråkigt, till och med strax innan, halar de upp sina telefoner och försjunker i den. Även barnen, till och med så små som de i vagn.( Förut kunde man flirta på tunnelbanan. Det kan man inte längre för ingen tittar upp. )Alla hjärnor är upptagna av den lilla skärmen. Alla hjärnor stimuleras utifrån. Ingen hinner ha tråkigt. Jag uppträder suspekt genom att bara sitta och ha tråkigt. Ibland blänger folk på mig. Vad vill hon? Tjuvtittar hon på mig när jag scrollar på sociala medier? Nä, jag låter bara hjärnan vandra fritt.
Nu är det långfredag. Allt är öppet och på nätet finns allt och ingen behöver bemöda sig om att ha tråkigt. Det som fick oss att ha så kul.
