Att lita på det ovetbara ( om Gustav och Ulla Kraitz)
Jag tänker på idén att allt vi gör bör resultera i mätbar vinst. Det är ett rationellt förhållningssätt som sprider sig över alla livets områden, också relationer. Innan vi ger oss in på något spekulerar vi i om det är värt vår energi. Jag tror att det, i längden, sliter itu oss, inifrån.
Gustav och Ulla Kraitz, ett konstnärspar jag mötte på deras galleri i Skåne har något annat att berätta.Gustav föddes 1926 i Ungern. När han var 23 och gick på konstakademien i Budapest ockuperades landet av Sovjetunionen. 600.000 ungrare togs som krigsfångar, fördes till fångläger för tvångsarbete, bland dem Gustav. I fem år tvingades han och 3000 andra män skyffla kol, upp till sju ton om dagen. Endast fem procent överlevde.
1956 lyckades han fly till Sverige och snart mötte han den unga konstnären Ulla. Mötet gav upphov till en gemensam idé om konsten som burit dem genom livet och världen. Fröet såddes på Östasiatiska muséet där båda fascinerades av en liten keramikfisk från 900 talets Kina. Glasyren rymde en gåtfull skönhet, som om den skimrade av ett ljus djupt inifrån. De ville uppnå det samma. Hur var en gåta. Det fanns inte precis någon bruksanvisning. År av tålmodigt experimenterande och upprepade misslyckanden lärde dem hur den enorma ugnen skulle byggas, hur lera, bränsle, väder och vind kunde samspela, och inte minst eldens avgörande för att uppnå visionen. En sak var tidigt säker. Elden kräver ett outtröttligt skyfflande av bland annat kol. Gustav återvände med sin kropp, sinne och kraft till samma handling han under dödshot tvingats till i fånglägret.
Men nu för att behärska bränningen som kan frammana den unika glasyr som förtrollar verken, gör att formerna Ulla skapar berör oss högre, Plus profond. Jag tänkte, tänk att återvända till just den handling som förtryckaren påtvingat honom på det mest brutala vis, tänk att övervinna det som kroppens minne måste bära, för att han drevs av visionen att uppnå skönheten i den glasyr som i tusen år varit glömd. Tänk att inte backa redan i det ögonblick det stod klart vad bränningen kräver. Tänk att svinga sig över minnet av smärtan, trotsa den djupt etsade förödmjukelsen för hoppet att lyckligt skapa den unika glasyrens skönhet.
Förunderligt nog, den gnistrande styrkan finns i oss människor.
Idag älskas Gustav och Ullas keramiska konstverk över hela världen, det är en pågående hyllning till konsten, livet, motståndet, bokstavligen manifesterat i Raoul Wallenbergmonumentet utanför FN i New York. Och en individs, ett konstnärsskaps seger över mänsklig ondska.
Jag visste inget om detta, men blev ömt berörd av den synbara enkelheten i formerna, som alla handlar om liv. I dem finns något oändligt uttrycksfullt.
Jag tänker på att detta inte hade blivit till om Gustav och Ulla Kraitz hade spekulerat i nyttan med deras drivkraft och idé, om det var mödan värt att följa deras starka vision.Jag tänker på skapande, motstånd och den trotsiga hyllningen av livet, men framförallt tänker jag på kraften i att lita på det ovetbara.
