sänt 12 februari 2018
Någonstans på vägen i livet hade jag en väninna som centralt placerad i sitt hem hade en manshög byrå med många lådor. Den stora möbeln tog inte bara golvutrymme utan också ljus från fönstret. Ibland öppnade hon en låda och tittade ner i den, med allvarlig uppsyn. Hon kunde plocka upp något liten ask och lyfta på locket och se på mig med förväntan som ett barn som visar en hemlighet, något med alldeles särskilt värde. I asken kunde det ligga ett par manschettknappar. Eller en hårlock. Eller en medalj. Eller pärlor från ett trasigt halsband. Ibland var askarna tomma, men de fick vara där ändå.
Om det fanns något som hon kunde använda så lät det sig inte göras. Tingen hade lagts ner i askarna av något alldeles särskilt skäl för länge sedan, av en älskad, numera död farmor. Men då, när farmodernhögtidligt hade visat askarnas innehåll hade hennes ansikte lyst upp av minnen. Men redan då fanns askar i byrån som hade varit viktigt för någon som kommit före henne, något obegripligt litet ting i som tvingades ha kvar sin magi fast ingen längre kom ihåg vad magin bestod av.
Med tiden hade byrån omärkligt ändrat betydelse och blivit en skuld i min väninnas liv som den kanske delvis varit redan i farmoderns liv, omöjlig att göra sig av med.
Hur mycket som har förlorat värde, innehåll, betydelse – magi – bevarar vi av skuld?
Jag kommer att tänka på den där byrån centralt placerad i min väninnas liv, när jag en blåsig vinterdag står med min bror på en avfallsanläggning och ser ut över containrar rubricerade med ”kartong”, ” papper”, ” hård plast”, ”osorterat” och annat. Min bror och jag slänger trettio säckar med vår pappas minnen och hans matematiska och historiska anteckningar, släktforskning och fackböcker. Vi slänger vår pappas passioner, enorma mängder arbete, energi och möda förborgade i dessa papper. När han levde sa han bistert att ja, en dag kommer ni slänga allt, för det är ingen som bryr sig om det.
Mitt hjärta dras åt i bröstet. Jag känner skuld. Det kände jag redan då han sa det. Skuld.
När vi rensade ut hans lådor och skåp och jag såg allt han har gjort och skrivit och sparat fascinerades jag av hans iver, kraften i detta, den inre värld som måste ha myllrat i honom hela hans liv.
Jag höll allt i mina händer och såg på det med högtidligt allvar. Och stolthet. Ömhet.
Så mycket pappa.
Jag sparar bara ett par papper med matematiska formler och släkttavlor för att minnas frenesin, brinnet i passionen. Och i den ruggiga vinden på avfallsanläggningen ser jag säckarna slinka ner bland främlingars oviktiga sopor, ser min pappas anteckningar skingras i mörkret i en container. Det gör ont.
När allt är kastat och vi åker ut från anläggningen ser vi tio stora högar med jord ligga vid utgången. Planteringsjord står det på en skylt, som ett erbjudande.
”Men varför är det jord här?” frågar jag min bror. Något så ursprungligt mitt i allt det fula.
”Det är ju det man gör här”, svarar min bror. ”Man gör ju blanda annat jord av allt som folk slänger. ”
Ja. Visst ja. Jord. Där nytt, nytt kan växa.
