FEMHUNDRA ÅR GAMLA FRÖN
För tio år sedan uppvaktade en man mig genom att skicka citat ur legender om Den helige Fransiscus, som föddes kring 1180 och som ung upplevde en omvändelse och lämnade sitt välbärgade liv för att vårda sjuka och fattiga. Han gick barfota och utan ägodelar, för att efterlikna Jesu liv på jorden. Han och hans följeslagare blev de första tiggarmunkarna. Fransiscus såg Guds kärlek förkroppsligad i djuren, naturen och andra människor. Hans predikan för fåglarna och respekten för allt levande har gjort djupt intryck genom århundraden. Han är utsedd till djurens beskyddare. Jag läste meddelande och blev nyfiken, inte på mannen, utan på Fransiscus. En dag skulle en vän jag inte sett på tjugo år hålla ett föredrag om Den Helige Fransiscus i Allhelgonakyrkan i Stockholm och jag gick dit.
Det var första steget mot min undergång.I kyrkan träffade jag Ödeläggaren. Under de följande åren trasade han sönder min hjärna – med god hjälp av att jag var i akut sorg efter min pappas död. Ödeläggarens vapen var psykiskt våld. Han slungade mig in i fattigdom och hemlöshet. Från att ha varit stark och fri var jag länge nära att gå under. Även jag ser Guds kärlek, utan att vara troende, i djur, natur och människor och möter andra med respekt och lyssnande. Eftersom jag inte visste vem jag hade mött bemötte jag även min bödel så. Själv sa han “eat mud” till mig när jag besegrad bad honom om hjälp. Ät lera. Idag, efter att ha lagt det bakom mig och gett ut boken Ödeläggaren, är det dags att skriva nytt. men i allt jag skriver måste jag finna huvudpersonernas namn, det måste virvla till.
En dag flög ett namn in i tanken och jag googlade för att se om det skulle kunna gro i skaparjorden. En konstnärinna bar namnet. Lojt tittade jag igenom hennes verk då plötsligt en bild brände till.
Den föreställde frön som faller ur en hand.
Jag skrev till henne. Vi fick omedelbart kontakt. Inspirationen till bilden kom från att man vid utgrävningar av ett gammalt kloster som hade jämnats med marken för femhundra år sedan hade funnit en del frön. Örtagårdarna var den heligaste platsen näst efter kyrkorummet och klosterträdgårdarna var fyllda med örter som användes som medicinalväxter. De påträffade fröna var femhundra år gamla. Man provade att sätta dem, de grodde och ur dem växte nya örter, kraftfulla, självklara.
När jag fick veta det brände det till igen i hjärtat. På det magiska vis som händer ibland hade bilden kommit i min väg, till mitt urlakade nu, där jag hamnat efter färden in och ur helvetet och jag behövde den. Jag sparade, jag köpte den.
De frön som faller ur handen, har legat djupt i lera. Chansen att åter få ljus var minimal. Ändå fanns kraften naturligt bevarad i dem, kraften att växa på nytt och ingå i livet. De är inte i lera längre.
Snart faller de i god mylla. Snart får de ljus och vatten.
Så vad var det för namn jag googlade på? Fransisca.
