Jag har fått en farbror
Jag har fått en farbror. Det är jag väldigt glad för. Jag är 63 år och har fått en farbror. Det är ingen liten sak, för mig betyder det mycket, att han finns gör mig glad.
Egentligen är han inte min farbror, utan min pappas brylling. Jag har inte träffat honom tidigare i livet, vad jag vet, inte förrän för något år sedan. Så fort jag såg honom blev jag väldigt förtjust, för jag kände igen honom – som min så att säga, som kommen ur samma familj. Jag kände igen hans rörliga flygande intellekt, hans språk och hans underfundiga humor. Fast våra familjer aldrig haft med varandra att göra.
Utan att han visste om det, adopterade jag honom omedelbart som min farbror. Han är mycket snällare än mina riktiga farbröder var. i vissa delar av min familj, i synnerhet bland männen, har det funnits en överlägsen, arrogant ton, mot alla som inte är lika intelligenta och kunniga som de själva, enligt dem själva. De var roliga ändå, en hel hög vithåriga självutnämnda snillen, i viss mån välmotiverat.
Min nya farbror är mycket stilig tycker jag och han kan berätta så många historier om sin del av släkten, den del av familjen som flyttade från Skåne till Stockholm. Det är fascinerande med alla livsöden och möten och idéer och äventyr och vardagsliv och drömmar som vävts fram genom tiderna. Så olika det har blivit för att någon var modig och gav sig av till storstaden, istället för att stanna på den skånska ursprungsorten. Det ena är inte bättre än det andra, men deras barn och barnbarn fick väldigt olika liv, i så olika miljöer.
Och min farbror kan minnas sin farfar som var den som gav sig av. Nu har han fått hem åtta kartonger med foton och brev från gångna tider. Det är sådant som gärna kastas bort, eftersom man inte har någon relation till människorna på bilderna. Men han kan berätta. Och jag ska lyssna.
Min pappa kunde också berätta om dem som kom före. Men honom lyssnade jag inte på. Det är förmodligen typiskt. Däremot tyckte jag det var fint med den amerikanska ursprungsbefolkningen som höll sina förfäder levande i berättelser om dem. Också ganska typiskt.
När jag sitter i min nya farbrors kök och väver ihop trådar undrar jag ibland vad som ska finnas kvar efter oss som lever nu, och framförallt efter de som är unga nu? Det kommer inte finnas några kartonger fulla med foton och tjocka luntor med brev.
Det kommer kanske vara tomt.
Men ändå kommer våra framtida släktingar också undra varifrån de har kommit, om det finns spår i dem från oss, i deras livsval, i deras sinnen, anletsdrag.
Men för många av oss svävar de senaste 15 åren av livet i de digitala molnen. Inget går att ta på. Allt tar plats, men jag vill nog ha ner allt, ner på jorden, jag vill ha alla bilder på papper och tid och råd att ordna album, skriva namnen, årtalen, notera tillfällena som varit hållpunkter…och inte minst vardagen där livet egentligen uttrycks som mest. Men kommer det bli av?
Det vore inte bara en handling för mig, det vore en handling för mina barn, barnbarn och kanske även deras barn. Jag tror det är viktigt för en människa att veta att man har rötter långt bortom sig själv, bortom sitt nu, jag tror det finns stunder i en människas liv då vetskapen om det gör henne mindre ensam.
