DE SOM KOM FÖRE…
Tankar för Dagen mars 2021
Min pappa berättade så mycket för mig om vår släkt. Han släktforskade redan som liten och pratade med de som var gamla på 1930 talet. Han bar med sig de som kommit före oss, deras namn och öden. Deras öden är delar av hur mitt liv är byggt, de ger resonans till mitt liv. En klang som från en gonggong, ett vibrerande långt eko bestående av många skikt av toner.
När pappa mötte en ny människa kartlade han deras stamtavla och kom ofta fram till att vi var släkt. Jag förstod att vi alla är vävda samman med osynlig tråd. Jag förstod också vilken ofattbar slump det är att man ens finns. Vår existens avgörs av tillfälligheter, små förskjutningar, förseningar, tidiga ankomster, ett ögonblicks distraktion eller en sekund då man utan skäl tittade upp och såg en annan, någon man slog följe med, möten som gett nya generationer. Jag lärde mig förundran inför livet, tiden, rytmen och en insikt om ögonblickets makt.
Men ibland blir man plötsligt och intensivt trött på livet och vill lägga sig ned och upplösas. Man behöver inte vara deprimerad för att känna “Jag orkar inte mer! Jag vill inte!” Man kan övermannas av hopplöshet för att obetydligheter i vardagen trilskas. I ett övertygat ögonblick vill man gå i bitar och aldrig behöva samlas ihop igen.
Vid svåra tider är känslan en bordun och livets under trots allt en kuslig meningslöshet.
Då är det bra att minnas dem som kom före. Dessa personer har funnits, självklart som jag nu även om bara deras namn och årtal återstår. Men när jag minns deras namn, rör sig deras öden inom mig, flammar till, glöder. Och det som varit deras dagliga kamp. Det finns många generationer sjökaptener i min bakgrund. De reste över hela världen på tremastade skepp, delvis privilegierade men helt utlämnade till naturens vildaste krafter, som när deras skepp höll på att förlisa i storm utanför Peru. Och de långa sträckorna över världshaven måste varit fyllda med dagliga umbäranden jag inte ens kan föreställa mig. De har orkat. För att inte tala om generationerna av bönder. Deras kroppar och drömmar slets av jorden. De har frusit, svultit, arbetat med den tidens redskap, utan elektricitet, avlopp och rinnande vatten och så mycket vi tar för givet. Hur ofta kan inte det ha känt “nej, jag orkar inte!” Min mormors far var dräng,reste till Amerika och grävde guld, kom hem efter fem år och köpte en gård till sin familj. Han såg till att alla döttrarna fick högre utbildning, i en tid då det inte ingick i kvinnoidealet. Han lyckades. Den uthållighet som drev mina förfäder kan inte jag slarva bort när livet är motigt.
Jag kan känna deras kraft. Den uthållighet som är livet trofast. Deras kamp för något som alltid har varit en diffus framtid. I deras diffusa framtid är jag, nu, jag är en slumpmässig följd av dem. En dag återstår bara mitt namn, födelseår, dödsår. Men de som kommer efter mig ska kunna hämta kraft av att den som var jag aldrig gav upp, precis som de som kom före mig gjuter uthållighet, värdighet och mod i mig.
