Ännu en berättelse ur livet om snälla taxichaufförer. Det är ungefär ett år sedan jag skrev den förra. Det var när jag just hade städat ur min bostadsrätt i Söder Torn på Medborgarplatsen och måste ta en taxi med städsakerna till den förort jag hamnat i med skyddad adress.
Den äldre svenska mannen i den taxin tyckte det var underligt att jag hade sålt en bostadsrätt mitt i Stockholm för att flytta till en förort så långt ut på linjen och jag berättade lite vad som skett. Han blev så innerligt engagerad i min berättelse och sa att han som taxichaufför fick höra alla möjliga sorgliga berättelser ur människors liv men detta var den värsta. Det var lite konstigt tyckte jag, eftersom det sannerligen finns mycket värre öden än mitt. Men det som upprörde honom så var att själva mannen som sugit ut mig och lurat mig var en man som var kopplad till kyrkan och att jag hade handlat av empati. Att våldföra sig på människors empati är mycket grovt, för de flesta. Och min humanism och empati var så att säga grovt våldtagen. När vi stannade utanför min port ville han prata en stund om livet. Han berättade saker i förtroende och vi hade ett fint samtal. Han sa att Gud fanns med i hans liv, han var djupt troende och han skulle ta med mig i sina böner. Det rörde mig så oerhört djupt. En främmande man som ville ta med mig för mitt ödes skull i sina böner. Det känns i hjärtat.
Nu, efter påsk, nästan ett år senare kom jag tillbaka till stan med massor av bagage plus mina djur. Det var ganska sent på kvällen och jag orkade inte ta tunnelbanan och gå med min resväska som dessutom hade tappat ett av sina hjul. Jag bestämde mig för att unna mig en taxi och som vanligt tog jag Taxi Stockholm. Först ville jag inte tala alls med chauffören men han ställde lite frågor. Och när vi passerade Söder Torn som lyser över halva stan kunde jag inte låta bli att säga att det var billigare när jag bodde där och enklare att komma hem. Han, liksom alla, häpnade över att jag flyttat ifrån denna tjusiga byggnad och frågade rakt ut om det hade varit en bostadsrätt. Då berättade jag helt kort för honom också, att jag utsatts för brott, en mytoman psykopat och min sårbarhet just då och hot och manipulationer. Han sa att sådana förstår man sig inte på! Och det är hemskt svårt att komma ur sådana relationer, sa han, för de förvirrar en så och de är ofta både smarta och skickliga.
När vi kommit en bit sa jag att han måste sätta av mig på vägen för jag skulle inte ha råd att betala hela resan hem. Vi småpratade och kom till den plats jag bestämt att jag kanske skulle ha råd att betala till, han fick sina pengar och jag tänkte gå ut med bagaget och djuren för att promenera hem på tjugo minuter. Men han sa ”Jag kör dig den sista biten. Det tar ett par minuter för mig. ”
Jag tittade på honom. Han klargjorde ”Utan att betala.” och jag var tvungen att fråga ”Ingenting alls?” eftersom man är en luttrad kvinna och han sa ”Nej nej, inget alls. Gratis.”
Då började jag gråta. Vi sa inte ett ord mer resten av vägen. Jag bara grät. Jag försökte låta bli men det kunde jag inte. Tårarna bara trillade. När han hjälpt mig ut sa han ”Ha nu en god kväll. När jag talar med Allah ska jag ha med dig i mina tankar. Allt gott. Hej då!”
Och jag stod där under en gatlykta med mina saker och mina djur och såg honom vända bilen och där tog det mötet mellan två slut och vi kommer aldrig ses igen. Jag torkade tårarna och trots att situationen att inte kunna unna sig en taxi hela vägen hem är eländig och tärande, så fylldes jag förstås ändå av ljus. Denna vänliga man. Två vänliga godhjärtade taxichaufförer har kört mig den långa långa vägen hem de enda två gånger jag tagit taxi från stan, människor jag aldrig kommer stöta på igen, människor som inte känner mig. Och jag kan åter notera att det inte är de välbärgade, till och med ganska förmögna människorna i min värld som kommer på tanken att hjälpa den nära medmänniskan – kanske de hjälper andra på långt håll, vad vet jag – utan det är de andra, de som inte har det fett, det är de som agerar i omedelbar medkänsla och visar medmänsklighet.
Jag vet inte om det är en bitter iakttagelse eller en vacker. Visst är det vackert att de som inte har det gott ställt är de som ger, det är som i sagorna och stämmer bra överens med en idé om den goda fattiga människan, det uppfyller en slags myt som säkert också de som har det fett omhuldar och grips av.
